Den osynliga spärren

[Hyacinth]

Ibland kan man göra som de säger utan att helt förstå varför också. Det kan funka ändå.
Man behöver inte helt förstå nyttan med övningar. Man måste ge det lite tid och Göra. Det går inte över av sig självt.

 

[Petruska]

Det är intressant att du tar upp just benbrott eftersom det kan liknas rätt mycket vid många problem och kanske också dina. Ingen (vettig) läkare skulle någonsin säga "åh jag förstår och respekterar frakturen så himla mycket och herregud vad du måste ha ont i dina ben, bäst att jag lämnar dig ifred". Nä, det ska genomföras en mängd otrevliga och smärtsamma åtgärder för att benen ska bli bra. Det ska dras till rättas, det ska gipsas, det ska opereras, det ska mobiliseras efter operation, det ska tränas, det ska smärtlindras. Det är en massa steg från att benet är brutet tills man kan gå i trappor igen. Ingen av stegen blev enklare eller utförda för att sjukvårdspersonal har respekt och förståelse för benbrottet. Nej, vi vet vad som måste göras och arbetet som ska till för att det ska läka. (Klart sjukvården ska bemöta folk med respekt och ha förståelse, men krasst nog är det ingen som blir bättre med det som bas. Det är kunskap och rätta medel som är basen.)

På något sätt är det ibland lättare att ta till sig kunskap om hur man lagar och förbättrar ben än hur man kommer vidare förbi psykiska hinder. Det första går att ta på och se tydliga resultat och ger framför allt en tydligare rörelseinskränkning. Även om delen att hindras av sjukdomen kan jämföras mellan benbrott och ångest är benbrotten mer illustrativa och påtagliga än ångestundvikande.

Min pappa bröt benet häromåret. Han var redan då till åren kommen och dessutom är han funktionshindrad med svårt att gå sedan förut.

När det var dags att börja stödja på benet igen, kunde han inte förmå sig. Det gick inte. Hjärnans order till benet att ta stöd, struntade benet i.

En typisk SPÄRR alltså.

Men han VILLE stödja på benet.

Tillsammans med sjukgymnaster löste han problemet till sist. Men, och detta är viktigt även för @Saeta , det krävde att han verkligen blev liksom ödmjuk och klarade att ta hjälp mot sin SPÄRR. För den var problemet. Benet var helt.

Apropå benbrott. Med "förstående" sjukgymnast hade han hamnat i rullstol helt och hållet, inte kunnat ta minsta steg ens inomhus.

 

[Badger]

Är det så att du går i låsning sas med det du gör innan du ska bege dig? Tex att du surfar, läser, pluggar, vadvetjag och sen fastnar i det? Det kan man ju göra mer eller mindre omedvetet som skyddsstrategi eller bara råka låsa sig.
Om det är ngt sånt kanske du kan sätta en timer för hur länge du får göra det du håller på med?

Jag har ju adhd kombinerad typ. Men jag fastnar snarare i att göra saker för länge och startar massor av saker. Det blir lite omvänt det du beskriver.

Jag har hört det du beskriver från folk med add. Det verkar inte vara ovanligt. Jag vet också en gammal stallbekant som även hon blev av med sin terapi etc iom att hon inte kom dit. Till slut blev det ju så att det blev svårt med hennes sjukskrivnings-pengar från FK iom att hon inte följde vårdplanen. Inte ens då klarade hon av att ta sig dit. Det gick till slut när hon fick draghjälp och blev ditkörd.
Så det du upplever är du inte ensam om. Tyvärr!
Kanske kan en boendestödjare eller likn ta med dig till läkare och främst terapi/arbetsterapeut etc. Så du kan få verktyg att hantera det här.

Jag tycker det låter så himla konstigt. Pratade lite om det här med någon igår och hen sa att hens kontakter hade en stor förståelse för liknande problem (iofs privatläkare, bet genom landst). I en utredning när hen kom dag nummer två så sa de -vad bra! du kom! vi brukar alltid få boka om dag nr två eftersom folk brukar få ångest och inte komma andra dagen. Dessutom messade de ett meddelande en vecka innan möten, påminnelse med full adress, messade samma dag innan mötet, påminnelse med adress, sedan ringde de fem minuter efter att tiden startat och frågade om man inte var där. (Hen hade inte problem att komma dit, utan med en försenad buss, men tydligen hade en stor andel av patienterna det.) (Hen sa också att hen hade pratat med en läkare på landstinget som sa att en stor andel av patienterna inte kom utan blev ombokade.)

