Ja, men då kör vi! '
Titeln börjar på H'.
– Det verkar som om allt vore likgiltigt för dig.
Hon vände leende ansiktet mot honom.
– Ja, i högsta grad, svarade hon.
– Jag kunde just tro det. Vad är det som har hänt med dig?
Jag vet att jag ska dö, tänkte hon, medans lyktskenet hastigt flög över hennes ansikte. Jag vet det bättre än du, det är hela förklaringen, och därför känner jag allt det som för dig är larm och oväsen, gråt och skratt, snyftningar och jubelrop, ja själva vardagliga livet, som en nådegåva.
Jag lade just ned Erich Maria Remarques '
Himlen har inga favoriter' (1961). Det är en författare jag läst förut och som har skrivit den absolut bästa krigsskildringsroman jag någonsin läst, nämligen 'På Västfronten intet nytt' (1929). Jag tror ingen kan beskriva lika hänförande som Remarque för mig och i och med detta kan jag tillgodogöra mig böckerna genom långa, svepande läspass utan att bli allt för trött.
'Himlen har inga favoriter' utspelar sig under sent 40-tal och den manliga huvudkaraktären, racerföraren Clerfayt, skall vara baserad på Alfonso de Portago – en flamboyant spansk aristokrat, sexsymbol och Grand Prix/Formel 1-förare för Scuderia Ferrari. '
Åh nej', tänker ni kanske nu. '
Monimaker som är den där galna TS i Formel 1-tråden och som i princip lever för ämnet.' Jajamen, trevligt att få introducera mig. Även om jag inte är en Ferrari-tifosi.
Men det här är en kärleksskildring främst, även om det är emot en bakgrund av racing. Clerfayt anländer till ett schweiziskt sanatorium för att besöka en ex-kollega till honom som drabbats av sjukdom. På sanatoriumet möter han den belgiska kvinnan Lillian som är obotligt sjuk i tuberkulos och som drömmer om att lämna sanatoriumet och verkligen få leva ut under återstoden av sitt liv. Lillian väljer att lämna sanatoriumet med Clerfayt och de fattar allt starkare tycke för varandra på resorna genom Europa.
Så, hur mycket måste man gilla racing/F1 för att ta till sig boken? Jag tror inte att det är något problem även om man inte är bilintresserad. Den hängger sig ibland åt at namedroppa klassiska förare tagna ur verkligheten såsom Tazio Nuvolari, Rudolf Caracciola och Hermann Lang, samt nämner en del klassiska tävlingar – däribland Targa Florio, Monaco och Millie Miglia, men utan att tala särskilt mycket om dessa.
Jag tyckte mycket om boken, vilket jag väntade mig då jag hittade den på Tradera. En författare med fantastiskt språkbruk tillsammans med den tematiken och en lämplig längd (274 s., inbunden) var som en done deal. Skall jag nämna något som jag hade svårt för så var det Clerfayts stundtals possessiva kärlek. Jag kan tänka mig att det är för att skapa en eldig, spontan och kicksökande karaktär som 'ger sig hän' åt det han har ögonen på till 110%, vilket jag tycker lyckas.
Jag måste också avsluta med en mening jag relaterade så starkt till.
'
Vid varje tävling blev han så där gudfruktig; så snart den var över började han åter svära.'