No shit?
Min erfarenhet är att den typen antingen avslöjar sig tämligen fort helt av sig självt eller i värsta fall smyger med sina värderingar utifrån vad som är socialt accepterat och då hjälper inte frågorna.Oj, ja, det klarar jag nog inte av att sätta mig in i då.
Äh, tänk så många gånger det hade varit mer värt att lägga pengarna på taranteller än på en middag med någon tjomme där du redan innan förrätten hunnit serveras inser vilken hemsk kväll det kommer bli
IgenkänningHmm.. ja.. min högst personliga analys av nätdejtandet/tinder är att man matchar, sen följer en tid av standardfrågor... "vad jobbar du med, har du barn, bor du i hus, vad gör du på fritiden, vad vill du ha hos en kvinna". Etc etc etc etc.
När man har avverkat den biten och båda är tillräckligt nöjda ned svaren så ska är det då dags för "kemidejten". Och där ska man sitta och "lära känna" någon och se "om man klickar".
Om även DET funkar så kan man börja dejta seriöst, om båda nu tycker den andre verkar tillräckligt intressanta.
Nu är jag medvetet lite cynisk, och jag generaliserar en del...
MEN! Slutsatsen som får lov att gälla för min del är att det är en jäääääkla massa jobb och tid att lägga ned på en massa människor för att ta reda på om det är värt att dejta dem..
Så jag antar att vad jag säger är att jag vill dejta någon som jag känner eller lär känna i den riktiga världen och som jag ju då följaktligen redan VET att jag tycker är intressant.
Jag vet inte om mitt svamlande här är begripligt.
Jag tycker att middag är klockrent men jag har lärt mig den hårda vägen att aldrig bestämma träff på själva restaurangen utan mer "vi ses på Avenyn klockan 19 så tar vi det därefter". Om mannen visar sig vara trevlig går jag gärna och sätter mig på en bra restaurang, dricker lite vin och äter något gott medan vi pratar. Om mannen däremot inte faller mig i smaken föreslår jag typ en promenad runt Hedens minsta fotbollsplanSkulle av precis det skälet ALDRIG gå på middag som första dejt
Så därför svajpar jag inte när jag matchat och skrivit till ett par stycken.)Jag gör samma, kommer ju inte heller komma ihåg vem som är vem annars...Skrev till två matchningar i förrgår kväll men ännu inget svar. Lite trist ändå! Dags att svajpa vidare med andra ord.
(Senast jag hade Tinder så blev jag typ utbränd av att ha 4-5 seriösa/tidskrävande konversationer igång samtidigt. Sa tack och hej till samtliga och tog bort appen.
Ganska exakt så var den senaste jag träffade. Inte rasist och homofob men lite outvecklad när det gäller det andra.No shit?
Nej, jag börjar bli mer och mer inne på att lära känna folk i riktiga livet först, fatta tycke (när man redan skaffat sig en uppfattning om värderingar osv), och sen göra som förr - darrande deklarera intresse och fråga om en dejt
vafanGanska exakt så var den senaste jag träffade. Inte rasist och homofob men lite outvecklad när det gäller det andra.
Han: "så ovanligt att se en kvinna som kan backa in i en parkeringsplats"
jag:
Jag tycker att middag är klockrent men jag har lärt mig den hårda vägen att aldrig bestämma träff på själva restaurangen utan mer "vi ses på Avenyn klockan 19 så tar vi det därefter". Om mannen visar sig vara trevlig går jag gärna och sätter mig på en bra restaurang, dricker lite vin och äter något gott medan vi pratar. Om mannen däremot inte faller mig i smaken föreslår jag typ en promenad runt Hedens minsta fotbollsplan
Så gott som alla ”icke hästmän” som ser en hästtjej backa med släp är det för dom jätteimponerandeGanska exakt så var den senaste jag träffade. Inte rasist och homofob men lite outvecklad när det gäller det andra.
Han: "så ovanligt att se en kvinna som kan backa in i en parkeringsplats"
jag:
Ja det är fortfarande min första livlinaEller textar en Buke-vän som ringer dig eftersom din häst har misstänkt "kolik"
Men WTF?!
Du skulle ha sagt åt honom att du kan göra det med ett hästsläp bakpå också...
Så gott som alla ”icke hästmän” som ser en hästtjej backa med släp är det för dom jätteimponerande
Ursäkta alternativ meningsuppbyggnad
Vi pratade om det pga han fyller år på söndag, och jag trodde han blev 33, men näe.. han blir 30!
Känner mig lite som en cougar med sin sugarboy.... Töntigt, jag vet, men hans stora ögon när jag sa att jag var äldre än 35... och han gissade 37.... fick mig helt enkelt inte att säga 40-something... Har haft ett par trevliga dejtar till med min "32-åring" - MEN i går, som var 7. gången vi sågs, kommer det fram att han inte alls är 32, utan 29.....!!
Så vi har båda uppgett fel ålder på Tinder, vilket i praktiken innebär att jag är nästan 12 år äldre än honom, istället för dom 6 som det står om man läser på Tinder.. Ska man skratta eller gråta, liksom?
Det "värsta" var kanske att han glömt hur gammal jag skrivit att jag var (vi gick från Tinder till Snapchat rätt snabbt), så han trodde jag var max 35.... Vågade faktiskt inte berätta att jag är 41, utan höll mig till de 39 som står i min profil.
Aja, nu känns det ännu mindre sannolikt att det kan bli något seriöst, även om jag gillar honom mera och mera. Men han flyttar i oktober, och det kom dessutom fram här om dan att han vill ha barn någon gång, så... näe... Jag får bara njuta av hans sällskap så länge det varar!
hur kommer det sig att du inte har din rätta ålder på tinder?Hahaha! Berättade du inte hur gammal du var?
Jag med, känns rätt trist att ljuga om sin ålder.
Hahaha! Berättade du inte hur gammal du var?
