Det är så uppfriskande att läsa här och se hur olika syn vi har på ”relationer” och intimitet. Jag önskar att jag kom loss ur mitt ”celibat” och slutade att hålla mig själv tillbaka.
Jag har blivit väldigt restriktiv med kroppskontakt och tycker att det är svårt att bryta det mönstret. Jag har inte ens hånglat med någon på typ sju år(?). Jag är väldigt rädd om mig själv efter en del händelser tidigare, och kroppen går ibland i försvar utan att jag själv väljer det när folk blir närgångna.
Jag har ju som jag tidigare skrivit hittat en man på en dejtingsida som jag fortsatt träffa, vi har nog setts kanske sju ggr sedan januari, och skrivit mycket på messenger. Jag uppfattar att han verkar gilla mig, och skulle jag ge mig hän så är jag rätt säker på att han nappar. Jag bad honom att backa, efter tredje dejten då jag tyckte att han var för närgången. Men sa också att jag gärna vill lära känna honom utan att det blir en ”dejt-setting” och absolut gärna är vän med honom eftersom jag uppskattar att vara med honom. Det var han helt med på, och vi har jobbat på att lära känna varandra sedan dess.
Jag har inte känt någon direkt attraktion, men liiite väcktes sist jag träffade honom. Jag har SÅ konstiga triggers!!! Han hade sin stora entusiastiska hund kopplad till ett bälte, och när de halvsprang utför en backe där han försökte lugna ned hunden kände jag plötsligt att. ”Är han inte lite läcker ändå?”
Vi tog en kvällspromenad och jag kände att NU hade det passat fint att hålla om varandra. Trots galen hund. Och kanske hångla lite i gatlysenas sken.
Jag har nog blivit lite löpsk!