I slutänden tänkte jag nästan att om man blir psykolog känns det väl som närapå givet att man kommer att få möta patienter som kan behöva få lite stöttning? (läste en artikel om hembesök i vården och det var inte alls så dyrt som man skulle kunna tro, rent av inte dyrare än att motsvarande patienter kom till primärvården när de var så knackiga. Då gällde det alltså äldre.)

 

[et_flickan]

Jag känner så igen mig i dina tankar @Saeta. Vi har troligtvis inte samma problematik och samma uppväxt men vi har nästan samma tankemönster.

Innan jag gick igenom den här ptsd utredningen försvarade jag mig med näbbar och klor om någon började tjata om jobb/praktik/sysselsättning. Jag blev fruktansvärt arg och sa kan inte, duger inte, vill inte. Jag var min diagnos och skyllde mycket på det som hände under min uppväxt. Det handlade om en rejäl ångestreaktion så fort jag ens försökte göra något. Har blivit osams med folk pga det, relationer tagit slut etc etc. Jag är 29 och har inte tjänat en krona i lön än, det känns lite hemskt och vägen till att tjäna den där lilla kronan känns ännu längre. För även fast jag lyckats ta mig förbi den där spärren så finns den alltid där, vissa mornar och dagar är jobbigare än andra och ibland ligger ångesten där och lurar. Men jag vet att ångest är ologiskt och inte skadar så jag gör ändå det som är jobbigt, för att jag kan och vill.

 

[mandalaki]

Nu får jag inte ens gå i samtalsterapi längre eftersom jag inte kommer dit. Problem solved

Men vad var alternativet, menar du? Du kommer ju inte dit. Då spelar det väl ingen roll om du ”får” eller inte - mer än för den person som stått i kö för att få din plats i stället.

 

[mandalaki]

(läste en artikel om hembesök i vården och det var inte alls så dyrt som man skulle kunna tro, rent av inte dyrare än att motsvarande patienter kom till primärvården när de var så knackiga. Då gällde det alltså äldre.)

Fast en väldigt sannolik orsak till att psykologen inte gör hembesök hos den som inte kommer är nog att hembesöken skulle förvärra situationen. Det vore sannolikt en minst sagt olycklig bekräftelse.

 

[Badger]

Fast en väldigt sannolik orsak till att psykologen inte gör hembesök hos den som inte kommer är nog att hembesöken skulle förvärra situationen. Det vore sannolikt en minst sagt olycklig bekräftelse.

Så kan det absolut vara. Däremot konstigt om de blir förvånade eller oförstående med tanke på att de sannolikt har en hel del möten med personer med liknande problem. Samtidigt är det ju såklart en fråga om sänt budskap och mottaget budskap.

Just den där tekniken med sms påminnelser med full adress och påringning fem minuter över tiden låter ju väldigt smart tycker jag. Mer än så kanske inte går att ordna.

 

[Badger]

Vi vet ju inte vad de har sagt och hur det har sagts, vad vi vet är att Saeta känt sig överkörd och inte förstådd. Men jag har en känsla av att hennes tröskel för att känna sig överkörd är lika låg som kravet på förståelse är högt.

Vilket var precis det jag menade med "Samtidigt är det ju såklart en fråga om sänt budskap och mottaget budskap.". dvs jag håller med om att det kan finnas en diskrepans där.

 

[mandalaki]

Vilket var precis det jag menade med "Samtidigt är det ju såklart en fråga om sänt budskap och mottaget budskap.". dvs jag håller med om att det kan finnas en diskrepans där.

Japp, jag förstod det!

 

[Petruska]

Så kan det absolut vara. Däremot konstigt om de blir förvånade eller oförstående med tanke på att de sannolikt har en hel del möten med personer med liknande problem. Samtidigt är det ju såklart en fråga om sänt budskap och mottaget budskap.

Just den där tekniken med sms påminnelser med full adress och påringning fem minuter över tiden låter ju väldigt smart tycker jag. Mer än så kanske inte går att ordna.

När en mig närstående person var sjuk i depression, arbetade vården med just påminnelser.

Patienter som inte dyker upp är ju ett stort problem. Bättre att lägga resurserna på patienter som vill ha vård.

(Och inte tex främst vill utmana vårdens empatinivå genom att utebli.)

