Dejtingtråden 35

[Roheryn]

Det är nog självklart för den som själv är en engagerad förälder
Är rätt övertygad om att det inte är självklart för andra och jag har flera exempel från verkligheten där det blivit bråk just över detta.
Har man det med sig i bagaget så förstår jag varför man är tydlig.

För mig är barn = en oändlig källa till problem, blev tokig på de som inte kunde skriva ut i sin profil att de hade barn.

Ja, jag kan också förstå att man är (över)tydlig med vad som gäller när man har barn (och häst)! För mig har det t.ex. inte varit självklart att flytta ihop med någon ny och därmed "tvinga" min dotter att bo med någon för henne rätt främmande människa varannan vecka. Jag har också full förståelse för de som inte vill dejta någon med barn.

 

[Mia_R]

Men hur kan du bestämma vad som är för kort tid - det måste de väl få göra själva?

Om man sitter på dejten och berättar att man tappat sin halva och att hon gick bort i cancer i ett relativt hastigt förlopp när det upptäcktes signalerar det iaf för mig att två år är för kort tid efter ett liv tillsammans.

 

[Roheryn]

Om man sitter på dejten och berättar att man tappat sin halva och att hon gick bort i cancer i ett relativt hastigt förlopp när det upptäcktes signalerar det iaf för mig att två år är för kort tid efter ett liv tillsammans.

Det finns givetvis bra och mindre bra saker att prata om på första dejten, men jag kan tänka mig att förlora en livskamrat på det viset förändrar en för alltid och att det är något man gör klokt i att berätta. Oavsett om det gått två eller tio år.

 

[Mia_R]

Det finns givetvis bra och mindre bra saker att prata om på första dejten, men jag kan tänka mig att förlora en livskamrat på det viset förändrar en för alltid och att det är något man gör klokt i att berätta. Oavsett om det gått två eller tio år.

Nu var det 34 år och efter fyra barn hon dog, så för mig är det för tidigt med två år och han var som sagt utanför mitt åldersspann. Jag lägger mig inte i vilka du ev dejtar, jag kommer inte dejta fler som har i sin profil att de är änklingar utan hålla mig till de som är singlar.

 

[Roheryn]

Nu var det 34 år och efter fyra barn hon dog, så för mig är det för tidigt med två år och han var som sagt utanför mitt åldersspann. Jag lägger mig inte i vilka du ev dejtar, jag kommer inte dejta fler som har i sin profil att de är änklingar utan hålla mig till de som är singlar.

Du får givetvis välja eller välja bort precis vilka dejter du vill. Jag bara vände mig emot det generella uttalandet att två år var för kort tid att vänta med att dejta efter partnerns dödsfall. För det är självklart något man väljer själv.

 

[Dorinda]

Men alltså att barn alltid är prio 1. Klart jag prioriterar mitt barn framför det mesta. Men det betyder ju ändå inte att jag inte kan ha ett liv och bara anpassar mig efter barnet.

Som tex nu så gillar han inte att bli lämnad på förskolan(han är 1,5år). Likväl så lämnar jag ju honom där och åker till jobbet istället för att förlänga föräldraledigheten.

Är man dessutom separerad har ju barnet nästan alltid en annan förälder den bor delvis med.

 

[Mia_R]

Du får givetvis välja eller välja bort precis vilka dejter du vill. Jag bara vände mig emot det generella uttalandet att två år var för kort tid att vänta med att dejta efter partnerns dödsfall. För det är självklart något man väljer själv.

Ja, och sen kan man välja att sitta och prata om sin döda partner under dejten som bägge två gjorde eller prata om något annat. Jag sitter inte och ältar mina tidigare förhållanden trots att de lever när jag går på dejt med någon. Kan man inte lämna sina gamla lik i garderoben, bokstavligen, är man inte redo för några dejter i mina ögon.

 

[Eurydome]

Ja, och sen kan man välja att sitta och prata om sin döda partner under dejten som bägge två gjorde eller prata om något annat. Jag sitter inte och ältar mina tidigare förhållanden trots att de lever när jag går på dejt med någon. Kan man inte lämna sina gamla lik i garderoben, bokstavligen, är man inte redo för några dejter i mina ögon.

Men då handlar det mer om att just den här personen inte verkar redo att gå vidare, snarare än att det skulle vara en generell regel att 2 år är för kort tid.

