Den osynliga spärren

[Saeta]

Det ger ju en början till en möjlighet. Om någon/några du känner skulle kunna bokas för att bara hjälpa dig iväg till terapeutmötena. Lättare om de inte måste följa hela vägen.

Ja! jag hoppas verkligen det går fort att få en kontaktperson/ledsagare/boendestöd!

 

[Gnist]

Då får dom väl säga det. Om någon säger att den också har en spärr men att den klarar av att ta sig förbi spärren, så uppfattar iallafall jag det som att personens problem inte är lika stort eftersom jag inte ens klarar av att ta mig förbi spärren ibland.

Det där är ju samma resonemang som när (tidigare överviktiga) folk får skit för att de tipsar om ex.vis sätt att gå ner i vikt och får slängt tillbaka att som normalviktig har de ju ingen aaaaning om hur det är.

Att utgå från att ingen annan vet hur något är, utan att ha en susning om var de startade sin resa är rätt osmart. Här har dessutom folk berättat om hur just de jobbat med sina spärrar..

 

[durachiny]

Då får dom väl säga det. Om någon säger att den också har en spärr men att den klarar av att ta sig förbi spärren, så uppfattar iallafall jag det som att personens problem inte är lika stort eftersom jag inte ens klarar av att ta mig förbi spärren ibland.

Känner du dig lika bekväm ifall man istället benämner det som att du vill inte ta dig förbi lika mycket som personerna som tog sig förbi? Om inte så varför inte och vad är den väsentliga skillnaden mot att säga att deras spärr inte vara lika stor?

 

[Hippocampus]

Jag hade också spärr innan. Det var stopp. Det försvann när ångesten försvann. Men när jag hade den visste jag att jag var tvungen att gå förbi spärren, annars hade den gjort mig sjukare och jag hade vårdat spärren ömt.

 

[Raderad medlem 120709]

Då får dom väl säga det. Om någon säger att den också har en spärr men att den klarar av att ta sig förbi spärren, så uppfattar iallafall jag det som att personens problem inte är lika stort eftersom jag inte ens klarar av att ta mig förbi spärren ibland.

Men det är ju precis det som är en tankevurpa. Det går inte jämföra olika individers problematik på det viset och dra slutsatsen att alla som klarat att ta sig förbi spärren per automatik har det lättare än dig. Det enda du vet är att de har lärt sig hantera problemet, du vet inte ett dugg om hur mycket de fått kämpa för att ta sig dit eller hur jobbigt det känts eller fortfarande känns för dem. Att då sitta och säga att de inte alls kan ha haft det lika svårt som dig, för att du fortfarande råkar sitta fast i träsket, är faktiskt ett jäkla hån.

 

[tuaphua]

Är det så att du går i låsning sas med det du gör innan du ska bege dig? Tex att du surfar, läser, pluggar, vadvetjag och sen fastnar i det? Det kan man ju göra mer eller mindre omedvetet som skyddsstrategi eller bara råka låsa sig.
Om det är ngt sånt kanske du kan sätta en timer för hur länge du får göra det du håller på med?

Jag har ju adhd kombinerad typ. Men jag fastnar snarare i att göra saker för länge och startar massor av saker. Det blir lite omvänt det du beskriver.

Jag har hört det du beskriver från folk med add. Det verkar inte vara ovanligt. Jag vet också en gammal stallbekant som även hon blev av med sin terapi etc iom att hon inte kom dit. Till slut blev det ju så att det blev svårt med hennes sjukskrivnings-pengar från FK iom att hon inte följde vårdplanen. Inte ens då klarade hon av att ta sig dit. Det gick till slut när hon fick draghjälp och blev ditkörd.
Så det du upplever är du inte ensam om. Tyvärr!
Kanske kan en boendestödjare eller likn ta med dig till läkare och främst terapi/arbetsterapeut etc. Så du kan få verktyg att hantera det här.

