Den osynliga spärren

[Rosett]

Niyama frågar Saeta hur hon gjorde förra gången hon skulle iväg någonstans. När hon inte minns det så låter det inte som samma sak som minnestestet du fick göra med gemen.

Båda handlar ju om arbetsminnet. Enligt mig då. Andra har ju rätt till sina åsikter.

 

[Amha]

Det är när jag inte får läsa igenom uppgifterna flera gånger som jag glömmer bort. I testet läste psykologen upp dem, jag fick inte läsa själv.
Det var inga problem med matten när jag läste på komvux, plättlätt. Fast nu har jag glömt det mesta.
Nu behöver jag inte någon studieteknik, pluggar inte längre.

Ah! Jag förstår. Ja det är ju ofta lättare när man kan läsa själv, gärna högt då rycker ju fler sinnen in. Mardrömstestet är ju helt slumpmässiga ord som läses upp och man ska repetera. Typ 20 st. Man är glad om man minns 4 sista.

Det finns ju lite böcker riktade mot studietekniker om det skulle vara ett problem i vardagen framöver i alla fall första kursen hos oss innehöll "konsten att lyckas med dina studier" som ett sidospår, den var helt ok tycker jag. Kommer nog läsa den flera gånger.

 

[Petruska]

Båda handlar ju om arbetsminnet. Enligt mig då. Andra har ju rätt till sina åsikter.

Genom att åberopa npf som förklaring på svårigheter som tex den tråden handlar om, bekräftar du ju snarare svårigheten än visar sätt att ta itu med den. Jag har lite svårt att se poängen med det.

 

[MiniLi]

ADD är ett NPF. Autism har jag inte nämnt.

Din tolkning. Jag har inte sagt det, bara att hjärnan fungerar annorlunda.

ADHD/ADD kategoriseras under neuropsykiatri ja. Alla är dock inte överens om att det skulle vara en korrekt indelning, alla är inte ens överens om vad ADHD är för något. Det här är grunden till en stor och pågående debatt inom psykiatrin som handlar om hur utredningar ska gå till osv.

Du har isf upprepat tagit upp svårigheter som är mer kopplade till autism än ADHD. Det blir ju väldigt konstigt.

Det här ”hjärnan funkar annorlunda” är ju helt intetsägande. Hjärnan funkar lite olika för oss alla, hjärnans funktion blir också påverkad av många saker. Det är ju jättekomplext. Vi vet inte ens så mkt om hjärnan, definitivt inte om exakta mekanismer vid ADHD.

 

[MiniLi]

Båda handlar ju om arbetsminnet. Enligt mig då. Andra har ju rätt till sina åsikter.

Det behöver inte alls handla om arbetsminnet. Det ena kan lika gärna handla om perception, uppmärksamhet eller bara om man överhuvudtaget tycker att ens inre är något intressant att tänka kring.

 

[Rosett]

Fast du underkänner ju verkligen @Niyama. Hon tänker säkert logiskt ibland och ibland inte, precis som alla andra. Att man är neurotypisk innebär sannerligen inte att man alltid resonerar Händer a så ger det b (för mig låter det mer som tankar inom autismspektret).

.

Ja jag vet att neurotypiska inte alltid resonerar så. Jag har tidigare haft en hel del privata diskussioner med @Niyama utanför buke och fick då intrycket att hon är en väldigt logiskt tänkande person. Bl.a.

 

[Rosett]

Genom att åberopa npf som förklaring på svårigheter som tex den tråden handlar om, bekräftar du ju snarare svårigheten än visar sätt att ta itu med den. Jag har lite svårt att se poängen med det.

Hur ska man kunna ta itu med svårigheter om man inte bekräftar att de finns?

 

[Rosett]

Det här ”hjärnan funkar annorlunda” är ju helt intetsägande.

Lite om en stor undersökning som gjorts på hjärnor:
https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/02/16/nytt-stod-for-hjarnforandringar-vid-adhd/

 

[Petruska]

Hur ska man kunna ta itu med svårigheter om man inte bekräftar att de finns?

Bekräfta dem, vet jag inte om det behövs. Identifiera dem, är väl snarare vad man bör göra. TS tycks ju i högsta grad ha identifierat den här upplevelsen av en "spärr".

