Den osynliga spärren

[mandalaki]

Precis det jag skriver, att ingen fattar. Tydligen verkar ju alla här förstå och dessutom själva ha en sån här spärr. Det jag upplever från vården är total oförståelse. "Spärr, vad är det? Ryck upp dig och ta dig iväg bara", det är så jag blir bemött. Din sista fråga är så jäkla dum att jag inte ens tänker svara på den.

Men vad skulle du tolka som förståelse från vårdens sida? Och vad vill du att de ska göra åt din ”spärr”?

 

[Saeta]

Jag tänker spontant att detta är något en boendestödjare eller någon form av kontaktperson skulle kunna hjälpa dig med? Att vara med i morgonbestyren och styra ut dig genom dörren och följa med hela vägen till det inbokade.

Ja, precis. Det är på gång!

 

[Petruska]

Det jag kan tänka mig att en läkare möjligen skulle kunna göra, är väl att skriva ut ångestdämpande medicin. Den tomhet du, @Saeta beskriver, kan ju tolkas som en sorts ångest. Men i övrigt förstår inte jag heller varför det är så viktigt för dig att vården visar förståelse för det här problemet. Vi är ju många som känner igen oss mer eller mindre, och det verkar inte som om någon av oss ens har tänkt tanken att problemet är något för en läkare att ta itu med.

Om du skulle gå i mer kontinuerlig samtalsterapi, bör det ju bli lite upp till dig att ta upp problemet. Men även i det fallet borde ju strategier för att lösa det vara av större intresse än att terapeuten helt förstår dig.

 

[Saeta]

Visst, det skriver du. Men i alla fall jag ser inte många spår av att du riktigt går in i tanken på vad det innebär att prova, och hur provandet på allvar ska gå till. Som tex @MiniLi s råd. Det är ju inget att "prova" i några minuter, utan något som kräver en sorts arbete av dig.

Du ger mest intryck av att flyktigt snudda vid olika tips med tanken, och då känner du snabbt att tipsen inte kommer att funka, och så flyr din tankeverksamhet någon annanstans. Bort från det jobbiga och obehagliga.

Och sen berättar du igen att ingen förstår dig. Kanske är det bara du som tror på vad du säger när du än en gång talar om för dig själv hur extremt obegripligt just ditt problem är.

Men hur ska jag kunna visa dig att jag går in i tanken? Det är ju omöjligt för mig att visa vad jag tänker, ellerhur? Du får väl helt enkelt lita på det jag säger. Mer kan jag inte göra. Och vart har jag sagt att jag bara ska prova något i några minuter? Det är väl klart att jag fattar att det kräver att jag gör något! Det låter som att du tror att jag är på en femårings nivå. Så är det inte.

Du har fel. Jättefel!

Utifrån vad du skriver, @Saeta , så framstår det som att du har lagt väldigt mycket mer energi på att förklara för andra vad du menar med den där spärren. Och ganska mycket mindre energi på att lära dig att förstå den och att ta itu med den.

Jag fattar verkligen inte varför andras exakta förståelse av din "spärr" är så viktig för dig. Det är ju ändå inte så att det för varje psykisk knepighet en människa kan ha att brottas med, finns en exakt lösning som funkar för just exakt det problemet.

Fler beskrivningar kan högst troligt inte hjälpa dig. Att lära dig något lite själv om hur det hela ser ut, kan däremot hjälpa dig.

Det framstår som ganska motsägelsefullt att du så gärna vill beskriva din "spärr" så exakt, samtidigt som du ju inte själv verkar veta egentligen någonting om den.

Ja, jag har lagt ner mycket på att förklara eftersom folk har krävt att jag förklarar. Det betyder inte att jag lagt ner mindre energi på att lära mig att förstå och göra något åt det.

