Den osynliga spärren

[mandalaki]

Det är ju också stor skillnad på om det är en undersköterska/skötare som arbetar "på fältet" och söker upp patienter, eller om det skulle vara psykologer eller psykiatriker som gör det. I det aktuella exemplet var det ju en undersköterska som åkte ut.

Sådant sker ju i olika sammanhang, det är väl ungefär som att socialpedagoger kan arbeta hemma hos familjer.

Men fortfarande, någon nivå av medverkan i sin egen behandling, behöver nog både de sociala insatserna och vårdapparaten se från klienten för att det i längden ska vara meningsfullt att söka upp dem.

+ @monster1

Ja, jag säger inte att hembesök från psyk inte alls bör ske, det är nog jättebra om det finns t ex mobila team. Men: jag tycker att den möjligheten bör förbehållas svårare tillstånd än en spärr som gör att man inte kommer iväg.

Och precis, egen medverkan i behandlingen är ju nödvändig. Och då borde väl grundkravet vara att man faktiskt dyker upp.

 

[Grazing]

+ @monster1

Ja, jag säger inte att hembesök från psyk inte alls bör ske, det är nog jättebra om det finns t ex mobila team. Men: jag tycker att den möjligheten bör förbehållas svårare tillstånd än en spärr som gör att man inte kommer iväg.

Och precis, egen medverkan i behandlingen är ju nödvändig. Och då borde väl grundkravet vara att man faktiskt dyker upp.

Fast den spärren är inte bara, det kan vara ett väldigt svårt tillstånd att ta sig ur.

 

[Hyacinth]

+ @monster1

Ja, jag säger inte att hembesök från psyk inte alls bör ske, det är nog jättebra om det finns t ex mobila team. Men: jag tycker att den möjligheten bör förbehållas svårare tillstånd än en spärr som gör att man inte kommer iväg.

Och precis, egen medverkan i behandlingen är ju nödvändig. Och då borde väl grundkravet vara att man faktiskt dyker upp.

En del av behandlingen kan ju faktiskt vara att dyka upp.
Jag har precis anmält mig till en kurs i improvisationsteater. Typ det värsta jag kan tänka mig. Men när en vän kom med förslaget och jag insåg hur stor motviljan var anmälde jag mig. Jag vägrar låta sånt stoppa mig numer. Skulle jag falla till föga och låta bli smittar det av sig på andra delar av mitt liv, och jag jobbar med att prata inför folk, hålla utbildningar, kommunicera osv.
Det blir ohållbart.

 

[Hyacinth]

Fast den spärren är inte bara, det kan vara ett väldigt svårt tillstånd att ta sig ur.

Men det finns inget annat sätt än att göra det.
Man kan kanske ta sig halvvägs. Eller bara ut. Men stannar man hemma förvärras det bara.
Och det är ”bara” att göra. Det händer inget farligt. Men man måste vilja. Och kämpa. Och det blir faktiskt enbart bättre av att tvinga sig.

 

[mandalaki]

En del av behandlingen kan ju faktiskt vara att dyka upp.
Jag har precis anmält mig till en kurs i improvisationsteater. Typ det värsta jag kan tänka mig. Men när en vän kom med förslaget och jag insåg hur stor motviljan var anmälde jag mig. Jag vägrar låta sånt stoppa mig numer. Skulle jag falla till föga och låta bli smittar det av sig på andra delar av mitt liv, och jag jobbar med att prata inför folk, hålla utbildningar, kommunicera osv.
Det blir ohållbart.

Grymt cool grej att göra för att det kan gynna dig på jobbet, trots att det tar emot!

 

[mandalaki]

Fast den spärren är inte bara, det kan vara ett väldigt svårt tillstånd att ta sig ur.

”Bara” skrev jag nog inte heller.

 

[kryddelydd]

Precis det jag skriver, att ingen fattar. Tydligen verkar ju alla här förstå och dessutom själva ha en sån här spärr. Det jag upplever från vården är total oförståelse. "Spärr, vad är det? Ryck upp dig och ta dig iväg bara", det är så jag blir bemött. Din sista fråga är så jäkla dum att jag inte ens tänker svara på den.