 

[Mia_R]

Men då handlar det mer om att just den här personen inte verkar redo att gå vidare, snarare än att det skulle vara en generell regel att 2 år är för kort tid.

Om man identifierar sig som änkling istället för singel har man inte gått vidare i mina ögon och de är numera i samma ratade gäng som de med hemmavarande ungar på hel- eller deltid.

 

[emma-vsm]

Jomensåatteh, jag har inte att göra i dejtingtråden längre.. Eller ja, jag hänger ju kvar och läser och hejar på er, men jag är så jäkla kär (i nån som är kär i mig dessutom- hurra!)

Jag hade inte tänkt att bli kär nu men det blir ju som det blir. Jag hann iaf med att dejta lite olika personer och, vad det verkar, bryta mina tidigare ganska dåliga relationsmönster.

Jag och J synkade redan i våra Tinder-presentationer, där vi skrivit om en särskild sak på väldigt snarlika sätt. Skrivandet flöt på skitbra, vi pratade i telefon efter några dagars skrivande (jag gillar normalt inte telefonsamtal men det kändes så naturligt och självklart). Gick snabbt över till videosamtal (där 2 h kändes som 10 minuter) och typ 1,5 vecka efter matchning träffades vi på en brunchdejt. Synd på den fina maten för vi åt typ inget. Satt och tindrade med ögonen, höll hand och pratade. Ganska sjukt när jag tänker på det nu. Efter det har allt bara varit självklart. Jag pendlar mellan ”Fan vad jag är värd det här, det är min tur nu” och ”Jag förtjänar inte det här, hur kan jag ha det så bra?”

Det är såklart massa rosa lulllull i min hjärna och man kanske inte ser allt klart såhär i början men jag försöker njuta av känslan och vetskapen om att det faktiskt finns någon som matchar mig på så många sätt.

Nu ska jag stå ut med att ha det bra

 

[the_connemara]

Jomensåatteh, jag har inte att göra i dejtingtråden längre.. Eller ja, jag hänger ju kvar och läser och hejar på er, men jag är så jäkla kär (i nån som är kär i mig dessutom- hurra!)

Jag hade inte tänkt att bli kär nu men det blir ju som det blir. Jag hann iaf med att dejta lite olika personer och, vad det verkar, bryta mina tidigare ganska dåliga relationsmönster.

Jag och J synkade redan i våra Tinder-presentationer, där vi skrivit om en särskild sak på väldigt snarlika sätt. Skrivandet flöt på skitbra, vi pratade i telefon efter några dagars skrivande (jag gillar normalt inte telefonsamtal men det kändes så naturligt och självklart). Gick snabbt över till videosamtal (där 2 h kändes som 10 minuter) och typ 1,5 vecka efter matchning träffades vi på en brunchdejt. Synd på den fina maten för vi åt typ inget. Satt och tindrade med ögonen, höll hand och pratade. Ganska sjukt när jag tänker på det nu. Efter det har allt bara varit självklart. Jag pendlar mellan ”Fan vad jag är värd det här, det är min tur nu” och ”Jag förtjänar inte det här, hur kan jag ha det så bra?”

Det är såklart massa rosa lulllull i min hjärna och man kanske inte ser allt klart såhär i början men jag försöker njuta av känslan och vetskapen om att det faktiskt finns någon som matchar mig på så många sätt.

Nu ska jag stå ut med att ha det bra

Så otroligt glad för din skull, du är så himla värd det

 

[cambodia]

Jomensåatteh, jag har inte att göra i dejtingtråden längre.. Eller ja, jag hänger ju kvar och läser och hejar på er, men jag är så jäkla kär (i nån som är kär i mig dessutom- hurra!)

Jag hade inte tänkt att bli kär nu men det blir ju som det blir. Jag hann iaf med att dejta lite olika personer och, vad det verkar, bryta mina tidigare ganska dåliga relationsmönster.

Jag och J synkade redan i våra Tinder-presentationer, där vi skrivit om en särskild sak på väldigt snarlika sätt. Skrivandet flöt på skitbra, vi pratade i telefon efter några dagars skrivande (jag gillar normalt inte telefonsamtal men det kändes så naturligt och självklart). Gick snabbt över till videosamtal (där 2 h kändes som 10 minuter) och typ 1,5 vecka efter matchning träffades vi på en brunchdejt. Synd på den fina maten för vi åt typ inget. Satt och tindrade med ögonen, höll hand och pratade. Ganska sjukt när jag tänker på det nu. Efter det har allt bara varit självklart. Jag pendlar mellan ”Fan vad jag är värd det här, det är min tur nu” och ”Jag förtjänar inte det här, hur kan jag ha det så bra?”