 

[Saeta]

Du pratar bara runt det hela. För att just du för ditt inre ser detta fenomen som en vägspärr så innebär inte det att det inte handlar om exakt samma sak för andra som pratar om oöverstigliga berg, branta uppförsbackar, murar eller andra hinder.
Att du upplever att du inte får något gehör beror förmodligen på att det här är så vanligt men de allra flesta stannar inte innanför sin spärr/mur/backe/berg utan de tar sig igenom det, endel varje dag, andra någon gång ibland och ytterligare andra varje gång de ska göra något annat än just det de gör. De du sagt det till inom vården förstår säkerligen vad du menar men det här är något man själv måste hitta strategier för. Visst kan man få hjälp av någon som puschar på men man måste också hitta sätt att själv ta sig fram i livet. Allt kan inte hänga på andra. Är man oförmögen att göra något på ett sätt får man hitta vägar runt det, hitta andra sätt att ta sig fram dit man vill om man ska kunna komma någonstans. Att sitta i sin box och göra exakt samma sak och misslyckas varje gång leder ingenstans. Då får man gå utanför boxen och göra på det sätt som faktiskt fungerar för en själv.

Det är ju det som är skillnaden. Dom som klarar av att ta sig igenom spärren har inte ett lika stort problem. Konstigt om dom inom vården säger att dom inte fattar, men så gör dom det ändå. Varför inte förklara istället för att ljuga?
Nej, jag litar på att säger någon att den inte förstår så gör den inte det. Och tvärtom.

Hur hade du tänkt att jag skulle hitta ett sätt att fungera på, när jag hittills i mitt 28-åriga liv inte har gjort det på egen hand?

 

[Saeta]

Hur ska man kunna ta itu med svårigheter om man inte bekräftar att de finns?

 

[Saeta]

Det har inte alltid varit att bara göra det ändå. Viljan har liksom inte kommit av sig självt för mig heller. Eller jo, delvis har det väl det i och med att jag ville ha en förändring och sökte hjälp. Gick i terapi i flera år för att bena ut, hitta mig själv och verktyg att hantera mig själv.

Men finns inte någon form av vilja så är det ju svårt att få en förändring oavsett grad.

Det håller jag med om. Finns inte viljan så är det väl omöjligt att förändra något.

 

[Gnist]

Det är ju det som är skillnaden. Dom som klarar av att ta sig igenom spärren har inte ett lika stort problem.

Fast det vet du ju inget om. Finns säkert de som i utgångsläget haft minst lika stora problem som du med det, skillnaden är att de har lyckats göra något åt det och få en mer fungerande vardag på så vis, vilket du inte har.

 

[durachiny]

Det är ju det som är skillnaden. Dom som klarar av att ta sig igenom spärren har inte ett lika stort problem. Konstigt om dom inom vården säger att dom inte fattar, men så gör dom det ändå. Varför inte förklara istället för att ljuga?
Nej, jag litar på att säger någon att den inte förstår så gör den inte det. Och tvärtom.

Hur hade du tänkt att jag skulle hitta ett sätt att fungera på, när jag hittills i mitt 28-åriga liv inte har gjort det på egen hand?

Jag tycker inte det blir rätt eller hjälpsamt att säga att deras problem inte var lika STORT. Det blir delvis att man förminskar vad personerna har lyckats förändra men även att man själv förstärker att ens eget problem är större/oöverkomligt.

Det är ingen tävling i vem som har störst problem eller svårast. Målet borde vara att lösa problemen stora som små.

 

[mandalaki]

Dom som klarar av att ta sig igenom spärren har inte ett lika stort problem.


?

Det är där du gör din tankevurpa. Du tror att ditt problem är större än andras eftersom du inte lyckats lösa det. Men de kanske har en minst lika stark spärr som du, fast de har lärt sig hur de ska komma förbi den.

 

[Raderad medlem 120709]

Det är ju det som är skillnaden. Dom som klarar av att ta sig igenom spärren har inte ett lika stort problem.

Men hallå, det där är faktiskt väldigt förminskande. Det är inte som att du är ensam i att ha det problem du har, och det är ingen tävling i vem som har det svårast. Jag fattar att det känns övermäktigt, men för det så betyder det inte att du har det så mycket jobbigare än andra eller är någon slags unikum, du har bara inte listat ut hur du ska lösa problemet. Troligtvis pga att du gör tankevurpor rätt ofta och hamnar i samma gamla upptrampade spår som inte leder någonstans.

 

[Saeta]

Jag blev nyfiken på en sak när jag läste tråden. (det är kanske en urdum fråga) Är den här spärren en spärr som en person i hallen hade kunnat leda dig igenom? Dvs hade en person kunnat ta dig till mötet eller hade det varit omöjligt? Om du kom igenom spärren, med hjälp, släpper den då för hela resan eller dyker den upp på en annan plats?

