Delad ekonomi

[Inte_Ung]

Sen ska jag också säga att det, för vår del, blir smetigare ju längre in i relationen vi kommer med vår ekonomi.

Då så kan du ju gissa hur smetigt det är efter 20 år tillsammans även i en uppdelad ekonomi.

 

[Voeux]

Men det får ju inte hända.
Jag skulle verkligen inte kunna leva med någon som köper orimliga och onödiga prylar oavsett vems pengarna är.
Vi är faktiskt överens även om den andres egna inköp.
Vi litar på och stödjer oss på varandras ekonomiska omdöme.

Det beror ju lite på vad man menar med onödigt. Jag tycker inte mannen köper onödiga saker på så vis att jag förstår att de är viktiga för honom. Men hans golfmedlemskap och nya set med klubbor gynnar ju inte mig direkt, mer än att det är kul att han har kul och har en hobby. Men det är ju skönt då att slippa tänka på hur det köpet påverkar mig, eftersom det inte gör det alls just nu. Men med fullt ut gemensam ekonomi kanske dessa inköp hade resulterat i att jag själv fått förhålla mig till det den månaden. Men ja, det blir ju lite same same i slutändan ändå. Han köper, jag köper, vi sparar gemensamt. Det smetas ihop. Så det är väl mest det praktiska kring det på daglig basis som skiljer sig åt.

 

[Inte_Ung]

Det beror ju lite på vad man menar med onödigt.

"Onödigt" är ju litet påverkat av ekonomin.
Vi definierar onödigt som något vi inte kommer att använda.

En golfutrustning som används är inte onödig.
En golfutrustning som ligger oanvänd i en av ekonomibyggnaderna är onödig. (Den såldes.)
Min motorcykel lutar åt att vara onödig.
Det var flera år sedan som jag körde den.
Att då köpa en till motorcykel, som jag inte heller kör, vore onödigt.

 

[Mabuse]

Inte specifikt riktat till dig, men exemplet i sig

Jag tror att om man har olika tankar och preferenser i vad man ska köpa och när så är det absolut det bästa att ha separat ekonomi. Det underlättar. Men det finns såna som oss, som är väldigt samstämmiga om inköp, och som inte har så stort behov av att köpa saker över lag, och då blir det inte ett problem.

I vårt fall har varken jag eller min partner behov av dyra exklusiva saker, och våra intressen är så pass samstämmiga, samt inte särskilt kostsamma, så just att någon rasslar iväg och köper exempelvis en tv för 10000 skulle inte hända.

Som @Inte_Ung skrev tidigare, att det är olika vad som passar i olika relationer. Det beror ju på vad man har för personligheter, behov etcetera. Och det viktiga lär vara att kommunicera det sinsemellan.

Jag bryr mig verkligen inte om materiella ting alls. Kan kanske komma på ett par saker jag skulle tycka vara tråkiga att bli av med. Men i övrigt har jag noll sentimentalitet inför något materiellt. VI har heller inget direkt av värde så för oss finns liksom inte det där med mitt och ditt.

Då är det ju obegripligt varför det blev komplicerat att ha delad ekonomi för er. Ni bryr er inte om saker, köper ingenting, och om ni nån gång gör det vill ni ha samma saker. Vad var problemet med att ha varsitt konto?

Är det en principfråga, att det inte ska finnas något enskilt utan att allt ska vara delat?

 

[Linn-Nora]

Då är det ju obegripligt varför det blev komplicerat att ha delad ekonomi för er. Ni bryr er inte om saker, köper ingenting, och om ni nån gång gör det vill ni ha samma saker. Vad var problemet med att ha varsitt konto?

Är det en principfråga, att det inte ska finnas något enskilt utan att allt ska vara delat?

Jag förstår inte riktigt varför du hakat upp dig så på det Att det är obegripligt för dig har ju noll betydelse för faktumet att det funkar bra för oss, eller hur?

 

[Kiwifrukt]

"Onödigt" är ju litet påverkat av ekonomin.
Vi definierar onödigt som något vi inte kommer att använda.

