Sv: Delat boende på olika orter när skolan börjar - hur???
Ni förstår inte
Han FATTAR.
Han är SMART.
Det hjälper inte hur mycket vi pratar. Problemet är inte att han inte förstått.
Utan att han inte håller med.
Eller att han säger att han håller med men ändå gör något annat sedan.
Men om han fattar och är så smart hur kan han då inte hålla med?
Barn far illa av att leva sitt liv i total ovisshet och utan chans att bygga upp sitt liv på hemmaplan och att dras in i lojalitetskonflikter.
Intelligens och empati följer inte alltid hand i hand. Är det empatin som fattas?
För om han fattar och håller med och ändå gör något annat, då är han grym. Så gör man inte mot någon, allraminst mot ett barn.
Eller är medhållet bara för att slippa diskussionen just då? Det är i så fall riktigt lågt.
Jag har läst och inte skrivit i flera dar i den här tråden. Känner mig inte så smart att jag vill sticka ut hakan men det här gör mig uppriktigt ledsen.
Ledsen för barnet.
Visst är det underbart att ha en pappa som till varje pris vill träffa en men det får inte gå ut över grundtryggheten och barnets behov.
Ledsen för dig.
Man blir inte livegen för att man har barn tillsammans med någon.
Sammarbete sker från två håll, inte jag bestämmer - du utför.
Ni har fått ynnesten att lotsa en människa från barn till vuxen. Det ger ingen rätt att kräva tid om det går ut över den människans mående. Sina egna behov får man lägga åt sidan för att se den människans bästa.
Jag har ett barn som inte träffar sin pappa. I vårt fall är det för barnets bästa och vi har dom om nollumgänge två gånger om i både tings- och hovrätt.
Det vore naturligtvis inte det bästa för V, er situation ser annorlunda ut men
Sonen här har vuxit upp med en annan vuxen som vi heller aldrig uppmanat honom att kalla pappa - han har valt det själv.
I tings- och hovrätt har det aldrig ifrågasatts varför han kallar den vuxne pappa. Han är medveten om att det biologiskt inte är så men känslomässigt är det så för sonen.
Den människan som funnits där när sonen varit magsjuk, gjort sig illa, behövt tröstas, nattas, badas osv. är den sonen kallar pappa.
Jag förstår I-U:s resonemang att man kan ha en lika viktig relation med någon och ändå inte kalla den pappa, men om det är vad barnet väljer kan jag inte se hur man ska kunna uppmana dom att inte göra det utan att det blir jobbigt för barnet.
I det läget får nog vi vuxna släppa vår prestige (det gäller väl mest den biologiska fadern) och låta barnets klokskap gälla. Respektera barnets känslor helt enkelt. Tror att det skadar väl så mycket på sikt att neka barnet dom känslorna nu. Att ta tag i andra problem som kan uppkomma av det kan man göra när dom uppkommer
om dom gör det.
Nu ska jag gå och ta hand om bäbis.