 

[Luff]

Nu har jag läst hela tråden en gång till och jag undrar fortfarande vad som händer när spärren dyker upp.
Får du ångest?
Står du med jackan på och världen liksom försvinner och du hittar dig själv i soffan en timme senare?
Svimmar du?
Är det som att du säger till dig själv NEJ NEJ inte gå ut?
Är spärren en röst som säger stopp?
Är det en röst som säger - men vänta lite nu, har du inte lite ont i magen?
VAD är spärren?

Jag funderar ju mycket på varför vår son gör si eller så eller inte gör si eller så, han har massor med spärrar och jag tänker mycket på hur han som vuxen sen ska hitta sätt att låsa upp dom. Han kunde till exempel stå fem minuter i badrummet för att borsta tänderna men inte göra det -För det tar så lång tid. Men han stod där? Lika lång tid. Först trodde vi ju att det bara var ett barns sätt att undvika tandborstning men sen så insåg vi att det dessutom var något mer.

 

[MM]

Har läst hela tråden men har inget att tillägga då andra sagt det så bra. Men sånt här fick jag jobba med när jag gick i terapi. Även om du säger att du tagit till dig av de tipsen andra gett dig så är det här något du faktiskt kan genomföra utan vidare hinder. Ta fram papper och penna och skriv när du befinner dig i situationen. Ha papper och penna tillgängligt hela tiden så finns det inga ursäkter
Jag har haft många spärrar och har fortfarande och känner igen mig i mycket av det andra skriver.
Den blir liggandes annars blir det för smått att se men det går nog bra ändå att läsa.

 

[Grazing]

Jag tror dock att många tror att det är något att "bara ta sig igenom" och att det blir lättare och lättare för varje gång. Det är säkert så för många. Men för mig är det inte så jag känner. Det konstiga är att jag aldrig har stött på någon inom vården/liknande som förstått vad jag menar.

Grejen är ju lite med psykiska problem att det oftast är att "bara" göra det som känns omöjligt. Ju oftare man tvingar sig igenom spärrarna oavsett vad det är för spärrar ju lättare kommer det så småningom att bli även om dom alltid kommer vara där mer eller mindre.

Att klara det själv utan hjälp är ju dock mycket begärt. Men du får väl förhoppningsvis boendestlöd/ledsagare så det blir lättare att utmana spärren.

Det är ju det som är skillnaden. Dom som klarar av att ta sig igenom spärren har inte ett lika stort problem. Konstigt om dom inom vården säger att dom inte fattar, men så gör dom det ändå. Varför inte förklara istället för att ljuga?
Nej, jag litar på att säger någon att den inte förstår så gör den inte det. Och tvärtom.

Det är inte konstigt dom inte förstår, det är omöjligt att förstå någonting som någon annan känner och upplever. Visst kan man känna igen sig osv dock. Tror man får nöja sig med att dom lyssnar och inte pratar bort det man upplever som ett problem. Tror inte man ska tolka saker och ting heller att folk inte bryr sig eller kör över en när dom säger att dom inte förstår.

Dock så är det inte så att bara för att någon lyckats ta sig an sin spärr och ta sig igenom den att du per automatik har större problem med din spärr. Det går inte att jämföra hur man känner inför något på det sättet. Det är lätt att känna igen ditt problem även om man lyckats ta sig igenom sin egen spärr.

 

[monster1]

Fast en väldigt sannolik orsak till att psykologen inte gör hembesök hos den som inte kommer är nog att hembesöken skulle förvärra situationen. Det vore sannolikt en minst sagt olycklig bekräftelse.

Mja, det är nog snarare så att det är en fördelning mellan landstinget och kommunen. Hembesök och att se till att patienten kommer iväg till sina besök ligger på boendestödet som sköts av kommunen, själva behandlingen ligger på terapeuten som finns hos landstinget. Huruvida att ta sig själv till behandlingen är en del av behandlingen beror ju på vilken typ av problematik man har och hur långt man är kommen med behandlingen.

Jag har en sambo som har en npf som gör att hen har svårt att komma ihåg sina besök vilket resulterar i missade besök som ger straffavgifter som leder till ekonomiska problem som triggar den kroniska depressionen vilket leder till fler missade besök. Landstinget är rätt dåliga på att upplysa om boendestöd som ju är kommunens uppgift, men patienten själv kanske inte är i skick för att reda ut alla stöd hen kan få och ansöka om dem (vilket betyder fler besök som man behöver komma ihåg innan man faktiskt får stödet).