En golfutrustning som används är inte onödig.
En golfutrustning som ligger oanvänd i en av ekonomibyggnaderna är onödig. (Den såldes.)
Min motorcykel lutar åt att vara onödig.
Det var flera år sedan som jag körde den.
Att då köpa en till motorcykel, som jag inte heller kör, vore onödigt.

Fast för mig hade ju en golfutrustning varit helt orimligt onödig eftersom jag 1) inte spelar golf och 2) inte har den minsta lust att börja göra det heller? På precis samma sätt som en hovslagarräkning eller ett par dyra ridbyxor inte fyller minsta funktion för en icke-hästägande sambo.

Om man gör så som @Voeux menar så köper sambon golfutrustning för sina egna pengar, och det påverkar i ett normalfall varken henne personligen eller det gemensamma, eftersom han får göra det för de pengar som blir över när han bekostat sin del av de gemensamma utgifterna.

Kopplat till hästbiten är saken så klart en helt annan om det är ett gemensamt barn som också har en häst. Då skulle jag vara mer benägen att tycka att fadern vackert får dra sitt strå till stacken om barnet ska ha egen häst. På samma sätt som jag hade fått betala om barnet hade haft ett gemensamt intresse med pappan som jag inte alls delar. Men så länge vi pratar barnlösa par så ser jag inga som helst problem med att bara dela på utgifter som rör det gemensamma. Jag ser inget hinder att fortsätta göra det även efter barn heller, men att då läggs så klart kostnaderna för barnet/barnen på det gemensamma och det blir av förklarliga skäl inte lika mycket kvar för föräldrarna att röra sig med efter det som innan barn.

 

[Smulu]

Jag tycker så här: Ni är gifta så ni ska ha samma levnadsstandard.
Pengar A inkomst + B inkomst ger summa pengar ni som par har att röra er med.

Denna summa delas i 3 delar
Del 1 gemensamma utgifter t ex hyra mat
Del 2 Sparande/ egna utgifter person A
Del 3 Sparande / egna utgifter person B

På det viset så får både person A och B kontroll över en del av inkommande pengar och kan bestämma vad de ska användas till
Samtidigt som att de gemensamma är täckt.

Om person A vill gå ner i arbetstid för att syssla mer med sin fritidsaktivitet så får A ta det från sin Pott.
Vill hen gå ner i tid för att det ska fungera bättre med nförskolan, hinna gå på simskola med barnet är det ju mer en gemensam kostnad.

 

[MiniLi]

Får jag fråga vad det var som inte funkade?

Vad är det som blir enklare?

För det är ju samma sak om var och en har sina egna pengar - vill någon av er köpa något till sig är det inga problem så länge den personen har råd.

Vad är det som är problematiskt i att det är olika beroende på inkomst?

Nu frågade ni inte mig, men tänkte att jag kan svara från mitt perspektiv ändå.

Jag tyckte det var rätt jobbigt när vi hade procentuell uppdelning. Fasta kostnader var ju såklart inget problem, vi hade kommit överens om vilka utgifter som skulle delas och på vilket sätt. Däremot allt annat man gör tillsammans, alla småsaker som biobesök, gå ut och äta osv. Jag (som vid den tiden tjänade betydligt mer) betalade nästan alltid sånt. Jag var såklart inte tvingad men fick väl dåligt samvete eller ngt annars eftersom jag visste att han inte hade råd på samma sätt. I slutändan betalade jag väldigt mycket mer och det kändes skevt. Min sambo ville inte ha gemensam ekonomi men jag lyckades tjata igenom det ändå och det känns så mkt bättre.

Alla reagerar ju inte som jag, men för mig innebär delad ekonomi en större stress. Alternativet hade väl varit att hålla koll och räkna på alla utgifter som man har gemensamt men det känns bara helfel för mig. Så vill inte jag ha det. Sen har jag någon slags ideologisk grej kring gemensam ekonomi också. Det känns helt enkelt ”rätt” också av principskäl.

Vi har dock någon hybridvariant av gemensam ekonomi då vi också har egna sparkonton som används till större inköp, tex när jag köpte min häst eller när sambo köpte snordyr ny dator. Vi har ingen tydlig gräns för när saker ska betalas med gemensamma pengar eller från egna sparkontot utan det pratar vi om från gång till gång om det känns oklart.