 

[TinyWiny]

Det är ju det som är skillnaden. Dom som klarar av att ta sig igenom spärren har inte ett lika stort problem. Konstigt om dom inom vården säger att dom inte fattar, men så gör dom det ändå. Varför inte förklara istället för att ljuga?
Nej, jag litar på att säger någon att den inte förstår så gör den inte det. Och tvärtom.

Hur hade du tänkt att jag skulle hitta ett sätt att fungera på, när jag hittills i mitt 28-åriga liv inte har gjort det på egen hand?

Storleken på problemet är inte det relevanta.

Visst, du har väl enbart träffat människor som aldrig har känt av någon spärr, eller så är det så att de vet att nästintill alla har det du kallar för spärr men de låter dem inte stoppa dem ifrån att leva som de vill och de har svårt för att förstå varför du låter det stoppa dig. Precis som @Petruska skrev vet jag ingen som ens skulle komma på tanken att ta upp det med vården.

Som jag skrev. Tänk utanför boxen. Prova helt nya lösningar istället för de gamla som uppenbarligen inte fungerar.

 

[Saeta]

Känner du dig lika bekväm ifall man istället benämner det som att du vill inte ta dig förbi lika mycket som personerna som tog sig förbi? Om inte så varför inte och vad är den väsentliga skillnaden mot att säga att deras spärr inte vara lika stor?

Inte var, utan ÄR.

 

[durachiny]

Inte var, utan ÄR.

Vad menar du?

 

[Niyama]

Det jag kan tänka mig att en läkare möjligen skulle kunna göra, är väl att skriva ut ångestdämpande medicin. Den tomhet du, @Saeta beskriver, kan ju tolkas som en sorts ångest. Men i övrigt förstår inte jag heller varför det är så viktigt för dig att vården visar förståelse för det här problemet. Vi är ju många som känner igen oss mer eller mindre, och det verkar inte som om någon av oss ens har tänkt tanken att problemet är något för en läkare att ta itu med.

Om du skulle gå i mer kontinuerlig samtalsterapi, bör det ju bli lite upp till dig att ta upp problemet. Men även i det fallet borde ju strategier för att lösa det vara av större intresse än att terapeuten helt förstår dig.

Jag har tagit upp det med både läkare och terapeuter. Tycker de flesta har varit förstående, dock inte "klart det är okej att du avbokar om du inte kan komma iväg" utan mer "hur kan du se till att komma iväg". Jag anar dock att @Saeta önskar den förstnämnda reaktionen.

 

[Modest]

Jag har levt med ångest i hela mitt liv, har GAD och panikångest. Samt en drös andra diagnoser.
Jag tycker att det är viktigt att vården visar förståelse och respekt. Jag ser det som sunt förnuft att respektera folk och deras problem och ickeproblem. Speciellt folk inom vården som ändå jobbar med den här problematiken.
Hur skulle du känna om du hade brutit båda benen och får träffa en läkare som säger "äsch, så svårt kan det väl inte vara att gå i trappor?" Nu hoppas jag såklart inte att någon får höra så från en läkare, jag tror inte heller att någon läkare skulle säga så till en person med båda benen brutna. Men att säga till en person att "äsch, det är väl bara att gå igenom spärren, alla andra kan ju ta sig fram, då kan du också det", är otroligt förnedrande. Och det här är alltså så vanligt att jag nästan blir chockad om någon inte säger så.

Nu får jag inte ens gå i samtalsterapi längre eftersom jag inte kommer dit. Problem solved
Och jo, det är nog väldigt nödvändigt för behandlaren att förstå vad det är jag behöver hjälp med.

Jag tror inte att din bild av respektfullt bemötande stämmer överens med vårdpersonalens, om jag får gissa. Det låter snarare som att du har mycket identitet inbyggt i det här och att det därför blir väldigt känsligt för dig.

Jag skulle säkert kunna säga något som av dig tolkats som nedlåtande eller okänsligt. Troligast hade jag sagt något i stil med att om du verkligen VILL bli bättre på det här, så måste du träna.

 

[Petruska]

Jag har tagit upp det med både läkare och terapeuter. Tycker de flesta har varit förstående, dock inte "klart det är okej att du avbokar om du inte kan komma iväg" utan mer "hur kan du se till att komma iväg". Jag anar dock att @Saeta önskar den förstnämnda reaktionen.