Så generellt sett är det lätta att falla igenom pga av uppdelningen av behandling/stöd man kan få. Vilket är en administrativ fråga hur det är fördelat mellan kommun och landsting och bristen på samordning mellan dessa två. Tidigare var hela vården landstingets och vad jag förstår på vänner som jobbade inom psykiatrin då var samordningen bättre, men de jobbade också inom ett annat län än det jag har erfarenhet av så det kan ju även bero på det. Hen jobbade iallafall inom uppsökande psykiatri som uska och åkte på stödsamtal till sina patienter, antagligen liknande boendestödet idag men med den skillnaden att hon utgick från behandlande psykiater och terapeuter.

Ingen vinner ju på att vi lämnar folk därhän för att vi anser att de inte försöker själva tillräckligt, sedan är det upp till terapeuten att bestämma tillsammans med patienten hur stora trappstegen ska vara som patienten ska ta i behandlingen. Målet är ju dock att patienten ska slutföra behandlingen, inte att trappstegen ska vara så stora att de fungera som en tröskel där vissa patienter rensas ut pga av "fel inställning".

 

[VLMF]

Min pappa bröt benet häromåret. Han var redan då till åren kommen och dessutom är han funktionshindrad med svårt att gå sedan förut.

När det var dags att börja stödja på benet igen, kunde han inte förmå sig. Det gick inte. Hjärnans order till benet att ta stöd, struntade benet i.

En typisk SPÄRR alltså.

Men han VILLE stödja på benet.

Tillsammans med sjukgymnaster löste han problemet till sist. Men, och detta är viktigt även för @Saeta , det krävde att han verkligen blev liksom ödmjuk och klarade att ta hjälp mot sin SPÄRR. För den var problemet. Benet var helt.

Apropå benbrott. Med "förstående" sjukgymnast hade han hamnat i rullstol helt och hållet, inte kunnat ta minsta steg ens inomhus.

Jag bröt benet när jag var liten. Alltså typ 5 år. Hoppade på kryckor i 8 veckor (det var ett illa benbrott). När gipset äntligen togs av, var det ett förskräckligt litet magert, omusklat ben där inne. På 8 veckor hade jag lärt mig att röra mig utan benet, så jag fortsatte helt enkelt hoppa runt på ett ben även utan kryckor, trots att det var läkt. Hjärnan och jag ville inte acceptera att benet faktiskt kunde användas nu. Fick gå hos sjukgymnast som tvingade mig sätta ner foten och långsamt börja stödja sig på den


On topic, så har jag sedan dess brutit många ben (eller ja, ett ben, båda fötterna, ena armen, ena handen). Inte en enda gång har jag fått förståelse för smärta eller själva benbrotten, utan de har konstaterats varit brutna; så här går vi vidare med gips, operation, rehab osv. Ingen inom sjukvården har nog nånsin "tyckt synd om" eller visat förståelse för att jag ramlat med cykeln, spelat fotboll eller vad det nu var som orsakade benbrotten. Och det är ju inte heller deras jobb!

 

[monster1]

Jag bröt benet när jag var liten. Alltså typ 5 år. Hoppade på kryckor i 8 veckor (det var ett illa benbrott). När gipset äntligen togs av, var det ett förskräckligt litet magert, omusklat ben där inne. På 8 veckor hade jag lärt mig att röra mig utan benet, så jag fortsatte helt enkelt hoppa runt på ett ben även utan kryckor, trots att det var läkt. Hjärnan och jag ville inte acceptera att benet faktiskt kunde användas nu. Fick gå hos sjukgymnast som tvingade mig sätta ner foten och långsamt börja stödja sig på den


On topic, så har jag sedan dess brutit många ben (eller ja, ett ben, båda fötterna, ena armen, ena handen). Inte en enda gång har jag fått förståelse för smärta eller själva benbrotten, utan de har konstaterats varit brutna; så här går vi vidare med gips, operation, rehab osv. Ingen inom sjukvården har nog nånsin "tyckt synd om" eller visat förståelse för att jag ramlat med cykeln, spelat fotboll eller vad det nu var som orsakade benbrotten. Och det är ju inte heller deras jobb!

