Dejtingtråden 33

[Mineur]

Klart jag inte kommer i mina funktionsbyxor som jag har när jag är i skogen med hundarna utan att byta om när jag ska gå till en restaurang.

... fast det ska du också kunna göra, om du nu hade velat. En vettig kille (eller person överhuvudtaget) har inte åsikter om sådant. Usch vad obehaglig han verkar, den där snubben!

 

[Lillefrun]

... fast det ska du också kunna göra, om du nu hade velat. En vettig kille (eller person överhuvudtaget) har inte åsikter om sådant. Usch vad obehaglig han verkar, den där snubben!

Ja det har du rätt i, jag går oftast runt så även om jag går till närbutiken eller apoteket men om det är större saker byter jag om. Men det ska ju vara för att jag vill inte för att en kille har satt upp regler redan innan man träffats. Jag firade farfars födelsedag klädd i mjukisbyxor och hoodie för att det var en ”sån” dag då det inte orkades med något byte.

 

[NilHe]

Skrev till honom nu så nu behöver jag inte bry mig mer för responsen på det får han själv hantera.

Med tanke på din andra tråd kanske du inte ska dejta just nu. I all välmening.

 

[Ceta]

@Lillefrun det är faktiskt också ok att bara blocka sådana människor rakt av. Du ör inte skyldig honom något, inte ens ett nej tack.

 

[Lillefrun]

Med tanke på din andra tråd kanske du inte ska dejta just nu. I all välmening.

Känner likadant, fattar inte varför jag gick in i appen. Har ju ingen lust alls egentligen.

 

[Sagohöst]

Fyra timmars fikadejt igår väldigt trevligt och nån slags klick. Kanske inget wow men tillräckligt för att jag ska vara intresserad av att se vart det leder. Vi ska ses igen så får vi se. Har en liten brasklapp för att vi lever väldigt olika liv och har väldigt olika bakgrund. Det behöver absolut inte vara ett problem, men jag inser själv att jag kommit till en ålder där jag vet vad jag vill med livet och inte kommer ändra mig fantastiskt mycket.

 

[Lillefrun]

Fyra timmars fikadejt igår väldigt trevligt och nån slags klick. Kanske inget wow men tillräckligt för att jag ska vara intresserad av att se vart det leder. Vi ska ses igen så får vi se. Har en liten brasklapp för att vi lever väldigt olika liv och har väldigt olika bakgrund. Det behöver absolut inte vara ett problem, men jag inser själv att jag kommit till en ålder där jag vet vad jag vill med livet och inte kommer ändra mig fantastiskt mycket.

Jag trodde att förra årets kille verkade helt, helt normal, mysig, trevlig, enkel och lätt vilket är något jag inte upplevt på länge. Sen visade det sig att vi var så olika att vi inte kunde ta oss förbi det. Jag vet också vad jag vill ha och trodde länge han kunde ge mig det jag önskade och han å andra sidan ville väl få ut något annat av mig som jag inte lyckades leva upp till, så olikheterna kom fram efter några månader. Jag ville inte heller ändra mig så mycket som jag vet att han önskade.

 

[Sagohöst]

Jag trodde att förra årets kille verkade helt, helt normal, mysig, trevlig, enkel och lätt vilket är något jag inte upplevt på länge. Sen visade det sig att vi var så olika att vi inte kunde ta oss förbi det. Jag vet också vad jag vill ha och trodde länge han kunde ge mig det jag önskade och han å andra sidan ville väl få ut något annat av mig som jag inte lyckades leva upp till, så olikheterna kom fram efter några månader. Jag ville inte heller ändra mig så mycket som jag vet att han önskade.

Ja och så kan det ju vara utan att det är nåt konstigt tänker jag. Det tar ett tag innan en lär känna varandra helt och vet vad den andra vill och hur den är. Och jag tror inte på att ändra sig för någon annans skull. Det ska ju vara om en kommer till nya insikter och vill göra något annorlunda i så fall

 

[Lillefrun]

Ja och så kan det ju vara utan att det är nåt konstigt tänker jag. Det tar ett tag innan en lär känna varandra helt och vet vad den andra vill och hur den är. Och jag tror inte på att ändra sig för någon annans skull. Det ska ju vara om en kommer till nya insikter och vill göra något annorlunda i så fall

Precis, jag vill vara bra nog precis som jag är. Utan att ändra på mig själv. Jag jobbar på att i alla sammanhang stå upp för mig själv och göra sånt som är bra för mig själv och i det här fallet fanns det liksom inget alternativ, jag mådde inte bra i relationen på slutet och jag tror inte att han heller gjorde det. Sista droppen kom på nyårsafton så jag gjorde slut med honom när det bara skrek NEJ inom mig, det var inget att dra ut på. Vi kunde säkert ha hängt kvar vid varandra ett tag till på ren slentrian men det vore bara plågsamt. Så han kan inte följa med in i 2022.