Vad den spärren beror på, tror jag är mindre intressant än hur den ska hanteras.

Bekräftelse i form av "det där beror på adhd", blir ju främst konserverande. Det pekar inte framåt, och det antyder snarare att "spärren" är huggen i sten än att den går att påverka.

 

[Rosett]

Du har isf upprepat tagit upp svårigheter som är mer kopplade till autism än ADHD. Det blir ju väldigt konstigt.

Jag hittar inte länken nu men det finns tydligen teorier om att ADD kan höra till autismspektrat så isf är det ju inte konstigt om såna svårigheter verkar höra till autism.

 

[MiniLi]

Lite om en stor undersökning som gjorts på hjärnor:
https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/02/16/nytt-stod-for-hjarnforandringar-vid-adhd/

Fast nu verkar du ha missat min poäng?
Jag har inte ifrågasatt att man hittar förändringar hos individer med adhd, eller ngn annan diagnos heller.
Men det ger ju ingenting att kasta sig med ”hjärnan funkar annorlunda!”.

Att tolka ”storleksskillnader i vissa strukturer” = hjärnan funkar annorlunda är dessutom lite förenklat.
De områden som pekas ut är förövrigt områden som är inblandade i många saker och som påverkas även vid annan problematik. Hjärnan är ju dessutom väldigt anpassningsbar

 

[MiniLi]

Jag hittar inte länken nu men det finns tydligen teorier om att ADD kan höra till autismspektrat så isf är det ju inte konstigt om såna svårigheter verkar höra till autism.

Det finns teorier om det mesta, det betyder inte att man ska börja skrika NP! så fort någon har vissa svårigheter.

 

[mandalaki]

Hur ska man kunna ta itu med svårigheter om man inte bekräftar att de finns?

Fast att de finns verkar ju fullständigt klarlagt. Men det känns som att du med dina "men hjärnan funkar på det viset" och "så där är det med ADD" menar att "så då är det inget att göra åt". Men det finns ju jättemånga, även här på buke, som lärt sig strategier för att vardagen ska fungera trots deras npf. Det tyder ju på att man kan förändra beteenden även om hjärnan ser ut på vissa sätt.

 

[clusia]

Det är det där som inte funkar för mig. Att bara göra det ändå. Hade det varit "så lätt" (vet att det inte är lätt, men det låter som att det är lätt) så hade jag ju givetvis också gjort så.

Och för mig handlar det som sagt inte om viljan.

Det har inte alltid varit att bara göra det ändå. Viljan har liksom inte kommit av sig självt för mig heller. Eller jo, delvis har det väl det i och med att jag ville ha en förändring och sökte hjälp. Gick i terapi i flera år för att bena ut, hitta mig själv och verktyg att hantera mig själv.

Men finns inte någon form av vilja så är det ju svårt att få en förändring oavsett grad.

 

[Niyama]

Jag undrar det jag skrev. Att du tänker logiskt. Händer a så händer b. Jag förstår inte hur du inte kunde veta det när jag skrev det så tydligt.
Du har för länge sen skrivit till mig att du tänker logiskt.

Och ja, det stämmer att jag tolkar dig som om du har väldigt lite kunskap om NPF. Det du skriver tyder ju på det.

Jag tycker inte vi behöver reda ut i den här tråden hur jag tänker eller vilka diagnoser jag har.

Att du inte håller med mig innebär inte att jag inte har kunskap.

 

[et_flickan]

Det har inte alltid varit att bara göra det ändå. Viljan har liksom inte kommit av sig självt för mig heller. Eller jo, delvis har det väl det i och med att jag ville ha en förändring och sökte hjälp. Gick i terapi i flera år för att bena ut, hitta mig själv och verktyg att hantera mig själv.

Men finns inte någon form av vilja så är det ju svårt att få en förändring oavsett grad.

Jag håller med dig om viljan.
Jag vill verkligen klara av att jobba, jag hoppas att jag nästa sommar kan ha en anställning på halvtid om det dyker upp någon sån. Förut har jag bara pratat om att jag vill men nu vill jag verkligen och visar det därefter. Jag har slutat skylla på att ingen förstår mig, de behöver inte förstå, jag förstår mig själv, det räcker.

