Jag fick min kallelse till IVF-kliniken igår och fick lite panik. Så på tunnelbanan idag så satt det en liten tjej framför mig med skolryggsäck och diadem med kaninöron på, och mina kalla fötter blev varma direkt.
Visst saknar jag kärlek ibland och jag förstår också att det kan bli svårare att träffa någon som ensamstående mamma, än om jag inte har barn. Det känns såklart lite jobbigt. Men jag känner mig också så säker på att partner är sekundärt barn. Om jag ska gå och vänta på den rätta partnern, hoppas på att han vill ha barn, hoppas på att han kan få barn, eller att vi kan få barn ihop, eller att vi ens vill ha barn ihop även om vi vill ha en relation, vi kanske inte ens vill bo ihop? Det kanske till och med blir en kvinna? Nej, det känns inte bra. Jag har precis allt jag vill ha i livet just nu, förutom det som jag vill ha mest av allt. Jag kommer inte att tacka nej till en sådan chans.