 

[sorbifolia]

Jag brukar svara på frågan om "vad jag söker" med följande:

Jag söker någon som gillar mig precis som jag är, samtidig som hen inspirerar mig att bli en ännu bättre version av mig själv.

(j***igt svårt att hitta, dock....!)

 

[Lillefrun]

Jag funderar på en sak, det låter kanske konstigt men jag förstår inte hur jag känner efter att förhållandet tog slut. En del av mig funderar på om han någonsin tyckte om mig alls, om det bara var ett spel ända från början eller kanske efter ett litet tag inne i det hela.

En annan del saknar god morgon smsen och filmkvällarna och kura ihop mig i hans famn för det var så mysigt

En annan del är så, så arg på honom och tycker han betedde sig uselt. Min farfar som är 97 år sa till mig när jag berättade lite att det där inte var ett okej beteende från en man som man är i relation med och att jag förtjänar så mycket mer. Någon annan. Det säger lite när man får dom bästa puffarna framåt och insikterna från någon som nästan levt 100 år varav 70 år som gift och 74 år tillsammans med farmor.

En sista del bryr sig inte alls, det känns skönt att få mer tid med för mig själv, mindre oro inför alla hans humörsvängningar och iskyla som kom efter ett tag tillsammans och att aldrig riktigt veta var man har honom. Känns säkrare nu men jag tyckte verkligen om honom den första tiden, då var allt bara så bra. Men den han var sista tiden struntar jag totalt i och bryr mig inte alls om att det är slut.

Hur kan man ha så många sidor och känslor samtidigt? Mest av allt så bryr jag mig inte men ibland smyger det andra in. Hur känner ni när det tar slut?

 

[Tonto]

Jag funderar på en sak, det låter kanske konstigt men jag förstår inte hur jag känner efter att förhållandet tog slut. En del av mig funderar på om han någonsin tyckte om mig alls, om det bara var ett spel ända från början eller kanske efter ett litet tag inne i det hela.

En annan del saknar god morgon smsen och filmkvällarna och kura ihop mig i hans famn för det var så mysigt

En annan del är så, så arg på honom och tycker han betedde sig uselt. Min farfar som är 97 år sa till mig när jag berättade lite att det där inte var ett okej beteende från en man som man är i relation med och att jag förtjänar så mycket mer. Någon annan. Det säger lite när man får dom bästa puffarna framåt och insikterna från någon som nästan levt 100 år varav 70 år som gift och 74 år tillsammans med farmor.

En sista del bryr sig inte alls, det känns skönt att få mer tid med för mig själv, mindre oro inför alla hans humörsvängningar och iskyla som kom efter ett tag tillsammans och att aldrig riktigt veta var man har honom. Känns säkrare nu men jag tyckte verkligen om honom den första tiden, då var allt bara så bra. Men den han var sista tiden struntar jag totalt i och bryr mig inte alls om att det är slut.

Hur kan man ha så många sidor och känslor samtidigt? Mest av allt så bryr jag mig inte men ibland smyger det andra in. Hur känner ni när det tar slut?

När det tog slut med mitt ex var jag ledsen pga att det var förändringar i vardagen. Hatar när saker förändras. Men väldigt fort blev jag lättad och tyckte det var skönt.

Med folk jag dejtat ett par månader har jag nog varit nere i ett par dagar och sedan skakat av mig det fort. Men har aldrig varit riktigt kär innan jag träffade min nuvarande partner så det påverkar säkert.

 

[pepp]

Jag funderar på en sak, det låter kanske konstigt men jag förstår inte hur jag känner efter att förhållandet tog slut. En del av mig funderar på om han någonsin tyckte om mig alls, om det bara var ett spel ända från början eller kanske efter ett litet tag inne i det hela.

En annan del saknar god morgon smsen och filmkvällarna och kura ihop mig i hans famn för det var så mysigt

En annan del är så, så arg på honom och tycker han betedde sig uselt. Min farfar som är 97 år sa till mig när jag berättade lite att det där inte var ett okej beteende från en man som man är i relation med och att jag förtjänar så mycket mer. Någon annan. Det säger lite när man får dom bästa puffarna framåt och insikterna från någon som nästan levt 100 år varav 70 år som gift och 74 år tillsammans med farmor.