Ja, förstående på det sätt du beskriver, skulle jag räkna med att vem som helst var. Iaf inom ramen för den aktuella verksamhetens regler.

En förståelse där vårdgivaren aktivt visar med ord att hen verkligen på djupet förstår precis, är nog svårare att få. Tex för att den sortens inlevelse helt enkelt inte är terapeutiskt motiverad.

 

[Niyama]

Jag tycker att det är viktigt att vården visar förståelse och respekt. Jag ser det som sunt förnuft att respektera folk och deras problem och ickeproblem. Speciellt folk inom vården som ändå jobbar med den här problematiken.

Jag tror att du har orimliga krav på förståelse och respekt, att du önskar att dina problem ska vårdas ömt istället för att lösas. Jag vet att man kan få skitdåligt bemötande, men jag kan verkligen inte tro på att nästan alla är så himla oförstående och ohjälpsamma.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag tror att du har orimliga krav på förståelse och respekt, att du önskar att dina problem ska vårdas ömt istället för att lösas. Jag vet att man kan få skitdåligt bemötande, men jag kan verkligen inte tro på att nästan alla är så himla oförstående och ohjälpsamma.

Jag får samma intryck. Nog för att jag har träffat en del stolpskott, men i TS fall misstänker jag starkt att det är attityden till det hela som är problemet, inte att precis alla är oförstående och dryga. En släng felaktiga förväntningar på det (typ "vill ha sympati mer än några konkreta lösningar") och vips, ännu en miss som går att lägga på kontot "vad var det jag sa, ingen förstår".

 

[Niyama]

Ja, förstående på det sätt du beskriver, skulle jag räkna med att vem som helst var. Iaf inom ramen för den aktuella verksamhetens regler.

En förståelse där vårdgivaren aktivt visar med ord att hen verkligen på djupet förstår precis, är nog svårare att få. Tex för att den sortens inlevelse helt enkelt inte är terapeutiskt motiverad.

Ja, det var inte svar till dig egentligen utan spann bara vidare på det du skrev. Jag tror bara inte på att precis alla inom vården är så oförstående, jag tror bara inte de är förstående på det sätt TS önskar.

edit: äh, jag är för trött och förklarar sopigt.

 

[Wysiwyg]

Hur skulle du känna om du hade brutit båda benen och får träffa en läkare som säger "äsch, så svårt kan det väl inte vara att gå i trappor?" Nu hoppas jag såklart inte att någon får höra så från en läkare, jag tror inte heller att någon läkare skulle säga så till en person med båda benen brutna. Men att säga till en person att "äsch, det är väl bara att gå igenom spärren, alla andra kan ju ta sig fram, då kan du också det", är otroligt förnedrande. Och det här är alltså så vanligt att jag nästan blir chockad om någon inte säger så.

Det är intressant att du tar upp just benbrott eftersom det kan liknas rätt mycket vid många problem och kanske också dina. Ingen (vettig) läkare skulle någonsin säga "åh jag förstår och respekterar frakturen så himla mycket och herregud vad du måste ha ont i dina ben, bäst att jag lämnar dig ifred". Nä, det ska genomföras en mängd otrevliga och smärtsamma åtgärder för att benen ska bli bra. Det ska dras till rättas, det ska gipsas, det ska opereras, det ska mobiliseras efter operation, det ska tränas, det ska smärtlindras. Det är en massa steg från att benet är brutet tills man kan gå i trappor igen. Ingen av stegen blev enklare eller utförda för att sjukvårdspersonal har respekt och förståelse för benbrottet. Nej, vi vet vad som måste göras och arbetet som ska till för att det ska läka. (Klart sjukvården ska bemöta folk med respekt och ha förståelse, men krasst nog är det ingen som blir bättre med det som bas. Det är kunskap och rätta medel som är basen.)