Om någon ringde på telefon och pratade med dig, talade dig genom spärren, skulle du då kunna komma iväg? Tex om du bad psykologen ringa dig en timma innan mötet och hjälpa dig? Vidare, skulle det gå att boka ett telefonmöte med en terapeut istället för ett möte på plats första gångerna? Går de med på sådant. Skulle du kunna ringa/svara i telefon?

(Själv har jag bara vanligt igångsättningsmotstånd, men brukar få saker gjort i sista sekunden.)

Det är inte alls en dum fråga, snarare tvärtom!
Ja, det är verkligen lättare om någon hjälper mig förbi spärren. "Draghjälp" har funkat när jag bodde med mina föräldrar. Jag var ju likadan som liten, bara det att då fick jag hjälp att komma iväg. Sen har jag ju levt med ångest hela mitt liv mer eller mindre, och det har ju påverkat. Men absolut, mycket lättare med draghjälp.

Nja, det är inte ofta den dyker upp på andra ställen. Det är mest i början när jag ska iväg. Jag vet att den har dykt upp senare under dagen också, efter att jag kommit iväg. Men kan inte minnas när eller vad jag gjorde. Så sällan är det alltså. Utan det är främst i början av dagen som det är som svårast.

Nu har jag ju telefonfobi också, men är det en psykolog/terapeut som är duktig på att prata så skulle det absolut kunna funka. Men jag får panik när det ringer från okänt nummer och jag brukar inte svara om jag inte väntar samtal från någon. Nu vet alla mina kontakter det så det löser sig på annat sätt, om någon behöver ringa alltså. Typ smsa innan. Superbra!

 

[Saeta]

Men vad skulle du tolka som förståelse från vårdens sida? Och vad vill du att de ska göra åt din ”spärr”?

Att bli lyssnad på och inte överkörd. Det hade ju varit en trevlig början iallafall.

 

[Badger]

Det är inte alls en dum fråga, snarare tvärtom!
Ja, det är verkligen lättare om någon hjälper mig förbi spärren. "Draghjälp" har funkat när jag bodde med mina föräldrar. Jag var ju likadan som liten, bara det att då fick jag hjälp att komma iväg. Sen har jag ju levt med ångest hela mitt liv mer eller mindre, och det har ju påverkat. Men absolut, mycket lättare med draghjälp.

Nja, det är inte ofta den dyker upp på andra ställen. Det är mest i början när jag ska iväg. Jag vet att den har dykt upp senare under dagen också, efter att jag kommit iväg. Men kan inte minnas när eller vad jag gjorde. Så sällan är det alltså. Utan det är främst i början av dagen som det är som svårast.

Nu har jag ju telefonfobi också, men är det en psykolog/terapeut som är duktig på att prata så skulle det absolut kunna funka. Men jag får panik när det ringer från okänt nummer och jag brukar inte svara om jag inte väntar samtal från någon. Nu vet alla mina kontakter det så det löser sig på annat sätt, om någon behöver ringa alltså. Typ smsa innan. Superbra!

Det ger ju en början till en möjlighet. Om någon/några du känner skulle kunna bokas för att bara hjälpa dig iväg till terapeutmötena. Lättare om de inte måste följa hela vägen.

 

[Saeta]

Det jag kan tänka mig att en läkare möjligen skulle kunna göra, är väl att skriva ut ångestdämpande medicin. Den tomhet du, @Saeta beskriver, kan ju tolkas som en sorts ångest. Men i övrigt förstår inte jag heller varför det är så viktigt för dig att vården visar förståelse för det här problemet. Vi är ju många som känner igen oss mer eller mindre, och det verkar inte som om någon av oss ens har tänkt tanken att problemet är något för en läkare att ta itu med.

Om du skulle gå i mer kontinuerlig samtalsterapi, bör det ju bli lite upp till dig att ta upp problemet. Men även i det fallet borde ju strategier för att lösa det vara av större intresse än att terapeuten helt förstår dig.