Jag tycker vårt system funkar bra. Min partner lever ju luftigare/dyrare än hans egna lön skulle tillåta men jag är också noga med att mina stora omkostnader måste få finnas eftersom jag tjänar mer. Tex så kostar ju min häst ganska mycket, jag skulle ju inte avstå från saker jag ”egentligen” har råd med bara för att min sambo gillar att köpa dyra skor

 

[Voeux]

En till aspekt kring det här är ju också att levnadsstandarden har en tendens att följa den med högre lön. Jag hade varit fine med att bo kvar i hyresrätt men nu sitter vi här i köpt bostad och vi äter ute på ställen som mannen gärna vill testa. Jag klarade min ekonomi utmärkt innan han dök upp men med honom drog den iväg och vill han leva det livet, med mig, så får han också betala mer och det gör han så glatt. Vill man betala 50/50 trots stora löneskillnader så måste man ju lägga sig på nivån som den som tjänar minst har. Annars blir det ju en hemsk ekonomisk stress för denna. Jag har sagt ungefär vilken lönenivå jag tror att jag kommer röra mig på genom livet, allt utöver det kan liksom inte ligga på mig att betala. Jag tycker inte att jobb är så förbaskat roligt utan lägger hellre tid på annat.

 

[Voeux]

NuAlla reagerar ju inte som jag, men för mig innebär delad ekonomi en större stress. Alternativet hade väl varit att hålla koll och räkna på alla utgifter som man har gemensamt men det känns bara helfel för mig. Så vill inte jag ha det.

Jag hade inte heller velat räkna kvitton eller hålla den typen av koll. Vi har ett konto där alla våra gemensamma räkningar dras så vi för över pengar dit varje månad, så då för han bara över lite mer och jag lite mindre. Sen har vi kreditkort, ett eget och ett gemensamt var. Alltså fyra kort totalt. Så när jag gör inköp till oss använder jag ett kort och inköp till mig på ett annat kort. Jag betalar sen min faktura i slutet av månaden, och de två gemensamma fakturorna slås ihop och delas procentuellt. Där är ju mat, restaurangbesök, hotell, saker till lägenheten mm. Så för oss går det väldigt smidigt. Men jag hade hellre klumpat ihop allt än att sitta och räkna varje inköp.

 

[MiniLi]

En till aspekt kring det här är ju också att levnadsstandarden har en tendens att följa den med högre lön. Jag hade varit fine med att bo kvar i hyresrätt men nu sitter vi här i köpt bostad och vi äter ute på ställen som mannen gärna vill testa. Jag klarade min ekonomi utmärkt innan han dök upp men med honom drog den iväg och vill han leva det livet, med mig, så får han också betala mer och det gör han så glatt. Vill man betala 50/50 trots stora löneskillnader så måste man ju lägga sig på nivån som den som tjänar minst har. Annars blir det ju en hemsk ekonomisk stress för denna. Jag har sagt ungefär vilken lönenivå jag tror att jag kommer röra mig på genom livet, allt utöver det kan liksom inte ligga på mig att betala. Jag tycker inte att jobb är så förbaskat roligt utan lägger hellre tid på annat.

Så har det verkligen varit för oss! Min sambo levde mkt billigare innan jag kom in i bilden. Han skulle tex aldrig välja att bo så dyrt som vi gör nu, jämfört med mig som hade ungefär samma boendekostnad (som vi har totalt) när jag bodde själv.

 

[MiniLi]

Jag hade inte heller velat räkna kvitton eller hålla den typen av koll. Vi har ett konto där alla våra gemensamma räkningar dras så vi för över pengar dit varje månad, så då för han bara över lite mer och jag lite mindre. Sen har vi kreditkort, ett eget och ett gemensamt var. Alltså fyra kort totalt. Så när jag gör inköp till oss använder jag ett kort och inköp till mig på ett annat kort. Jag betalar sen min faktura i slutet av månaden, och de två gemensamma fakturorna slås ihop och delas procentuellt. Där är ju mat, restaurangbesök, hotell, saker till lägenheten mm. Så för oss går det väldigt smidigt. Men jag hade hellre klumpat ihop allt än att sitta och räkna varje inköp.