En sista del bryr sig inte alls, det känns skönt att få mer tid med för mig själv, mindre oro inför alla hans humörsvängningar och iskyla som kom efter ett tag tillsammans och att aldrig riktigt veta var man har honom. Känns säkrare nu men jag tyckte verkligen om honom den första tiden, då var allt bara så bra. Men den han var sista tiden struntar jag totalt i och bryr mig inte alls om att det är slut.

Hur kan man ha så många sidor och känslor samtidigt? Mest av allt så bryr jag mig inte men ibland smyger det andra in. Hur känner ni när det tar slut?

Det tog mig 2 år att komma över mitt ex helt och hållet. Jag har extremt svårt att släppa folk, dålig egenskap tyvärr.

 

[Fibusen]

Jaha, jag skulle ju lägga ner detta helt jag, iallafall över nyår tills jag får lite mer stabilitet med jobb/plugg, men igår var jag ”fräck” och skickade ett meddelande till en halvbekant.

Jag vet vem han är och vi har träffats flertal ggr via gemensamma vänner + att vi har barn i samma ålder så ses ibland på skolan. Har alltid tyckt bra om honom men har aldrig vetat hans status (förutom att han inte är med barnens mamma mer sen länge) sen är jag en fegis så har aldrig frågat. Vi sågs på affären här för ett par veckor sen och vi stod och pratade en bra stund, sen hamnade vi bakom varandra i kön också så vi pratade på där igen, och efter det så har jag tänkt tanken att nästa gång jag ser han ska jag våga fråga!

Så, jag såg han igår! Visserligen möttes vi bara i bilarna, men han vinkade så glatt så! Och jag måste ju hålla vad jag lovat till mig själv, så när jag kom hem så tog jag mod till mig och skickade ett meddelande till han (vi har skrivit innan, men bara om saker typ ang skolan) och frågade sonika om han ville ta en fika någon dag, att jag inte alls vet hans status, men om han skulle råka vara singel så ses jag gärna på en kaffe eller nått!

Jag skickade iväg det och sen dog jag lite lätt! Fick iaf svar ganska snabbt att han inte själv visste status riktigt då det var komplicerat och lite struligt, och han var väll på väg ur det i princip, men att han blev väldigt glad över att jag frågade och sen frågade han om han fick skjuta fram den där fikan en liten stund.

Jag svarade att mitt erbjudande kommer stå kvar så det var bara att han hörde av sig när/om han känner för det i framtiden.

Såå, jag känner mig nöjd trots allt! Dels för att jag vågade fråga, att han faktist blev glad över att jag frågade, och att han var/är så pass schysst människa att han inte hoppar på min fika förens han verkligen vet vad det blir av det han har. Verkar som sagt vara en vettig karl!

Sen får vi se om det blir någon fika framöver eller inte, men jag är som sagt himla nöjd över hela grejen just nu iallafall!

Haha, jag som skrev här om dagen bara att jag kommer antagligen inte dejta en enda en under hela 2022 iaf, fick just svar från denna kille!

Han skrev att han verkligen var jätte jätte sugen på en kaffe, promenad eller ett glas rött nu, om jag fortfarande ville, sen ursäktade han sig med att vara den segaste killen på jorden och lite annat.

Tycker själv det är skitbra att han var seg, han var ju i ”någonting” när jag skrev där i början på November, även om det höll på att avslutas, och det känns faktist bara bra att han inte hörde av sig efter en vecka och ville ses, utan att han faktist släppt det och låtit det landa ett tag innan han ville ses.

Så ja, jag svarade iaf att jag gärna hakar på nått av det nästa vecka. Sen får vi väll se vad det blir av det, jag står fortfarande lite fast vid att vara singel 2022, jag hade ju landat i det och tyckte det var ganska skönt ändå, samtidigt så är jag ju nyfiken på ”den här” eftersom jag som sagt kastade ur mig frågan först, så vill ju inte säga nej utan tänker att vi ses väll och ser vad det kan bli!

Jag känner ju till han lite innan som sagt och vet att han är då himla trevlig, så även om det bara skulle landa i lite vänskap så är väll det bra. Jag blev iallafall glad att han hörde av sig!

