Delad ekonomi

[Inte_Ung]

För att den ekonomiskt svagare parten ska veta att den har råd att lämna en dålig relation. Har vi inte sett flera gånger på Buke sett trådar som har gått ut på att kvinnan inte har råd att lämna en kass relation för hon har inte råd med alla djur hon har skaffat under relationen?

Det finns ju andra sätt att lösa det på.
Sälja alla djuren t.ex.
Att leva sämre än vad man behöver bara för att det inte finns garanti på att det alltid kommer att vara möjligt, känns som att plåga sig i onödan.
Det är väl bättre att ha så roligt och bra som man kan, medan man kan?

 

[Voeux]

Du är inte den första som skriver om pensionssparande. Jag undrar om du och alla andra har kollat upp vem som får pensionspengarna om ni går skilda vägar.

Ja, det är bestämt (enskild egendom).

 

[Zinfernia]

För att den ekonomiskt svagare parten ska veta att den har råd att lämna en dålig relation. Har vi inte sett flera gånger på Buke sett trådar som har gått ut på att kvinnan inte har råd att lämna en kass relation för hon har inte råd med alla djur hon har skaffat under relationen?

Precis.
Det kryper i hela min kropp när jag läser inlägg om att sambon betalar mer, tar större räkningar, etc.

Jag personligen har ett alldeles för stort kontrollbehov för att kunna leva i en relation där vi inte betalar lika mycket var. Jag vill veta att jag har råd med min livsstil oavsett om jag har en partner eller ej, något annat skulle jag inte känna mig bekväm med.

 

[sthu]

Jag vill veta att jag har råd med min livsstil oavsett om jag har en partner eller ej, något annat skulle jag inte känna mig bekväm med.

Håller med fullständigt. Jag vill kunna rå om mig själv om jag blir ensam.

Med det sagt, jag skulle sälja huset om vi separerar. Inte en chans att jag orkar sköta ett helt hus själv, jag är alldeles för lat

 

[Voeux]

Det är ju skillnad på att inte kunna lämna en relation, och inte kunna lämna en relation och upprätthålla samma levnadsstandard. Jag skulle ha en lägre standard utan mannen men jag skulle ha råd med ett eget boende och försörjning med råge, och det är ju allt jag behöver. Fram tills dess njuter jag av vad livet med honom erbjuder och hittills har vi haft fyra förbaskat trevliga år. Downsizing hade inte varit några problem heller i framtiden, min lycka är inte bunden till hög standard.

 

[Zinfernia]

Det är ju skillnad på att inte kunna lämna en relation, och inte kunna lämna en relation och upprätthålla samma levnadsstandard. Jag skulle ha en lägre standard utan mannen men jag skulle ha råd med ett eget boende och försörjning med råge, och det är ju allt jag behöver. Fram tills dess njuter jag av vad livet med honom erbjuder och hittills har vi haft fyra förbaskat trevliga år. Downsizing hade inte varit några problem heller i framtiden, min lycka är inte bunden till hög standard.

Det är nog precis det som jag skulle ha svårt för. Jag vill behålla min levnadsstandard oavsett om jag är i ett förhållande eller ej, min materiella lycka ska inte vara beroende av någon annan.

Det enda jag kan tänka mig att downsizea med är om jag skulle köpa ett stort hus tillsammans med någon som det sedan tar slut med. Jag vill inte bo i ett stort hus ensam, jag är precis som @sthu alldeles för lat för att orka med allt pyssel med trädgård och hus själv

 

[Soapbubble]

Det finns ju andra sätt att lösa det på.
Sälja alla djuren t.ex.
Att leva sämre än vad man behöver bara för att det inte finns garanti på att det alltid kommer att vara möjligt, känns som att plåga sig i onödan.
Det är väl bättre att ha så roligt och bra som man kan, medan man kan?

I de trådar jag minns så handlade om djur utan ekonomisk värde dvs avlidning var enda alternativet och då blir valet väldigt svårt. Avlida en ”familjemedlem” eller stanna i en kass/halvkass relation.

 

[Voeux]

Det är nog precis det som jag skulle ha svårt för. Jag vill behålla min levnadsstandard oavsett om jag är i ett förhållande eller ej, min materiella lycka ska inte vara beroende av någon annan.

Det enda jag kan tänka mig att downsizea med är om jag skulle köpa ett stort hus tillsammans med någon som det sedan tar slut med. Jag vill inte bo i ett stort hus ensam, jag är precis som @sthu alldeles för lat för att orka med allt pyssel med trädgård och hus själv

Jag tänker att nästan alla måste downsajsa (snygg svengelska) vid separation. Två löner innebär ju nästan per definition högre standard. Man delar på boendekostnad, bil, hotellrum vid resor osv. Det enda sättet att inte behöva downsajsa är ju om man inte spenderar bådas pengar utan lägger dem på hög, eller att man mirakulöst på något sätt får en löneförhöjning motsvarande mannens bidrag till det gemensamma vid separationen. Annars kommer det innebära högre utgifter för båda partner vid en separation och då kanske man får kompromissa med annat.