Det är såklart massa rosa lulllull i min hjärna och man kanske inte ser allt klart såhär i början men jag försöker njuta av känslan och vetskapen om att det faktiskt finns någon som matchar mig på så många sätt.

Nu ska jag stå ut med att ha det bra

Låter fantastiskt

 

[emma-vsm]

Så otroligt glad för din skull, du är så himla värd det

Vad fin du är! Tack!

Jag har ju läst så mycket genom åren här i dejtingtråden, diskussioner om bland annat vikten av att man kommunicerar på liknande sätt, behovet av att höras/ses ungefär lika ofta, gemensamma värderingar, humor osv osv. Plus den fysiska attraktionen såklart. Och jag har ibland tänkt att det är superfint att folk kan uppleva alla dom där sakerna i samma person, men jag kommer inte uppleva det. Och så bara händer det. Vad det verkar iaf
Jag får nypa mig i armen ibland.

 

[Tranan]

Jomensåatteh, jag har inte att göra i dejtingtråden längre.. Eller ja, jag hänger ju kvar och läser och hejar på er, men jag är så jäkla kär (i nån som är kär i mig dessutom- hurra!)

Jag hade inte tänkt att bli kär nu men det blir ju som det blir. Jag hann iaf med att dejta lite olika personer och, vad det verkar, bryta mina tidigare ganska dåliga relationsmönster.

Jag och J synkade redan i våra Tinder-presentationer, där vi skrivit om en särskild sak på väldigt snarlika sätt. Skrivandet flöt på skitbra, vi pratade i telefon efter några dagars skrivande (jag gillar normalt inte telefonsamtal men det kändes så naturligt och självklart). Gick snabbt över till videosamtal (där 2 h kändes som 10 minuter) och typ 1,5 vecka efter matchning träffades vi på en brunchdejt. Synd på den fina maten för vi åt typ inget. Satt och tindrade med ögonen, höll hand och pratade. Ganska sjukt när jag tänker på det nu. Efter det har allt bara varit självklart. Jag pendlar mellan ”Fan vad jag är värd det här, det är min tur nu” och ”Jag förtjänar inte det här, hur kan jag ha det så bra?”

Det är såklart massa rosa lulllull i min hjärna och man kanske inte ser allt klart såhär i början men jag försöker njuta av känslan och vetskapen om att det faktiskt finns någon som matchar mig på så många sätt.

Nu ska jag stå ut med att ha det bra

Grattis!

 

[the_connemara]

Vad fin du är! Tack!

Jag har ju läst så mycket genom åren här i dejtingtråden, diskussioner om bland annat vikten av att man kommunicerar på liknande sätt, behovet av att höras/ses ungefär lika ofta, gemensamma värderingar, humor osv osv. Plus den fysiska attraktionen såklart. Och jag har ibland tänkt att det är superfint att folk kan uppleva alla dom där sakerna i samma person, men jag kommer inte uppleva det. Och så bara händer det. Vad det verkar iaf
Jag får nypa mig i armen ibland.

Tråden är verkligen bra för att ge perspektiv! Och ännu bättre när man väl hittar rätt själv

 

[Cosinus]

Jomensåatteh, jag har inte att göra i dejtingtråden längre.. Eller ja, jag hänger ju kvar och läser och hejar på er, men jag är så jäkla kär (i nån som är kär i mig dessutom- hurra!)

Jag hade inte tänkt att bli kär nu men det blir ju som det blir. Jag hann iaf med att dejta lite olika personer och, vad det verkar, bryta mina tidigare ganska dåliga relationsmönster.

Jag och J synkade redan i våra Tinder-presentationer, där vi skrivit om en särskild sak på väldigt snarlika sätt. Skrivandet flöt på skitbra, vi pratade i telefon efter några dagars skrivande (jag gillar normalt inte telefonsamtal men det kändes så naturligt och självklart). Gick snabbt över till videosamtal (där 2 h kändes som 10 minuter) och typ 1,5 vecka efter matchning träffades vi på en brunchdejt. Synd på den fina maten för vi åt typ inget. Satt och tindrade med ögonen, höll hand och pratade. Ganska sjukt när jag tänker på det nu. Efter det har allt bara varit självklart. Jag pendlar mellan ”Fan vad jag är värd det här, det är min tur nu” och ”Jag förtjänar inte det här, hur kan jag ha det så bra?”