Ja vi har också några kreditkort, hade säkert gått att utveckla det systemet mer. Jag ville dock ha gemensam ekonomi oavsett så

 

[Mabuse]

menar med onödigt. Jag tycker inte mannen köper onödiga saker på så vis att jag förstår att de är viktiga för honom. Men hans golfmedlemskap och nya set med klubbor gynnar ju inte mig direkt, mer än att det är kul att han har kul och har en hobby. Men det är ju skönt då att slippa tänka på hur det köpet påverkar mig, eftersom det inte gör det alls just nu. Men med fullt ut gemensam

Nu frågade ni inte mig, men tänkte att jag kan svara från mitt perspektiv ändå.

Jag tyckte det var rätt jobbigt när vi hade procentuell uppdelning. Fasta kostnader var ju såklart inget problem, vi hade kommit överens om vilka utgifter som skulle delas och på vilket sätt. Däremot allt annat man gör tillsammans, alla småsaker som biobesök, gå ut och äta osv. Jag (som vid den tiden tjänade betydligt mer) betalade nästan alltid sånt. Jag var såklart inte tvingad men fick väl dåligt samvete eller ngt annars eftersom jag visste att han inte hade råd på samma sätt. I slutändan betalade jag väldigt mycket mer och det kändes skevt. Min sambo ville inte ha gemensam ekonomi men jag lyckades tjata igenom det ändå och det känns så mkt bättre.

Alla reagerar ju inte som jag, men för mig innebär delad ekonomi en större stress. Alternativet hade väl varit att hålla koll och räkna på alla utgifter som man har gemensamt men det känns bara helfel för mig. Så vill inte jag ha det. Sen har jag någon slags ideologisk grej kring gemensam ekonomi också. Det känns helt enkelt ”rätt” också av principskäl.

Vi har dock någon hybridvariant av gemensam ekonomi då vi också har egna sparkonton som används till större inköp, tex när jag köpte min häst eller när sambo köpte snordyr ny dator. Vi har ingen tydlig gräns för när saker ska betalas med gemensamma pengar eller från egna sparkontot utan det pratar vi om från gång till gång om det känns oklart.

Jag tycker vårt system funkar bra. Min partner lever ju luftigare/dyrare än hans egna lön skulle tillåta men jag är också noga med att mina stora omkostnader måste få finnas eftersom jag tjänar mer. Tex så kostar ju min häst ganska mycket, jag skulle ju inte avstå från saker jag ”egentligen” har råd med bara för att min sambo gillar att köpa dyra skor

Vår lösning på vem som ska betala när vi går ut är att vi på ett ungefär betalar enligt samma proportioner som inkomsterna. Alltså att han betalar 2 gånger av 3. Sen tenderar maken att ta matnotorna, och jag tar i regel biljetter och inträde. När vi reser så betalar jag boendet och han resan (flyg + bilhyra etc). Med andra ord så höftar vi rätt friskt. Om den ena har lite dåligt med pengar nån månad tar den andra mer.

När det gäller de fasta kostnaderna så har jag en automatisk överföring varje månad på en summa, sen betalar han alla gemensamma räkningar. Jag får barnbidragen och betalar barnens räkningar samt sparar till barnen.

Jag är extremt ointresserad av att hålla på med pengar eller räkna utgifter, så vårt system funkar för mig. Vi pratar i princip aldrig om pengar eller vem som ska betala vad.

