Dejtingtråden 32

[pepp]

Fast han behandlar dig som skit. Varför vill du träffa honom?

Han är en av få som ger mig gåshud.

 

[pepp]

Han är en av få som ger mig gåshud.

Jägaren också.

 

[Tonto]

Jägaren också.

Låter fruktansvärt destruktivt. Finns det någon möjlighet för dig att prata med någon för att inte ramla tillbaka? Blir så ledsen för din skull.

 

[Cherarriduracell]

Ska vid tillfälle djupdyka i varför jag dejtar killar jag inte tycker är så attraktiva. Men först:

Matchar med kille pga bor nära och jag vill fråga en grej pga hans presentation. Vi växlar några ord och sedan kommer de allt annat än subtila komplimangerna. "Du har något speciellt som jag verkligen tycker om och attraheras av"

Jag som inte är så imponerad av att få utseendet recenserat är väl måttligt taggad på detta men låt höra, liksom.

"Jag tycker verkligen om att du är rödhårig"



Jag är så skandinaviskt diskvattenblond man kan bli. Jag skrattade rakt ut. Har ingen aning om hur han fick intrycket att jag är rödhårig och det är väl beklagligt att det mest attraktiva med mig är hittepå.

 

[Nahar]

Alltså vad har jag för otur egentligen? Får aldrig till några dejter. Skriver med ghostingtjejen som också tar lång tid på sig att svara, ville ses på trädklättring men är bortrest utan spikat hemdatum. Så jag förstår ju att hon inte svarar snabbt/inte kan träffas men kom igen världen. Jag är ju ledig nu, hon kommer säkert hem igen precis när jag får schemalagd arbetstid igen och jag inte har tid. Detta är mitt sista försök till regelrätt dejting så en kan ju tycka att det hade varit fint om det gick vägen. Men nejdå.

 

[Fjordfrälst]

Som sagt....Snälla du var snäll mot dig själv, menar bara väl

 

[Masqueradee]

Dags för medeltidsvecka, dags att ladda ned tinder igen

 

[Ramona]

Jag ger upp på män. Eller är det bara jag som träffat någon som typ inte kan kommunicera? Såg någon meme på instagram att man inte blir besviken på andra människor utan besviken på att de inte levde upp till de förväntningar man själv hade på dem. Att man själv bär ansvaret till sin besvikelse. Men ärligt, hur svårt ska det vara att kommunicera och ha en rak och ärlig dialog?

 

[Red_Chili]

Jag ger upp på män. Eller är det bara jag som träffat någon som typ inte kan kommunicera? Såg någon meme på instagram att man inte blir besviken på andra människor utan besviken på att de inte levde upp till de förväntningar man själv hade på dem. Att man själv bär ansvaret till sin besvikelse. Men ärligt, hur svårt ska det vara att kommunicera och ha en rak och ärlig dialog?

Typ ingen jag träffat tidigare har det fungerat att kommunicera med, och de gånger jag trodde att det gick så visade det sig senare att de ljög sinnessjukt mycket om saker och ting Blir idag inte jättebesviken när kommunikationen inte fungerar med andra, utan tänker mest "Jaha, den här personen var inget undantag". Tror ändå inte att jag är helt socialt inkompetent, utan när det blivit så med intressanta män innan så har det varit för att de har en bild av hur jag ska vara och hur en relation ska se ut och när jag inte passat in i deras bild så har allt blivit dåligt. De har inte velat diskutera och verkligen ta in hur saker utanför deras lilla bubbla kan vara.

 

[pepp]

Som sagt....Snälla du var snäll mot dig själv, menar bara väl

Ja, vi har en väldigt dysfunktionell "relation", alltid haft.
Tack

 

[Fibusen]

Jag ger upp på män. Eller är det bara jag som träffat någon som typ inte kan kommunicera? Såg någon meme på instagram att man inte blir besviken på andra människor utan besviken på att de inte levde upp till de förväntningar man själv hade på dem. Att man själv bär ansvaret till sin besvikelse. Men ärligt, hur svårt ska det vara att kommunicera och ha en rak och ärlig dialog?