 

[starcraft]

Jag funderar på en sak, det låter kanske konstigt men jag förstår inte hur jag känner efter att förhållandet tog slut. En del av mig funderar på om han någonsin tyckte om mig alls, om det bara var ett spel ända från början eller kanske efter ett litet tag inne i det hela.

En annan del saknar god morgon smsen och filmkvällarna och kura ihop mig i hans famn för det var så mysigt

En annan del är så, så arg på honom och tycker han betedde sig uselt. Min farfar som är 97 år sa till mig när jag berättade lite att det där inte var ett okej beteende från en man som man är i relation med och att jag förtjänar så mycket mer. Någon annan. Det säger lite när man får dom bästa puffarna framåt och insikterna från någon som nästan levt 100 år varav 70 år som gift och 74 år tillsammans med farmor.

En sista del bryr sig inte alls, det känns skönt att få mer tid med för mig själv, mindre oro inför alla hans humörsvängningar och iskyla som kom efter ett tag tillsammans och att aldrig riktigt veta var man har honom. Känns säkrare nu men jag tyckte verkligen om honom den första tiden, då var allt bara så bra. Men den han var sista tiden struntar jag totalt i och bryr mig inte alls om att det är slut.

Hur kan man ha så många sidor och känslor samtidigt? Mest av allt så bryr jag mig inte men ibland smyger det andra in. Hur känner ni när det tar slut?

Det är fullt rimligt att känna flera olika saker. För ett antal år sedan lämnade jag en mycket destruktiv relation. Jag var så lättad att jag kommit ur den, att jag slapp klumpen i magen osv och trots att denna människa gjorde mig så fruktansvärt illa och påverkade mig lång tid efter så saknade jag också det som var bra. man får sakna det som var bra, man får sakna ett sammanhang som man inte längre är en del av och sörja den framtid som inte blev samtidigt som man kan vara jäkligt lättad och glad över att det är slut. En viss mått av likgiltighet är inte heller orimligt, jag kan ofta stänga av i såna lägen för att slippa känna eller bearbeta en stund.

 

[Masqueradee]

Apropå att inte släppa folk... Han jag pratade om strax innan jul.. Well, vi ska ses för tredje dagen i rad idag, sov hos honom från igår till idag (det där med att hålla tassarna borta från varandra går sådär...). Alla gånger på hans initiativ. Vi får se vart detta hamnar. Har helt släppt honom som någon jag vill dejta, han är ju uppenbart inte intresserad av det (eller i alla fall inte i den hastigheten vi körde på). Nu ska jag strax snöra på mig kängorna för att ses för en promenad, tror det blir en bra och lagom kväll.

 

[Fibusen]

Jag funderar på en sak, det låter kanske konstigt men jag förstår inte hur jag känner efter att förhållandet tog slut. En del av mig funderar på om han någonsin tyckte om mig alls, om det bara var ett spel ända från början eller kanske efter ett litet tag inne i det hela.

En annan del saknar god morgon smsen och filmkvällarna och kura ihop mig i hans famn för det var så mysigt

En annan del är så, så arg på honom och tycker han betedde sig uselt. Min farfar som är 97 år sa till mig när jag berättade lite att det där inte var ett okej beteende från en man som man är i relation med och att jag förtjänar så mycket mer. Någon annan. Det säger lite när man får dom bästa puffarna framåt och insikterna från någon som nästan levt 100 år varav 70 år som gift och 74 år tillsammans med farmor.

En sista del bryr sig inte alls, det känns skönt att få mer tid med för mig själv, mindre oro inför alla hans humörsvängningar och iskyla som kom efter ett tag tillsammans och att aldrig riktigt veta var man har honom. Känns säkrare nu men jag tyckte verkligen om honom den första tiden, då var allt bara så bra. Men den han var sista tiden struntar jag totalt i och bryr mig inte alls om att det är slut.

Hur kan man ha så många sidor och känslor samtidigt? Mest av allt så bryr jag mig inte men ibland smyger det andra in. Hur känner ni när det tar slut?

Efter att D dumpade mig i Juli så var jag helt förstörd. På riktigt! Hade ingen matlust och jag grät flera gånger om dagen. Men det kom ju verkligen från INGENSTANS, och jag tror att jag var väldigt chockad också. Kvällen innan skrev han ”älskling” åt mig, och samma morgon skrev han och frågade vad jag skulle göra under dagen med en massa hjärtan. Sen plötsligt så behövde han tid till att hitta sig själv och bla bla bla… Det var min första semesterdag och vi hade massa planer, han hade bjudit med mig till sin stuga så vi skulle vara där några nätter och bara ha det bra, vi skulle ut med båten, ut och leta svamp, ja allt. På hans initiativ, bara veckan innan.