 

[nyponros]

Jag och min sambo har betalat procentuellt sedan vi flyttade ihop. Bara för att jag tjänar mindre betyder det inte att jag jobbar mindre hårt. Vi är dessutom ett par och lever tillsammans och vi vill kunna ha samma levnadsstandard. Nu ska vi få barn i vinter och jag går hem på graviditetspenning redan i veckan. Då väljer vi att slå ihop vår ekonomi helt. Den som är hemma med/inför barnet kommer ju tjäna betydligt mindre än den andre men inte göra mindre jobb, snarare tvärtom. Då känns det orimligt att den personen inte ska kunna spara eller lägga pengar på sig själv alls under lång tid, och den andre kan leva som vanligt. Då kommer vi ha ett gemensamt lönekonto, gemensamt sparkonto och varsitt privatkonto där vi lägger in lika mkt ”strösselpengar” var varje månad. Så vi inte alltid behöver ”försvara” våra onödigare köp för varandra, och för att kunna köpa en present utan att det syns till exempel. Vi kommer ha varsina pensionsspar också såklart. Den som är hemma med barnet kommer vi spara lite mer pension åt under den tiden, för att kompensera för det som går förlorat från arbetsgivaren.

 

[eventingmania]

Hur resonerar ni kring delad ekonomi där två gifta får ut lika mycket efter skatt - men där den ena personen vill gå ner till 80% arbetstid?
Bör de gemensamma utgifterna fortfarande delas lika mellan personerna, trots att den som går ner i arbetstid får ut mindre i lön?

Om det har betydelse, den som jobbar 100% är mer ledig än partnern, trots att hen går ner till 80%. Anledningen till mindre arbetstid är att hen vill träffa familjen mer.

Gemensam ekonomi är inte ett alternativ då den ena personen har en dyr hobby.

Varför har man delad ekonomi om man är gifta?

 

[Görel]

Gemensam ekonomi med gemensamt konto kan också vara farligt om man lever i en våldsam eller kontrollerad relation. Partnern ser var man handlar, om man ställer sig i bostadskö, betalar parkering etc.

 

[Mabuse]

Varför har man delad ekonomi om man är gifta?

För att man är var sin person även när man är gift?

 

[sthu]

Varför har man delad ekonomi om man är gifta?

Vi är gifta men två separata personer.

Vi har gemensamt sparande, kreditkort och ett gemensamt konto för saker som huslån och elräkningen.
Så jag antar att vi har någon slags delad gemensam ekonomi.

Jag har inte velat ha allt i en pott. Jag vill känna att jag rår om mig själv, trots att jag är gift. Det handlar inte om någon rädsla för skilsmässa eller nåt sånt, jag tycker bara om att vara en individ med egna grejer och pengar.

 

[Smulu]

Gemensam ekonomi med gemensamt konto kan också vara farligt om man lever i en våldsam eller kontrollerad relation. Partnern ser var man handlar, om man ställer sig i bostadskö, betalar parkering etc.

Gemensamt konto kan väl vara bra, men ha alltid ett eget konto. Sätt inte in Lönen direkt på det gemensamma kontot utan gör en överföring dit.
Ge inte varandra total insyn i allt ni gör. Tillexempel telefonen har funktion för spårning använd den inte hela tiden utan när det finns fog.
Jag är gift men min man behöver inte veta om jag gick förbi stan på hemvägen och tog en fika.

 

[MiniLi]

Vår lösning på vem som ska betala när vi går ut är att vi på ett ungefär betalar enligt samma proportioner som inkomsterna. Alltså att han betalar 2 gånger av 3. Sen tenderar maken att ta matnotorna, och jag tar i regel biljetter och inträde. När vi reser så betalar jag boendet och han resan (flyg + bilhyra etc). Med andra ord så höftar vi rätt friskt. Om den ena har lite dåligt med pengar nån månad tar den andra mer.

När det gäller de fasta kostnaderna så har jag en automatisk överföring varje månad på en summa, sen betalar han alla gemensamma räkningar. Jag får barnbidragen och betalar barnens räkningar samt sparar till barnen.

Jag är extremt ointresserad av att hålla på med pengar eller räkna utgifter, så vårt system funkar för mig. Vi pratar i princip aldrig om pengar eller vem som ska betala vad.

Ja jag fattar ju att det också funkar. För mig känns det bara smidigare att ha det gemensamt och sen behöver jag inte fundera överhuvudtaget mer
Att hålla reda vem som betalat när och vad kräver ju mer tänkande än att bara dra det gemensamma kortet.