Angående att träffa någon som har barn så kan jag känna att det är mer komplicerat och då kanske folk backar. Jag kan känna att det är tillräckligt svårt att få ihop det med bara två personer.
Men jag pratar ändå med folk som har barn och skulle kunna inleda något om vissa förutsättningar fanns tex
-att barnen har accepterat separationen och inte kommer avsky att någon börjar dejta hens pappa.
-att han kan tänka sig att skaffa en till eller åtminstone är öppen för den diskussionen
-Sen har jag märkt att det är ett problem ibland att den som har barn inte är flyttbar. Chattade tidigare med en man som hade två barn. Han bodde nära barnens mamma och de hade inte varannan vecka utan barnen gick själva mellan föräldrarnas hus. Så han säger att han inte vill flytta inom närmsta tio- femton åren. Han säger också att han inte vill vara borta mer än max över dan då han gillar att kunna träffa barnen i stort sett varje dag. Så då innebär det att den han träffar kommer få flytta dit om man blir sambos och även om man dejtar kommer man i såna fall få sova över där eftersom han inte vill vara borta mkt från barnen.
Så för mig blir det komplicerat dvs att vara en bra och närvarande förälder på det sätt jag vill att pappor ska vara- ja det innebär att det blir svårt att dejta dem. Det skulle dock kunna funka om personen kanske redan bor i ett område där jag ändå spenderar mkt tid etc.
Men spontant känns det som det är den utan barn som kommer få anpassa sig mest? Dvs jag kommer få anpassa mig för någon annans barn. För då träffar man inte bara en person utan man träffar en hel familj som redan har sin livsstil och det känns som det är jag som får anpassa mig för att passa in i deras familj och för att barnen ska gilla mig och inte de som kompromissar för att också passa mig.
Och då förstår jag att folk backar för det gäller att man då känner att det är värt det.