Förövrigt har jag tänkt på att jag egentligen måste handla idag, jag tänkte på det redan när jag klev upp för filmjölken tog slut igår, har ännu inte kommit ut och steg ur sängen 06.30

 

[Badger]

Finns det någon här som känner igen sig, är likadan eller kan relatera till problemet på något sätt? Det skulle vara skönt att få prata med någon som upplevt samma sak och intressant att höra hur denne tacklar sina problem.

Kort historia: Jag har enormt svårt att ta mig iväg ibland. Ibland går det inte.

Lång historia: Jag har varit så här sen jag var liten och jag brukar förklara det som att jag har som en osynlig spärr framför mig. Tänk en vägbom som det varken går att krypa under, klättra över eller gå runt. Den enda vägen är att öppna bommen/putta den framåt så den svänger. Vissa gånger är det omöjligt att ta sig förbi. Vissa gånger är den bara lite trög, men öppnas tillslut. Vissa gånger kan den till och med stå öppnad.

Det är helt omöjligt för mig att veta hur spärren kommer vara. För den är helt opålitlig. Och det har ingen betydelse vad det är jag ska göra. Det spelar alltså ingen roll om jag ska iväg på något jättekul som jag verkligen sett fram emot, om jag ska ner på stan och träffa en vän, om det är ett läkarbesök inbokat eller om jag ska gå och handla. Spärren bryr sig alltså inte om vad det är jag ska göra.

Det här gör såklart det enormt svårt för mig, som ni nog förstår. Jag hinner bli avslutad från saker jag knappt ens hunnit påbörja, för att jag inte kommer. Och jag förstår det, jag gör verkligen det. Senast var det en påbörjad arbetsträning som jag verkligen hade sett fram emot. Jag hade varit på studiebesök på stället jag skulle vara på. Chefen verkade väldigt pedagogisk och förstående (hen tog emot folk som skulle börja arbetsträna samtidigt som det var en "vanlig" arbetsplats). Jag hade varit väldigt noga med att förklara min situation för alla inblandade, vilket jag alltid gör. Allt för att slippa missförstånd.

Men självklart sket det sig. Trots att dom sa att dom förstod hur jag menade så blev jag avslutad. Anledning? Jag kom inte dit. Och det var ju exakt precis det jag hade förklarat, att det är det som är mitt absolut största problem. Och åter igen, jag fattar att dom avslutar mig, dom har inte tid att slösa resurser på någon som inte dyker upp (jag är såklart noga med att höra av mig och tala om när jag inte kan komma iväg). Men jag förstår inte varför dom låter mig "prova" när jag gång på gång blir avslutad. Det här är alltså inget som har hänt 1 eller 3 gånger utan säkert 8 gånger och mer.
Det tar enormt hårt på mig. Jag känner mig så misslyckad och dålig när jag inte klarar av något. Och det har jag också sagt. Att jag inte klarar av fler misslyckanden. Och dom lovar att den här gången kommer det inte bli ett misslyckande. Men ändå blir det så.

Samma sak med psykolog/kurator och liknande. Jag kan inte alltid komma dit och efter många av/ombokningar så blir jag avslutad. Och igen, jag fattar! Jag fattar att det inte är hållbart. Det här gäller andra saker med, men det är sånt som inte är lika "viktigt". Alltså, läkarbesök och sånt är ju väldigt viktigt medans dansträning och kompishäng är på en annan nivå. Sen är det ju såklart viktigt att träffa sina vänner också. Och ja, jag har förlorat ett flertal vänner för att jag inte kommit iväg. Även där är jag väldigt öppen och ärlig med mina problem.

Det här är inget som har med motivation att göra. Det har aldrig någonsin varit fel på min motivation. Jag vill inget hellre än att komma iväg och fungera i samhället. Men ändå får jag gång på gång höra att jag inte är tillräckligt motiverad. Att "så svårt är det väl inte att gå ut genom dörren...". Men jo, det är svårt. Det är omöjligt ibland. Då får jag istället höra att jag är lat. Detta sagt av läkare och annan vårdpersonal. Av folk som alltså är utbildade och insatta i både psykiska sjukdomar och fysiska. Men det har aldrig varit någon som verkligen förstår. Inte för att jag kräver att någons ska förstå, jag gör ju knappt det själv. Men jag blir inte ens lyssnad på. Bara överkörd och ivägskickad.