Men sen har jag inte heller någon hobby som kräver resurser. Det blir ju känsligare vid exempelvis ägande av gård och/eller hästar. Utan mannen skulle jag leva ett gott liv, med honom ett lyxigt. Ingen skillnad som skulle drabba mig med andra ord. Jag är rätt jordnära som person och anser att det är de små sakerna som egentligen är de stora sakerna.

 

[Voeux]

I de trådar jag minns så handlade om djur utan ekonomisk värde dvs avlidning var enda alternativet och då blir valet väldigt svårt. Avlida en ”familjemedlem” eller stanna i en kass/halvkass relation.

Det kan ju finnas andra skäl till att avlivning är enda lösningen men just när det kommer till djur utan ekonomiskt värde så är det väl många sådana djur som kan omplaceras.

Men, det blir ju en väldigt smal diskussion här. Att man låter sin partner betala mer i en relation behöver ju inte leda till att man hamnar i ett läge där man måste avliva djur vid separation. Det blir ju någonstans en ganska extrem vinkel på den ekonomiska diskussionen. I de fall det gäller, så är det ju hemskt trist, men jag tror ju de flesta fall med procentuell uppdelning av ekonomin eller fullt ut gemensam ekonomi inte slutar med avlivade husdjur. Skulle det mot förmodan bli en sådan hemskt knivig sits, så får man ju också fundera på vad, säg, 25 år med möjligheten till egna hästar har gett en. Mot att inte ha fått det. Allt i livet är ju inte för evigt, tyvärr.

(Med det sagt är även min hund enskild egendom. Vi gillar att skriva papper).

 

[Inte_Ung]

I de trådar jag minns så handlade om djur utan ekonomisk värde dvs avlidning var enda alternativet och då blir valet väldigt svårt. Avlida en ”familjemedlem” eller stanna i en kass/halvkass relation.

Jo fast då så har man ju fått ha dessa djur under en period i livet.

Att jag skulle låta bli att unna mig det liv som jag har haft i 20 år med min sambo för att jag kan bli av med det om 10 år känns helt fel.
Det problemet får jag ju lösa när det kommer.

 

[Inte_Ung]

Men sen har jag inte heller någon hobby som kräver resurser. Det blir ju känsligare vid exempelvis ägande av gård och/eller hästar. Utan mannen skulle jag leva ett gott liv, med honom ett lyxigt. Ingen skillnad som skulle drabba mig med andra ord. Jag är rätt jordnära som person och anser att det är de små sakerna som egentligen är de stora sakerna.

Jag skulle ju få rätta mun efter matsäck.
Men jag är otroligt anpassningsbar och skulle hitta något trevligt budget-sätt att leva på.

Man måste ju inte ha 5 hus på två gårdar, 5 bilar och 6 hästar.

 

[Voeux]

Jo fast då så har man ju fått ha dessa djur under en period i livet.

Att jag skulle låta bli att unna mig det liv som jag har haft i 20 år med min sambo för att jag kan bli av med det om 10 år känns helt fel.
Det problemet får jag ju lösa när det kommer.

Jag tänker likadant. Det jag tycker är viktigast är att ha koll på läget. Hur ser det ut med pensionen, och hur ser det ut vid en eventuell separation? Så man kan göra medvetna val och inte blir tagen på sängen. Sen får man vara precis så försiktig eller risktagande man vill i livet, med väl grundade beslut. Då riskerar man inte heller att hamna i några ”fällor” utan de eventuella utmaningar man möter senare i livet har man varit medveten om kan komma. För mig och mannen var det viktigt att tänka igenom eventuell separation innan vi gifte oss och planera för att även det skulle fungera bra. Men nu när dom bitarna är på plats så kan vi leva som om vi aldrig kommer gå isär, jätteskönt. Också jätteskönt att veta att om vi gör det så har vi skydd båda två även då.

 

[Zinfernia]

Jag tänker att nästan alla måste downsajsa (snygg svengelska) vid separation. Två löner innebär ju nästan per definition högre standard. Man delar på boendekostnad, bil, hotellrum vid resor osv. Det enda sättet att inte behöva downsajsa är ju om man inte spenderar bådas pengar utan lägger det på hög, eller att man mirakulöst på något sätt får en löneförhöjning motsvarande mannens lön vid separation. Annars kommer det innebära högre utgifter för båda partner vid en separation och då kanske man får kompromissa med annat.