Jag har levt med ångest i hela mitt liv, har GAD och panikångest. Samt en drös andra diagnoser.
Jag tycker att det är viktigt att vården visar förståelse och respekt. Jag ser det som sunt förnuft att respektera folk och deras problem och ickeproblem. Speciellt folk inom vården som ändå jobbar med den här problematiken.
Hur skulle du känna om du hade brutit båda benen och får träffa en läkare som säger "äsch, så svårt kan det väl inte vara att gå i trappor?" Nu hoppas jag såklart inte att någon får höra så från en läkare, jag tror inte heller att någon läkare skulle säga så till en person med båda benen brutna. Men att säga till en person att "äsch, det är väl bara att gå igenom spärren, alla andra kan ju ta sig fram, då kan du också det", är otroligt förnedrande. Och det här är alltså så vanligt att jag nästan blir chockad om någon inte säger så.

Nu får jag inte ens gå i samtalsterapi längre eftersom jag inte kommer dit. Problem solved
Och jo, det är nog väldigt nödvändigt för behandlaren att förstå vad det är jag behöver hjälp med.

 

[Saeta]

Jag tycker inte det blir rätt eller hjälpsamt att säga att deras problem inte var lika STORT. Det blir delvis att man förminskar vad personerna har lyckats förändra men även att man själv förstärker att ens eget problem är större/oöverkomligt.

Det är ingen tävling i vem som har störst problem eller svårast. Målet borde vara att lösa problemen stora som små.

Håller med. Jag hoppas inte att någon gör så.

 

[Lenis]

Jag har liknande problem, kom efter att jag gått in i väggen och varit allvarligt fysiskt sjuk på samma gång. Vissa dagar är det värre än andra, då kan det kännas som en omöjlig uppgift att fylla diskmaskinen, jag är närapå handlingsförlamad utom det jag måste göra (ta hand om barnet och djuren), sitta still vid datorn går bra. Andra dagar flyter det lättare. Jag tar mig igenom det ganska exakt så som @Niyama beskrev det i sitt inlägg. En liten bit i taget, och med "skyddstanken" att jag kan bryta efter en viss etapp om det inte går. Jag får liksom lura min egen hjärna på så vis, och kan åstadkomma ganska mycket den vägen.

Man får försöka hitta strategier för sin egen del, frågan är hur. Jag tror att i princip alla kan hitta vägar att göra det lite bättre, sedan hur mycket bättre, det är ju väldigt individuellt. Men jag tror verkligen att med rätt väg (som den du löst med sms innan samtal tex) kan man komma runt en del av problematiken så att vissa praktiska delar i vardagen kan bli av med lite mindre friktion.

Och så en sak till.. var lite snäll mot dig själv. Kom du inte iväg den dagen, försök att inte hänga upp dig på det. Tänk på det där du fixade istället och försök landa i den känslan. Försök att fokusera på det du löst och klappa dig själv på axeln ibland. Det är så lätt att fastna i allt man inte kan, men det mår man ju bara dåligt över. Om man tar ett steg fram och två tillbaka har man ju faktiskt ändå lärt sig ta ett steg fram, typ.

 

[Saeta]

Fast det vet du ju inget om. Finns säkert de som i utgångsläget haft minst lika stora problem som du med det, skillnaden är att de har lyckats göra något åt det och få en mer fungerande vardag på så vis, vilket du inte har.

Då får dom väl säga det. Om någon säger att den också har en spärr men att den klarar av att ta sig förbi spärren, så uppfattar iallafall jag det som att personens problem inte är lika stort eftersom jag inte ens klarar av att ta mig förbi spärren ibland.

 

[Saeta]

Det är där du gör din tankevurpa. Du tror att ditt problem är större än andras eftersom du inte lyckats lösa det. Men de kanske har en minst lika stark spärr som du, fast de har lärt sig hur de ska komma förbi den.

Men nej. Jag har redan svarat på det där och sagt att jag inte tror att mitt problem är större än någon annans. Läs det jag skrev till @Gnist : inlägg 218

 

[Saeta]

Men hallå, det där är faktiskt väldigt förminskande. Det är inte som att du är ensam i att ha det problem du har, och det är ingen tävling i vem som har det svårast. Jag fattar att det känns övermäktigt, men för det så betyder det inte att du har det så mycket jobbigare än andra eller är någon slags unikum, du har bara inte listat ut hur du ska lösa problemet. Troligtvis pga att du gör tankevurpor rätt ofta och hamnar i samma gamla upptrampade spår som inte leder någonstans.

Hänvisar även dig till inlägg #218