Det verkar som om du behöver hitta strategier för att de facto ta dig igenom spärren. Ja.
För ingen annan kommer att kunna lyfta bort den åt dig.

Jag tror inte det handlar om oförståelse från vårdens sida utan snarare en insikt i att det tyvärr är du själv som måste hitta strategier för att komma förbi.

 

[Grazing]

Men det finns inget annat sätt än att göra det.
Man kan kanske ta sig halvvägs. Eller bara ut. Men stannar man hemma förvärras det bara.
Och det är ”bara” att göra. Det händer inget farligt. Men man måste vilja. Och kämpa. Och det blir faktiskt enbart bättre av att tvinga sig.

Jo det finns många sätt, att ha någon med sig. Att begära av någon som inte har någon ledsagare eller så att göra det är väldigt mycket begärt. Har man inte sådan tur att ha tillgång till någon person som kan hjälpa en att ta sig igenom spärren så är det i princip omöjligt. Man kan ha mera krav när man har kommit igenom den tillsammans med någon ett antal gånger, då är det en annan sak. Nångång måste man ge sig på det själv också men inte i början.

Vilja är bra att ha men den räcker tyvärr inte hur långt som helst om man inte får lite hjälp i början. Och att det alltid är enbart bättre att tvinga sig igenom något själv stämmer verkligen inte.

 

[Grazing]

”Bara” skrev jag nog inte heller.

Nej, du gjorde inte ens det.

 

[Dentaku]

Det är inte mod eller vilja som gör att man tar sig förbi spärren. Det är träning.
För att ta tag i den träningen kan det nog behövas både mod och vilja men lyckas man identifiera vad som orsakar problemet och skaffa sig olika verktyg för att hantera det är det verkligen värt det. Det kanske inte fungerar varenda gång men tillräckligt för att vardagen ska flyta på.

 

[monster1]

En del av behandlingen kan ju faktiskt vara att dyka upp.
Jag har precis anmält mig till en kurs i improvisationsteater. Typ det värsta jag kan tänka mig. Men när en vän kom med förslaget och jag insåg hur stor motviljan var anmälde jag mig. Jag vägrar låta sånt stoppa mig numer. Skulle jag falla till föga och låta bli smittar det av sig på andra delar av mitt liv, och jag jobbar med att prata inför folk, hålla utbildningar, kommunicera osv.
Det blir ohållbart.

Om man inte gör det då? Lyckas dyka upp alltså, vad ska hända då?

 

[Hyacinth]

Om man inte gör det då? Lyckas dyka upp alltså, vad ska hända då?

Då kan ingen hjälpa en.
Men man kan fortfarande klara av det själv.
Jag säger inte att det är lätt. Men det går. Men man måste ha en strategi, och öva och träna. I varje situation. Släppa sargen och den (falska) trygghet det ger att avstå det som ger obehag och hantera situationen.

 

[Hyacinth]

Om man inte gör det då? Lyckas dyka upp alltså, vad ska hända då?

Sen kan jag tycka att har man kommit halvvägs eller försökt, så är mycket vunnet. Rycker man på axlarna och avbokar ”Det går inte idag” så har man kanske inte riktigt motivationen som krävs.
En del kämpar som gnuer med sina problem, andra vårdar dem ömt, och givetvis allt däremellan. Var ts är i det vet bara hon själv.

 

[monster1]

Då kan ingen hjälpa en.
Men man kan fortfarande klara av det själv.
Jag säger inte att det är lätt. Men det går. Men man måste ha en strategi, och öva och träna. I varje situation. Släppa sargen och den (falska) trygghet det ger att avstå det som ger obehag och hantera situationen.

Tror du verkligen att det är så, att det är brist på motivation som gör att människor bli inlåsta i sina hem och inte klarar av att ta sig ut?

 

[Kattennizze]

Vården kan ju enligt mig inte göra ett skit, egentligen. Så jag vet ju inte. Jag har som sagt tappat hoppet om att få hjälp där. Om jag inte får hjälp nu med boendestöd/ledsagare.