På något sätt är det ibland lättare att ta till sig kunskap om hur man lagar och förbättrar ben än hur man kommer vidare förbi psykiska hinder. Det första går att ta på och se tydliga resultat och ger framför allt en tydligare rörelseinskränkning. Även om delen att hindras av sjukdomen kan jämföras mellan benbrott och ångest är benbrotten mer illustrativa och påtagliga än ångestundvikande.

 

[Hyacinth]

Saeta, tyvärr känns det precis som det som diskuterats tidigare. Du identifierar dig starkt med dina problem och diagnoser och jag upplever att du hellre pratar om dem än något annat. Det är jobbigt att hantera ångest, att göra saker man inte vill eller upplever sig kunna. Men det är, i olika utsträckning, en del av livet. Den där spärren gissar jag leder till ångest om du försöker tvinga dig själv (har du gjort det?) att komma iväg. Och resultatet blir undvikande och mer ångest.
Ångest gynnas sällan eller aldrig av undvikande. Den ökar av det. ”Neeej, det var jobbigt, gör nåt annat”. Man kan undvika tills man tvingas till motsatsen. Ångestdämpande antar jag att du redan får. Så, vill du verkligen komma förbi spärren, gör. Steg för steg.
Och man måste inte ha en diagnos för att kunna råda, vägleda eller behandla.

 

[Hippocampus]

Apropå terapeut och inte komma iväg så sa min terapeut ”nångång kommer du inte vilja komma hit. Du kommer göra allt för att inte komma. Men det är inte du som talar då utan något annat. Vad du än kallar det, så ska du hit. Oavsett om du kräks, har feber...vad som helst”. Jag tänkte mest hon va tokig och vad vet hon? Varför skulle jag inte vilja gå? Bara för att hon sett det på andra betyder inte det att jag är sån.
Sen kom session nummer 4...

 

[Hyacinth]

Apropå terapeut och inte komma iväg så sa min terapeut ”nångång kommer du inte vilja komma hit. Du kommer göra allt för att inte komma. Men det är inte du som talar då utan något annat. Vad du än kallar det, så ska du hit. Oavsett om du kräks, har feber...vad som helst”. Jag tänkte mest hon va tokig och vad vet hon? Varför skulle jag inte vilja gå? Bara för att hon sett det på andra betyder inte det att jag är sån.
Sen kom session nummer 4...

Exakt! Man vill ju inte göra jobbiga saker eller sånt man upplever som hotfullt eller obehagligt (obs, upplever). Det är en naturlig reaktion.

 

[Petruska]

Jag har levt med ångest i hela mitt liv, har GAD och panikångest. Samt en drös andra diagnoser.
Jag tycker att det är viktigt att vården visar förståelse och respekt. Jag ser det som sunt förnuft att respektera folk och deras problem och ickeproblem. Speciellt folk inom vården som ändå jobbar med den här problematiken.
Hur skulle du känna om du hade brutit båda benen och får träffa en läkare som säger "äsch, så svårt kan det väl inte vara att gå i trappor?" Nu hoppas jag såklart inte att någon får höra så från en läkare, jag tror inte heller att någon läkare skulle säga så till en person med båda benen brutna. Men att säga till en person att "äsch, det är väl bara att gå igenom spärren, alla andra kan ju ta sig fram, då kan du också det", är otroligt förnedrande. Och det här är alltså så vanligt att jag nästan blir chockad om någon inte säger så.

Nu får jag inte ens gå i samtalsterapi längre eftersom jag inte kommer dit. Problem solved
Och jo, det är nog väldigt nödvändigt för behandlaren att förstå vad det är jag behöver hjälp med.

Grejen är ju, att om det stämde att just du vet exakt vilken hjälp du behöver - så hade du i princip inte behövt den. Om du hade känt dina egna behov, så hade ditt liv inte sett ut som det gör. Det är ju själva poängen med vård, att man får hjälp med sådant man inte löser själv. Det gäller både benbrott och andra åkommor och psykisk ohälsa.

Med din bestämda uppfattning om vilken vård du vill ha, blir du antagligen väldigt svårbehandlad genom att du inte medverkar i din egen behandling.