Jag var ju överlycklig över att jag och D verkligen kunde prata, och han kunde kommunicera. Jag kände mig så trygg med att vi alltid kunde ha en rak och ärlig dialog. Men det sket ju sig ändå, för han bara tvärvände från en dag till en annan…

Jag vet inte vad jag ska tro om män längre. Eller om mig själv. Kanske är mig det är fel på trots allt…

Hur som helst så fick D mig att verkligen VILJA ha något mer, tryggheten med en annan och kärleken, men nu vet jag inte. Jag har ingen aning! Jag mår så bra själv och jag klarar mig själv så jäkla bra, men med D mådde jag liksom det där extra bra.

Men är det värt det, när jag uppenbarligen mår toppen som helt singel också? Jag kanske bara ska satsa på att faktist fortsätta vara singel livet ut, och eliminera risken till att det blir så här, för det här knäcker en helt!

Jag har också tänkt att det kanske inte är han jag är besviken på, utan att jag är besviken på mig själv, för att jag tillät mig att känna så mycket, tillät mig att dela med mig av tankar och funderingar. Det är kanske lättast att bara träffa någon att ”hänga” med, inga känslor, inga förhoppningar, inga framtidsplaner.

Man blir ju mer och mer kantstött varenda gång, så snart så finns det ju inget hopp kvar alls oavsett…

Och för övrigt så har det snart gått en vecka. Jag har plockat ihop mig själv och hållit mig sysselsatt. Hoppats på att han ska höra av sig där han ångrat sig, men jag börjar landa i tanken att det inte kommer alls. Jag har lite över en vecka kvar på semestern, sen drar skola och jobb igång, och jag ser fram emot att få något nytt att lägga fokuset på. Vi är fortfarande vänner på facebook men jag har slutat följa han, jag har raderat våran milslånga konversation, och jag har slängt hans tandborste. Försökt få bort allt och det har faktiskt känts skönt. Det är som det är, och det får vara så här nu.

Det är fortfarande katastrof, men det är bättre katastrof än innan..

 

[MidnightSoul]

Jag kom upp ur mitt skitmående för 5 veckor sen (snart 6). Första veckan var det mest bara fuck jag kommer krascha igen känsla. Första 3 veckorna var det åt andra hållet å jag skrattade som en galen fanatiker. Å just nu så börjar jag mer å mer landa i att jag mår jäkligt bra igen och börjar få lite mer känsla för hur jag brukar må och typ lära känna mig själv igen.

Förut gick jag runt och funderade på om jag skulle vara mer avundsjuk mot för hur jag varit tidigare då jag brukade reagera på om det faktiskt fanns något att reagera på. Men nu när jag är mer tillbaks tror jag att det kommer bli som tidigare reagerar jag så finns det någonting att reagera på.

Fortfarande inte sugen för fem öre på att dejta någon någon gång snart. Vill mest bara få existera i att må bra och att det är skönt att ha mitt liv.

 

[Eurydome]

Jag ger upp på män. Eller är det bara jag som träffat någon som typ inte kan kommunicera? Såg någon meme på instagram att man inte blir besviken på andra människor utan besviken på att de inte levde upp till de förväntningar man själv hade på dem. Att man själv bär ansvaret till sin besvikelse. Men ärligt, hur svårt ska det vara att kommunicera och ha en rak och ärlig dialog?

Om du tänker på han som du messar med så är det förmodligen så att han inte vill. Han är väl nöjd som han har det.

 

[ii-ssa]

Herrn har varit här sen i lördags och saknar honom redan. Nu har han barnen 10 dagar så blir inget sova över eller så förens om 10 dagar, och vi ska inte ses förens på torsdag nästa vecka när jag ska med dem till kolmården. Usch kommer sakna ihjäl mig ❤

 

[Tonto]

Ska åka hem till O idag igen, vi har haft lite välbehövlig egen-tid den här veckan, vilket är så viktigt för oss båda.

 

[_Taggis_]

Jag har också tänkt att det kanske inte är han jag är besviken på, utan att jag är besviken på mig själv, för att jag tillät mig att känna så mycket, tillät mig att dela med mig av tankar och funderingar. Det är kanske lättast att bara träffa någon att ”hänga” med, inga känslor, inga förhoppningar, inga framtidsplaner.

