Åh
Jag känner så igen mig i vartenda ord
Det går fortfarande upp o ner för mig med min dejt men jag blir bättre o bättre både på att slappna av och att säga något som bryter det där spända. För jag är precis sådan med alla. Och jag tror aldrig jag ens varit kär just pga det. Tänker tom att om jag i framtiden faktiskt kommer sakna just det, att våga vara så nära en annan människa att man kan bli kär, så kommer jag på riktig ta tag i det o gå till nån terapeut för det känns mig helt avlägset.
Med dejten så hjälper det att vi pratar rätt mycket om våra (obefintliga) förväntningar för att mota Olle i grind. Att vi pratar om de tillfällen där jag tyckt det varit lite jobbigt eller vs att han trott jag varit besvärad men jag bara varit trött/haft ont eller helt enkelt velat åka till min häst snabbare än kvickt