Jag fattar fortfarande inte vad det var som hände, eller vad det var som gick fel, och jag tror att det var det värsta, att inte få något svar. Att han veckan innan berättade hur mycket jag betyder för honom och att känslorna bara blev starkare och starkare, hur han saknade mig så fort vi inte setts på en dag, för att plötsligt inte vilja ses mer alls. Jag gick nog och väntade länge på en förklaring, och kanske t.o.m. att han skulle ångra sig, att han skulle ringa en dag och vilja prata ut. Men det kom ju aldrig såklart… Han skrev efter ett par månader att han hoppades att att skulle ordna sig för mig och att han tänkte på mig i samband med en rättegång jag skulle på, jag svarade och tackade för omtanken, men att det var ”för tidigt” och jag skulle uppskatta att det inte kom några ”tänker på dig” eller något liknande, löjligt kanske, men jag fixade inte det då. Jag ville inte börja rubbas i min läkning som var full igång då.

Om jag har kommit över han än i dag vet jag inte. Jag tänker på han då och då och undrar fortfarande vad som hände. Om det handlar om att jag har känslor kvar eller om jag bara vill veta för att få ett riktigt avslut vet jag inte. Det känns ju som om det aldrig blev ett riktigt avslut. Sen sög det ju med tanke på att jag verkligen verkligen hade starka känslor för honom. Han fick mig att känna saker som det var väldigt längesen jag hade gjort. Jag kunde lita på honom framförallt, och han behandlade mig med respekt, och jag kände mig trygg och omtyckt. Jag ville aldrig att det skulle ta slut, och någonstans trots den korta tiden vi hade så trodde jag att jag hade hittat någon jag ville vara med väldigt väldigt länge. Men ja, det blev ju inget av det, och jag insåg ju ganska tidigt att jag aldrig skulle ta tillbaka han heller, så varför då sitta och vänta och drömma sig bort?

Jag tror att hjärtat fortfarande skulle hoppa högt om jag såg han, eller att jag skulle få ett smärre hjärtstopp och rusande puls om jag skulle se hans namn på mobilen, men det spelar ändå liksom ingen roll nu. Skulle aldrig kunna slappna av och lita på att samma sak inte skulle hända igen. Så det tåget har ju liksom gått nu.

 

[Lillefrun]

Det tog mig 2 år att komma över mitt ex helt och hållet. Jag har extremt svårt att släppa folk, dålig egenskap tyvärr.

I så fall har jag också en dålig egenskap. Jag har fortfarande känslor för min allra första kärlek som jag också hade ett super kort förhållande med i åttan och det var så nära att det blev vi igen i gymnasiet. Drömmer fortfarande om honom, när vi träffas darrar jag inombords, jag vill vara nära, höra hans röst, lyssna på allt han säger för han är både genomsnäll och smart. Om första kärleken skulle kommit samtidigt som jag var med exet och första kärleken hade velat att vi skulle dejta skulle jag nog faktiskt sagt tack och hej åt exet för min första kärlek kommer jag aldrig, aldrig över fast vi träffades i åttan och var 14 år och det har gått 20 år.

Jag tänker på honom ofta och saknar honom. Skickade ett sms nyss och frågade om han kommer “hem” snart, han har flyttat en bit bort. Behöver inte ses som en dejt för det är det inte men bara en promenad med hundarna eller en kopp te. Men har en sån där känsla att som det är i filmer när två jätte gamla människor äntligen hittar varandra igen. Jag har något magiskt tänkande om att han kommer vara en del av mitt liv på ett eller annat sätt ända till slutet.

 

[Lillefrun]

Efter att D dumpade mig i Juli så var jag helt förstörd. På riktigt! Hade ingen matlust och jag grät flera gånger om dagen. Men det kom ju verkligen från INGENSTANS, och jag tror att jag var väldigt chockad också. Kvällen innan skrev han ”älskling” åt mig, och samma morgon skrev han och frågade vad jag skulle göra under dagen med en massa hjärtan. Sen plötsligt så behövde han tid till att hitta sig själv och bla bla bla… Det var min första semesterdag och vi hade massa planer, han hade bjudit med mig till sin stuga så vi skulle vara där några nätter och bara ha det bra, vi skulle ut med båten, ut och leta svamp, ja allt. På hans initiativ, bara veckan innan.