Man blir ju mer och mer kantstött varenda gång, så snart så finns det ju inget hopp kvar alls oavsett…

Huvudet på spiken, som vanligt Men du är iaf inte ensam med de tankarna och slutsatserna. Finns en här med

 

[pepp]

Huvudet på spiken, som vanligt Men du är iaf inte ensam med de tankarna och slutsatserna. Finns en här med

Vi är tre

 

[Eurydome]

Jag var ju överlycklig över att jag och D verkligen kunde prata, och han kunde kommunicera. Jag kände mig så trygg med att vi alltid kunde ha en rak och ärlig dialog. Men det sket ju sig ändå, för han bara tvärvände från en dag till en annan…

Jag vet inte vad jag ska tro om män längre. Eller om mig själv. Kanske är mig det är fel på trots allt…

Hur som helst så fick D mig att verkligen VILJA ha något mer, tryggheten med en annan och kärleken, men nu vet jag inte. Jag har ingen aning! Jag mår så bra själv och jag klarar mig själv så jäkla bra, men med D mådde jag liksom det där extra bra.

Men är det värt det, när jag uppenbarligen mår toppen som helt singel också? Jag kanske bara ska satsa på att faktist fortsätta vara singel livet ut, och eliminera risken till att det blir så här, för det här knäcker en helt!

Jag har också tänkt att det kanske inte är han jag är besviken på, utan att jag är besviken på mig själv, för att jag tillät mig att känna så mycket, tillät mig att dela med mig av tankar och funderingar. Det är kanske lättast att bara träffa någon att ”hänga” med, inga känslor, inga förhoppningar, inga framtidsplaner.

Man blir ju mer och mer kantstött varenda gång, så snart så finns det ju inget hopp kvar alls oavsett…

Och för övrigt så har det snart gått en vecka. Jag har plockat ihop mig själv och hållit mig sysselsatt. Hoppats på att han ska höra av sig där han ångrat sig, men jag börjar landa i tanken att det inte kommer alls. Jag har lite över en vecka kvar på semestern, sen drar skola och jobb igång, och jag ser fram emot att få något nytt att lägga fokuset på. Vi är fortfarande vänner på facebook men jag har slutat följa han, jag har raderat våran milslånga konversation, och jag har slängt hans tandborste. Försökt få bort allt och det har faktiskt känts skönt. Det är som det är, och det får vara så här nu.

Det är fortfarande katastrof, men det är bättre katastrof än innan..

Klart att du gjorde helt rätt när du tillät dig att känna, och att dela med dig av tankar och funderingar.

Det enda sättet att få en fungerande kärleksrelation är ju att visa sig sårbar och att öppna upp sig. Annars kan man inte få en ärlig och genuin relation.

Jag har skrivit det förut men ett citat från en bok om känslor som jag verkligen tog till mig var (ungefär) att om man vill känna starka positiva känslor så måste man också vara beredd på att bli sårad. Det går inte att spela säkert, det går inte att bara få det ena.

Du kommer må bättre! Det har bara gått en vecka. ❤

 

[_Taggis_]

Klart att du gjorde helt rätt när du tillät dig att känna, och att dela med dig av tankar och funderingar.

Det enda sättet att få en fungerande kärleksrelation är ju att visa sig sårbar och att öppna upp sig. Annars kan man inte få en ärlig och genuin relation.

Men om man inte kan få en fungerande kärleksrelation då, är det ändå värt att utsätta sig för riskerna/sedermera de efterföljande krascherna? Jag är inte helt säker.

Förstår vad du menar och håller med dig i sak. Men i praktiken inte lika mkt.

 

[Eurydome]

Men om man inte kan få en fungerande kärleksrelation då, är det ändå värt att utsätta sig för riskerna/sedermera de efterföljande krascherna? Jag är inte helt säker.

Förstår vad du menar och håller med dig i sak. Men i praktiken inte lika mkt.

Ja det går ju såklart inte att svara på generellt. VI har ju alla olika bagage och personligheter och är olika sårbara för hjärtesorg. Så det får man själv värdera. Sen tror ju inte jag att det är kört för någon. Det som har varit behöver inte säga något om framtiden.

Men för mig så blev det väldigt tydligt och konkret vad det handlar om, att det hänger ihop. Det gäller egentligen inte bara kärlek tänker jag, utan även vänskap och andra relationer eller situationer där man ger av sig själv. För att kunna få tillgång till de där starka positiva genuina känslorna, gemenskapen, kärleken, så måste man ta en risk.