Alltså jag tror det är jättebra med boendestöd, jag vet om ett par som har adhd och de har stöd. Fast de fysiskt inte har något fysiskt fel och är relativt unga, men de måste ha det för att kunna strukturera sitt liv så de kommer iväg till sina jobb, städa och laga mat. Jag tror du med skulle behöva det, för det här handlar inte om att ta sig i kragen och dylikt utan det är ju en funktionsnedsättning.

 

[Lenis]

+ @monster1

Ja, jag säger inte att hembesök från psyk inte alls bör ske, det är nog jättebra om det finns t ex mobila team. Men: jag tycker att den möjligheten bör förbehållas svårare tillstånd än en spärr som gör att man inte kommer iväg.

Och precis, egen medverkan i behandlingen är ju nödvändig. Och då borde väl grundkravet vara att man faktiskt dyker upp.

Det är så det är idag. Där jag jobbat iaf. De besökte tex en gravid patient med schizofreni för att se att hon inte blev sämre och tog hand om sig, besökte andra som hade historia av att då och då gå ner sig och sedan hamna på psykakuten osv. Gör jättemycket nytta men det är inte för de med svårigheter att ta sig ut, det är en annan vårdnivå eller vad man ska säga.

Som du och många andra sagt, stöd kan man behöva och tips om strategier som här i tråden är kanon. Men det där slutliga att verkligen sätta höger fot framför vänster och på nåt sätt ta sig runt den mentala väggen/spärren, det ligger slutligen hos en själv.

 

[Grazing]

Sen kan jag tycka att har man kommit halvvägs eller försökt, så är mycket vunnet. Rycker man på axlarna och avbokar ”Det går inte idag” så har man kanske inte riktigt motivationen som krävs.
En del kämpar som gnuer med sina problem, andra vårdar dem ömt, och givetvis allt däremellan. Var ts är i det vet bara hon själv.

Det är som att säga till en mutist att prata, att den kan bara den har motivationen osv. Vissa saker går bara inte helt enkelt att bryta bara genom motivation och vilja. Vissa problem kräver hjälpen från grunden och då krävs det någon som är på plats och puttar fram en.

 

[Lenis]

Det är som att säga till en mutist att prata, att den kan bara den har motivationen osv. Vissa saker går bara inte helt enkelt att bryta bara genom motivation och vilja. Vissa problem kräver hjälpen från grunden och då krävs det någon som är på plats och puttar fram en.

Men när man inte har någon där som puttar, så måste man lösa det själv med de verktyg man försökt skaffa sig. Det är verktygen och kampen inom en som är viktigast. Att lära sig gå ut för att någon står bredvid och säger till en är liksom inte alls samma sak, även om även det kan vara kämpigt. Men det är på ett annat sätt.

 

[Grazing]

Men när man inte har någon där som puttar, så måste man lösa det själv med de verktyg man försökt skaffa sig. Det är verktygen och kampen inom en som är viktigast. Att lära sig gå ut för att någon står bredvid och säger till en är liksom inte alls samma sak, även om även det kan vara kämpigt. Men det är på ett annat sätt.

Fast det är faktiskt inte alltid det går att klara det själv och som tur är så finns det hjälp med sådana problem. Det är liksom sånt här som boendestöd/ledsagare är till för. Det hade inte funnits om det nu är så att man kan om man vill och har motivationen. Och lära sig verktygen, vart gör man det om man inte får någon hjälp? Tillslut när man tränat in att ta sig iväg med hjälp, då först så kan man ställa dom kraven att försöka själv.

Vissa spärrar är alldeles för svåra att överkomma ensam, och det finns hjälp att få för det. Dom som är helt ensamma och allting hänger på dom, dom riskerar att förbli isolerade också och sitter fast år ut och år in.

 

[MiniLi]

Nu kan man ju få hjälp från boendestöd/hemsjukvård och lknande om man tillhör deras målgrupp och det är ju jättebra!

Jag önskar att vuxenpsykiatrin skulle arbeta mer utanför samtalsrummen! Tyvärr ställer ekonomi och stelbenta vårdavtal till det en del. Inom BUP har man ju mycket större vana vid att jobba i hemmet, i skolan och liknande.