Jag fattar fortfarande inte vad det var som hände, eller vad det var som gick fel, och jag tror att det var det värsta, att inte få något svar. Att han veckan innan berättade hur mycket jag betyder för honom och att känslorna bara blev starkare och starkare, hur han saknade mig så fort vi inte setts på en dag, för att plötsligt inte vilja ses mer alls. Jag gick nog och väntade länge på en förklaring, och kanske t.o.m. att han skulle ångra sig, att han skulle ringa en dag och vilja prata ut. Men det kom ju aldrig såklart… Han skrev efter ett par månader att han hoppades att att skulle ordna sig för mig och att han tänkte på mig i samband med en rättegång jag skulle på, jag svarade och tackade för omtanken, men att det var ”för tidigt” och jag skulle uppskatta att det inte kom några ”tänker på dig” eller något liknande, löjligt kanske, men jag fixade inte det då. Jag ville inte börja rubbas i min läkning som var full igång då.

Om jag har kommit över han än i dag vet jag inte. Jag tänker på han då och då och undrar fortfarande vad som hände. Om det handlar om att jag har känslor kvar eller om jag bara vill veta för att få ett riktigt avslut vet jag inte. Det känns ju som om det aldrig blev ett riktigt avslut. Sen sög det ju med tanke på att jag verkligen verkligen hade starka känslor för honom. Han fick mig att känna saker som det var väldigt längesen jag hade gjort. Jag kunde lita på honom framförallt, och han behandlade mig med respekt, och jag kände mig trygg och omtyckt. Jag ville aldrig att det skulle ta slut, och någonstans trots den korta tiden vi hade så trodde jag att jag hade hittat någon jag ville vara med väldigt väldigt länge. Men ja, det blev ju inget av det, och jag insåg ju ganska tidigt att jag aldrig skulle ta tillbaka han heller, så varför då sitta och vänta och drömma sig bort?

Jag tror att hjärtat fortfarande skulle hoppa högt om jag såg han, eller att jag skulle få ett smärre hjärtstopp och rusande puls om jag skulle se hans namn på mobilen, men det spelar ändå liksom ingen roll nu. Skulle aldrig kunna slappna av och lita på att samma sak inte skulle hända igen. Så det tåget har ju liksom gått nu.

Aj, det gör ont att läsa. Känner med dig. En kille i gymnasiet gjorde lika mot mig, från jätte kär i mig och älskade mig till att dagen efter sen säga att han aldrig haft känslor för mig och att han hade hittat en annan. Då hade vi varit ihop i 3 år . Efter ett tag ville han bli tillsammans igen och sa att han aldrig menat vad han sagt, att han bara ville göra mig avundsjuk. Ville att jag skulle ta tillbaka honom. Jag bad om ett möte på ett fik och sa att han inte fick avbryta utan att jag skulle få säga mitt. Så jag berättade om det i vår relation som jag inte gillat och sen uppbrottet och när jag sagt mitt sa jag bara hej då och gick. Kände att jag inte behövde hans förklaring utan ville få ur mig det han väckt inom mig.

 

[_Taggis_]

I så fall har jag också en dålig egenskap. Jag har fortfarande känslor för min allra första kärlek som jag också hade ett super kort förhållande med i åttan och det var så nära att det blev vi igen i gymnasiet. Drömmer fortfarande om honom, när vi träffas darrar jag inombords, jag vill vara nära, höra hans röst, lyssna på allt han säger för han är både genomsnäll och smart. Om första kärleken skulle kommit samtidigt som jag var med exet och första kärleken hade velat att vi skulle dejta skulle jag nog faktiskt sagt tack och hej åt exet för min första kärlek kommer jag aldrig, aldrig över fast vi träffades i åttan och var 14 år och det har gått 20 år.

Jag tänker på honom ofta och saknar honom. Skickade ett sms nyss och frågade om han kommer “hem” snart, han har flyttat en bit bort. Behöver inte ses som en dejt för det är det inte men bara en promenad med hundarna eller en kopp te. Men har en sån där känsla att som det är i filmer när två jätte gamla människor äntligen hittar varandra igen. Jag har något magiskt tänkande om att han kommer vara en del av mitt liv på ett eller annat sätt ända till slutet.

Men var det inte han som du tidigare skrev att du var trött på att han alltid kontaktade dig? Han med 2 barn och otrogen fru och som inte var speciellt snäll mot dig ens när ni var ihop? Eller jag kanske blandar ihop historien med nån annan....