Nu har jag träffat en läkare som verkar hoppfull (boendestöd är på G). Men det är väl bara en i mängden av alla stafettläkare som försvinner efter max 2 gånger. Så jag vågar inte lita på att hen ska hjälpa mig. Jag orkar inte hoppas längre, för jag orkar inte misslyckas ännu en gång. Jag har varit på bristningsgränsen länge nog och det är fruktansvärt att inte få träffa någon som jag kan känna förtroende för eller någon som vill lyssna på mig.

Den långa historian blev minst sagt lång... Så tack till er som orkat läsa allt!
Men tänk gärna efter en eller några gånger innan ni skriver något. Jag vet att många brukar bli provocerade av det jag skriver (vilket aldrig är min mening). Det räcker med att inte bli lyssnad på av vårdpersonal. Det räcker med att vänner lämnar mig. Det räcker med all skit som redan finns omkring mig och i mig. Jag behöver inte mer skit. Så snälla, om ni inte har något vettigt att skriva, skriv ingenting alls.

Jag undrar bara om någon känner igen sig eller har någon i sin närhet som är/varit så här.
Hur får jag omgivningen att förstå?

Jag blev nyfiken på en sak när jag läste tråden. (det är kanske en urdum fråga) Är den här spärren en spärr som en person i hallen hade kunnat leda dig igenom? Dvs hade en person kunnat ta dig till mötet eller hade det varit omöjligt? Om du kom igenom spärren, med hjälp, släpper den då för hela resan eller dyker den upp på en annan plats?

Om någon ringde på telefon och pratade med dig, talade dig genom spärren, skulle du då kunna komma iväg? Tex om du bad psykologen ringa dig en timma innan mötet och hjälpa dig? Vidare, skulle det gå att boka ett telefonmöte med en terapeut istället för ett möte på plats första gångerna? Går de med på sådant. Skulle du kunna ringa/svara i telefon?

(Själv har jag bara vanligt igångsättningsmotstånd, men brukar få saker gjort i sista sekunden.)

 

[Saeta]

Fast vilja är ju inte så svart/vitt som du framställer det. När jag gick i traumaterapi ville jag gå i terapi och trivdes med terapeuten. Jag ville må bättre. Så jag ville gå dit och var väldigt motiverad. Men, ibland kunde det verkligen ta emot och jag ville mest slippa, trots att grundinställningen var "vill".

Det är lite det jag försöker få fram, att jag tänker inte ens att jag vill slippa eller att det tar emot. Även om jag såklart kan känna så ibland också inför vissa grejer. Men det är något som iallafall jag koppar till den där treåringen som det har pratats lite om i tråden. Och det är något som iallafall jag har kunnat ignorera.

 

[Saeta]

Jag tror inte att det är kontakt med "vanlig" läkare du behöver när det gäller det här problemet, snarare mer ingående kontakt med arbetsterapeut och kanske samtalskontakt av något slag. Och för att man ska kunna komma nånvart med dem måste man lära känna varandra under en period först, eller så är iallafall min erfarenhet. Sedan kan man börja bena i svårigheterna på riktigt och förhoppningsvis få insikt i hur de bör hanteras. Det är inget som automagiskt löser sig efter ett par träffar, det är en process som kan ta månader eller till och med år.

Nej det är det inte. Det var mest bara en av alla viktiga kontakter jag tog som exempel. Ett biobesök är ju inte på samma nivå som ett läkarbesök eller en psykolog. Men absolut, jag håller med dig!

 

[Saeta]

Men vad menar du med att ingen har fattat? Eller rättare sagt, vad skulle du tolka som förståelse? De fattar väl att du anser dig ha en spärr som gör att du inte kommer iväg. Men vill du också att de ska lägga till att ”men det gör inget, kan du inte så kan du inte.”?

Precis det jag skriver, att ingen fattar. Tydligen verkar ju alla här förstå och dessutom själva ha en sån här spärr. Det jag upplever från vården är total oförståelse. "Spärr, vad är det? Ryck upp dig och ta dig iväg bara", det är så jag blir bemött. Din sista fråga är så jäkla dum att jag inte ens tänker svara på den.