Men sen har jag inte heller någon hobby som kräver resurser. Det blir ju känsligare vid exempelvis ägande av gård och/eller hästar. Utan mannen skulle jag leva ett gott liv, med honom ett lyxigt. Ingen skillnad som skulle drabba mig med andra ord.

Jag tror inte att jag personligen skulle behöva downsajsa (kanonbra ord! ) så värst mycket vid en separation. I och med att jag idag (som singel) redan bor i en ganska stor bostad för en person, har några miljoner bundet i bostaden, tjänstebil via jobbet, egen häst, möjlighet att resa ofta, etc, så skulle jag inte bli så ekonomiskt drabbad såvida jag inte träffar någon och plötsligt börjar leva lyxliv med hejdlösa utsvävningar och sen separerar
Det livet jag har nu skulle inte ändras så mycket om jag skaffar en partner utan jag hade nog mer lagt pengar på hög och fortsatt resa, shoppa, äta ute och allt annat jag ändå gör idag. Jag vill inte vänja mig vid dyrare vanor som jag inte kan behålla vid en separation.

Att behöva sälja en stor bostad när man går isär kan jag dock acceptera, vilket mina eventuella grannar förmodligen skulle vara glada över. Hade jag ägt en trädgård och behövt sköta om den själv hade den förmodligen dragit ner hela områdets rykte

 

[Zinfernia]

Att behöva sälja en stor bostad när man går isär kan jag dock acceptera, vilket mina eventuella grannar förmodligen skulle vara glada över. Hade jag ägt en trädgård och behövt sköta om den själv hade den förmodligen dragit ner hela områdets rykte

Alltså, jag får nästan ångest av bara tanken. Jag kan riktigt se framför mig hur folk vallfärdar till min trädgård för att stå utanför och titta in på förödelsen, skaka bedrövat på huvudet, vräka ur sig saker som "När Maj-Britt och Ture bodde här, då var det minsann ordning!".
Barnen i området skulle redan från vaggan få höra att "den trädgården passar du dig för, går du in där hittar du aldrig ut!".
Brevbäraren skulle vägra lämna paket på min trappa utan ställa mina försändelser ute på gatan.
Miljöstyrelsen skulle avskriva ärendet som hopplöst fall.

Näe, jag ska definitivt inte sköta en trädgård på egen hand.

 

[Hedinn]

Jag tror inte att jag personligen skulle behöva downsajsa (kanonbra ord! ) så värst mycket vid en separation. I och med att jag idag (som singel) redan bor i en ganska stor bostad för en person, har några miljoner bundet i bostaden, tjänstebil via jobbet, egen häst, möjlighet att resa ofta, etc, så skulle jag inte bli så ekonomiskt drabbad såvida jag inte träffar någon och plötsligt börjar leva lyxliv med hejdlösa utsvävningar och sen separerar
Det livet jag har nu skulle inte ändras så mycket om jag skaffar en partner utan jag hade nog mer lagt pengar på hög och fortsatt resa, shoppa, äta ute och allt annat jag ändå gör idag. Jag vill inte vänja mig vid dyrare vanor som jag inte kan behålla vid en separation.

Att behöva sälja en stor bostad när man går isär kan jag dock acceptera, vilket mina eventuella grannar förmodligen skulle vara glada över. Hade jag ägt en trädgård och behövt sköta om den själv hade den förmodligen dragit ner hela områdets rykte

Fast det handlar ju inte nödvändigtvis om att man skaffar sig ett lyxigare liv, utan om att man kan dela på mycket som annars hade behövts i "dubbel uppsättning" och därför får man ännu mer pengar över än om man var själv, och/eller kan lägga mer pengar på de inköp som behövs.

Som exempel behöver ju jag och min sambo bara en uppsättning sovrumsmöbler, och behöver bara betala hälften så mycket (eller kan lägga mer pengar) på ny säng som om vi hade bott på varsitt håll. Vi har idag bara en bil, hade vi bott på varsitt håll hade vi behövt en varsin. Innan vi träffades var jag halvt på väg att köpa bostad, för ungefär samma pris som vi senare köpte för tillsammans, vilket innebär att min lånekostnad halverades. Nu hade vi tur och hittade det vi ville ha för ett väldigt bra pris, annars hade vi kunnat lägga betydligt mer på bostadsköp - vilket ju då naturligt hade kunnat försvåra för någon av oss att bo kvar vid en separation, men båda hade kunnat skaffa ny bostad på egen hand.

Precis som @Inte_Ung skriver känns det för mig främmande att jag och sambon skulle avstå från att skaffa de djur vi planerar här på gården, för att det skulle bli för mycket att sköta på egen hand, OM vi någon gång skulle gå isär, vilket vi kanske inte ens gör? Så länge man inte sitter i skiten vid en eventuell separation gör det ju ingenting om man lever på gemensamma tillgångar i ett förhållande.

