Halvt off topic, men undrar om frekvent dejtande faktiskt är rätt så bra social träning som kan ha effekt även på andra områden? Eller så kanske det är vetskapen om hur jag genom åren kunnat bli så mycket modigare på den fronten som till sist börjat ge en öppning för att det inte behöver vara hopplöst på andra håll heller.
Jag har just varit på en stor konferens, flera hundra pers (där jag inte kände en enda person, medan de flesta andra var där med sina kollegegäng) i några dar och förvånat mig själv genom att bete mig så annorlunda mot för hur jag brukar. Jag brukar visserligen inte ha så svårt för att snacka med nya människor jag blir ihoptussad med, men det är i den där mellantiden jag ofta får panik, när folk på raster minglar runt eller samlas i små klungor med sina bekanta, och vid dagens slut skingras åt olika håll med folk de känner. När jag inte har en given plats är min stora skräck att nån ska tycka jag är efterhängsen så jag brukar hålla mig på min kant, t.ex. sätta mig vid ett tomt bord (men hoppas lite att nån ska sätta sig där), låtsas gå på toa eller vara upptagen med nåt på telefonen och samtidigt ha ångest över att vara själv för att jag inte vill det egentligen.
Men den här gången har det varit så självklart och gått så lätt, allt från att redan efter första välkomstmötet gå efter några med ett "jag råkade höra att ni ska ut ta en öl, får jag hänga på er?" till att med ett glatt hej slå sig ner vid första bästa bord med okända på fikarasterna och börja prata. Sånt jag bara brukar
tänka i efterhand att jag borde gjort men inte riktigt fixa i stunden. Har snackat med massor av olika personer nu i tre dagar och inte känt mig obekväm eller ofrivilligt ensam en sekund. Jag som liksom accepterat att "jag är socialt efterbliven och usel på att mingla och det är lugnt", vad hände här? Kul med insikten att det visst går att utvecklas fortfarande fast man börjar bli medelålders! Hoppas på att kunna hålla kvar den bra känslan nu och ta den vidare in i andra läskiga situationer.
Nåt konferensragg blev det inte trots allt mitt duktiga minglande, men jag sov hos Kk i natt. Säkert ett halvår sen sist pga annat dejtande och lågprio, men det var mysigt. Skönt med hemtamt sex som bara flyter på utan nervositet och kommunikationsproblem, det var längesen nu. Väldigt avspänt mellan oss överlag nu.
Jag har alltså fyra fwb-aktiga relationer nu, Julflirten och "brevkompis" på distans, Kk och Jim närmare till hands. Det känns bra, men längtar ändå efter nåt annat.