Det är såklart massa rosa lulllull i min hjärna och man kanske inte ser allt klart såhär i början men jag försöker njuta av känslan och vetskapen om att det faktiskt finns någon som matchar mig på så många sätt.

Nu ska jag stå ut med att ha det bra

Men åååh vad härligt att få läsa!

Själv inser jag att risken är stor att jag kommer att bli en stammis i tråden. Ni vet en sådan där jobbig person som man önskar ska hoppa av realityserien till nästa säsong, men som istället är den som blir kvar genom precis alla säsonger.

Kan i alla fall meddela att jag har en promenaddejt ikväll. Han verkar himla trevlig, så lite nervöst känns det allt.

 

[pepp]

Jomensåatteh, jag har inte att göra i dejtingtråden längre.. Eller ja, jag hänger ju kvar och läser och hejar på er, men jag är så jäkla kär (i nån som är kär i mig dessutom- hurra!)

Jag hade inte tänkt att bli kär nu men det blir ju som det blir. Jag hann iaf med att dejta lite olika personer och, vad det verkar, bryta mina tidigare ganska dåliga relationsmönster.

Jag och J synkade redan i våra Tinder-presentationer, där vi skrivit om en särskild sak på väldigt snarlika sätt. Skrivandet flöt på skitbra, vi pratade i telefon efter några dagars skrivande (jag gillar normalt inte telefonsamtal men det kändes så naturligt och självklart). Gick snabbt över till videosamtal (där 2 h kändes som 10 minuter) och typ 1,5 vecka efter matchning träffades vi på en brunchdejt. Synd på den fina maten för vi åt typ inget. Satt och tindrade med ögonen, höll hand och pratade. Ganska sjukt när jag tänker på det nu. Efter det har allt bara varit självklart. Jag pendlar mellan ”Fan vad jag är värd det här, det är min tur nu” och ”Jag förtjänar inte det här, hur kan jag ha det så bra?”

Det är såklart massa rosa lulllull i min hjärna och man kanske inte ser allt klart såhär i början men jag försöker njuta av känslan och vetskapen om att det faktiskt finns någon som matchar mig på så många sätt.

Nu ska jag stå ut med att ha det bra

Åhhh vad glad jag blir

 

[cambodia]

Vi börjar enas om en film, dock på ett språk som gör att man måste titta hela tiden för att hänga med vilket kanske är osmart

 

[Kakis]

Ni har så rätt i det där med kommunikation. Såg jag fick en match sent igårkväll som hade skrivit typ tack för match. Jag tänker jaha så du samlar på matchningar... Så struntar i det, sen har han skickat ett meddelande på morgonen, typ när mitt morgonmöte började och faktiskt skrivit en fråga, men som sagt jobbet kallade. Jobbdagen rullade på, var upptagen på lunchen, och nu när jag kommit hem från jobbet och rastat hunden. Ja då är matchningen borta Ja mig passar det inte med de som kräver svar med kort frekvens under kontorstid speciellt på en ny match.

 

[Eurydome]

Ni har så rätt i det där med kommunikation. Såg jag fick en match sent igårkväll som hade skrivit typ tack för match. Jag tänker jaha så du samlar på matchningar... Så struntar i det, sen har han skickat ett meddelande på morgonen, typ när mitt morgonmöte började och faktiskt skrivit en fråga, men som sagt jobbet kallade. Jobbdagen rullade på, var upptagen på lunchen, och nu när jag kommit hem från jobbet och rastat hunden. Ja då är matchningen borta Ja mig passar det inte med de som kräver svar med kort frekvens under kontorstid speciellt på en ny match.

Det kan gå så fort ibland på tinder/dejtingappar. Jag förstår ditt agerande men kanske var han så fed up med att skriva till kvinnor och inte få svar att han antog att du bara var ännu en som inte svarar alls.

Så kan jag vara, ha olika tålamod och inställning beroende på humör och de senaste dejtingerfarenheterna.

Hade det här hänt för ett halvår sen så hade han kanske inte avmatchat.