Det har jag, jag slog loss en flisa i armbågen samt mosade lite mjukdelar och annat. Man fick massor av empati inom vården dels när det röntgades (nu kommer det här göra lite ont, säg till om det gör för ont etc) sen av folk runt omkring när man släpade runt på gipset. Måste säga att det är fantastiskt vad lätt det är att röra sig inom vården när man har ett enkelt avhjälpt fel som en fraktur jämfört med de psykiska problem jag haft samt mer diffusa problem som ibs. Det är säkerligen varken vårdens mål eller fel men man känner sig ofta rätt ifrågasatt när man ett mående som är svårare att härleda till en diagnos eller ett fel.
Men jag har även fått massor av empati även inom psykiatrin, jag ser det som ganska normalt att vara empatisk mot människor som mår dåligt eller har ont. Att hantera hela människan så att säga, det kan man ju göra utan att klema med folk eller för att använda hästspråk, bekräfta ett negativt beteende.

 

[mandalaki]

Mja, det är nog snarare så att det är en fördelning mellan landstinget och kommunen. Hembesök och att se till att patienten kommer iväg till sina besök ligger på boendestödet som sköts av kommunen, själva behandlingen ligger på terapeuten som finns hos landstinget. Huruvida att ta sig själv till behandlingen är en del av behandlingen beror ju på vilken typ av problematik man har och hur långt man är kommen med behandlingen.

Jag har en sambo som har en npf som gör att hen har svårt att komma ihåg sina besök vilket resulterar i missade besök som ger straffavgifter som leder till ekonomiska problem som triggar den kroniska depressionen vilket leder till fler missade besök. Landstinget är rätt dåliga på att upplysa om boendestöd som ju är kommunens uppgift, men patienten själv kanske inte är i skick för att reda ut alla stöd hen kan få och ansöka om dem (vilket betyder fler besök som man behöver komma ihåg innan man faktiskt får stödet).

Så generellt sett är det lätta att falla igenom pga av uppdelningen av behandling/stöd man kan få. Vilket är en administrativ fråga hur det är fördelat mellan kommun och landsting och bristen på samordning mellan dessa två. Tidigare var hela vården landstingets och vad jag förstår på vänner som jobbade inom psykiatrin då var samordningen bättre, men de jobbade också inom ett annat län än det jag har erfarenhet av så det kan ju även bero på det. Hen jobbade iallafall inom uppsökande psykiatri som uska och åkte på stödsamtal till sina patienter, antagligen liknande boendestödet idag men med den skillnaden att hon utgick från behandlande psykiater och terapeuter.

Ingen vinner ju på att vi lämnar folk därhän för att vi anser att de inte försöker själva tillräckligt, sedan är det upp till terapeuten att bestämma tillsammans med patienten hur stora trappstegen ska vara som patienten ska ta i behandlingen. Målet är ju dock att patienten ska slutföra behandlingen, inte att trappstegen ska vara så stora att de fungera som en tröskel där vissa patienter rensas ut pga av "fel inställning".

Med tanke på trycket på dagens psykiatri så låter det i alla fall för mig som att hembesök inte är en särskilt framkomlig väg. Fast det var inte min poäng, utan den handlade om vad det gör med en människa som upplever en stark spärr om psykologen bekräftar upplevelsen så långt att hen låter patienten vara hemma och själv åker dit i stället.

 

[monster1]

Med tanke på trycket på dagens psykiatri så låter det i alla fall för mig som att hembesök inte är en särskilt framkomlig väg. Fast det var inte min poäng, utan den handlade om vad det gör med en människa som upplever en stark spärr om psykologen bekräftar upplevelsen så långt att hen låter patienten vara hemma och själv åker dit i stället.

Det kan ju vara början på behandlingen, huvudsaken är ju att personen kommer i behandling. Att inte bli behandlad alls är ju inte något bra alternativ.

 

[Petruska]

Med tanke på trycket på dagens psykiatri så låter det i alla fall för mig som att hembesök inte är en särskilt framkomlig väg. Fast det var inte min poäng, utan den handlade om vad det gör med en människa som upplever en stark spärr om psykologen bekräftar upplevelsen så långt att hen låter patienten vara hemma och själv åker dit i stället.

Det är ju också stor skillnad på om det är en undersköterska/skötare som arbetar "på fältet" och söker upp patienter, eller om det skulle vara psykologer eller psykiatriker som gör det. I det aktuella exemplet var det ju en undersköterska som åkte ut.

Sådant sker ju i olika sammanhang, det är väl ungefär som att socialpedagoger kan arbeta hemma hos familjer.

Men fortfarande, någon nivå av medverkan i sin egen behandling, behöver nog både de sociala insatserna och vårdapparaten se från klienten för att det i längden ska vara meningsfullt att söka upp dem.

 

[kryddelydd]

Men det här handlar ju inte om något som är jobbigt som jag måste ta mig över.

Jo, det är precis vad det handlar om.