 

[Kiwifrukt]

Jag tror inte att jag personligen skulle behöva downsajsa (kanonbra ord! ) så värst mycket vid en separation. I och med att jag idag (som singel) redan bor i en ganska stor bostad för en person, har några miljoner bundet i bostaden, tjänstebil via jobbet, egen häst, möjlighet att resa ofta, etc, så skulle jag inte bli så ekonomiskt drabbad såvida jag inte träffar någon och plötsligt börjar leva lyxliv med hejdlösa utsvävningar och sen separerar
Det livet jag har nu skulle inte ändras så mycket om jag skaffar en partner utan jag hade nog mer lagt pengar på hög och fortsatt resa, shoppa, äta ute och allt annat jag ändå gör idag. Jag vill inte vänja mig vid dyrare vanor som jag inte kan behålla vid en separation.

Att behöva sälja en stor bostad när man går isär kan jag dock acceptera, vilket mina eventuella grannar förmodligen skulle vara glada över. Hade jag ägt en trädgård och behövt sköta om den själv hade den förmodligen dragit ner hela områdets rykte

Jag håller med om det du skriver. Jag bor så pass stort att en person till med lätthet skulle få plats, klart att kostnader för mat- och förbrukningsvaror (typ toapapper och schampo och sånt) ökar om man är två, men el, bredband och sånt betalar jag ju redan själv idag.

Däremot så sätter jag idag undan pengar som ska täcka utgifterna för hästarna om något skulle hända. Det jag är så emot är att om vi skulle dela på allt så skulle han kunna ta "mina" pengar som var tänkta som buffert till hästarna och köpa någon, i mina ögon, helt orimlig och onödig pryl för det är "våra" pengar.

Men jag inser också att jag kan välja på ett annat sätt som inte har någon relation idag, hästarna har i så fall funnits innan relationen (och inte som någon skrev igår, börja med ett nytt, dyrt intresse när relationen redan finns och det kanske är ojämn fördelning av inkomsterna) och att det kanske är helt annorlunda i de fall man har gemensamma barn. Men för mig är det otroligt viktigt att mina pengar är mina pengar, så att jag har en buffert om jag skulle bli arbetslös/behöva separera/whatever.

 

[Voeux]

Alltså, jag får nästan ångest av bara tanken. Jag kan riktigt se framför mig hur folk vallfärdar till min trädgård för att stå utanför och titta in på förödelsen, skaka bedrövat på huvudet, vräka ur sig saker som "När Maj-Britt och Ture bodde här, då var det minsann ordning!".
Barnen i området skulle redan från vaggan få höra att "den trädgården passar du dig för, går du in där hittar du aldrig ut!".
Brevbäraren skulle vägra lämna paket på min trappa utan ställa mina försändelser ute på gatan.
Miljöstyrelsen skulle avskriva ärendet som hopplöst fall.

Näe, jag ska definitivt inte sköta en trädgård på egen hand.

Lägenhet är ju också ett alternativ även för par

 

[Voeux]

Sen ska jag också säga att det, för vår del, blir smetigare ju längre in i relationen vi kommer med vår ekonomi. Livet och värderingar förändras, inget är konstant. Vi var individualister ut i fingerspetsarna, nu ska vi ha barn och den verkligheten finns inte längre. Det är väl det fina med livet också, det är föränderligt. Människor träffas och separerar. Någonstans är ju inte pengar det enda värdet man har att förhålla sig till i livet heller.

 

[Inte_Ung]

Det livet jag har nu skulle inte ändras så mycket om jag skaffar en partner utan jag hade nog mer lagt pengar på hög och fortsatt resa, shoppa, äta ute och allt annat jag ändå gör idag. Jag vill inte vänja mig vid dyrare vanor som jag inte kan behålla vid en separation.

Jag behöver inte jobba i livet som jag lever nu.
Det skulle jag ju behöva om jag levde på egen hand.
Då så skulle jag å andra sidan kunna flytta vart som helst.
Jag skulle absolut inte bo här.
Så det jämnar nog ut sig.

 

[Inte_Ung]

Det jag är så emot är att om vi skulle dela på allt så skulle han kunna ta "mina" pengar som var tänkta som buffert till hästarna och köpa någon, i mina ögon, helt orimlig och onödig pryl för det är "våra" pengar.

Men det får ju inte hända.
Jag skulle verkligen inte kunna leva med någon som köper orimliga och onödiga prylar oavsett vems pengarna är.
Vi är faktiskt överens även om den andres egna inköp.
Vi litar på och stödjer oss på varandras ekonomiska omdöme.