Blir man en helt annan person när man fått barn?

[cirkus]

Det intressanta är att föräldrar sällan anser att dom förändrats men alla runt omkring känner att dom har det.

Fast vad ligger i förändrats?
Det är inte alls säkert att man ändras som person men att ens prioriteringar ändras är ganska givet. Livet ändras men inte personen.

 

[TinyWiny]

Jag vill inte ha barn själv men många andra vill ju det. Och jag har fått en så stark känsla av att när man fått barn så är man en annan människa än man varit innan. Det gör att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vänner som får barn. Det känns bara konstigt (även om jag såklart är glad för förälderns skull när den önskat sig ett barn).

Det är skillnad när kompisen hade barn redan när vi träffades, för då finns det ju inget innan för mig.

Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?

En annan människa blir man såklart inte men jag hoppas att alla som går igenom den process det innebär att vara gravid, ha småbarn, lite större barn osv. utvecklas! Vem vill vara konstant? Det är ju bara märkligt. Allt i livet påverkar oss, vi växer, mognar (förhoppningsvis) och förändras. Det är endel av livet. Ibland tar man jättehopp framåt och ibland sker förändringen så långsamt att man inte märker den förren man blickar bakåt. Att vänner kommer och går är tyvärr också endel av livet. Ibland växer man åt olika håll och har inget gemensamt längre och då kanske man tappar varandra. Ibland hittar man varandra igen många år senare och ibland aldrig mer.

De stora sakerna som verkligen har förändrat mig är förutom att få barn när jag fick ett hem jag kunde kalla mitt, att ha en dörr att stänga efter eget behag. När min första hittekatt fann mig. Att äntligen kunna skaffa hund för att inte tala om häst! Att förlora vänner genom självmord och olyckor, att förlora min mormor. Människor som svikit mig. Människor som har ställt upp på sätt jag aldrig trodde var möjligt. När jag skadade mig allvarligt. När jag har fått diagnoser. När jag fick ett jobb jag inte ens hade vågat drömma om att få. När jag stoppade nyckeln i låset på mitt eget hus. Människor jag mött som på olika sätt har påverkat mig, positivt som negativt. Att inte behöva vända och vrida på varenda öre. När jag träffade min sambo. Jag kan fortsätta länge till för det finns mycket som har påverkat mig på olika sätt. Jag förlorade flest vänner när jag fick barn, när ME;n bröt ut och när jag skadade mig allvarligt. Inte för att jag förändrade mig drastiskt utan för att vännerna ansåg att jag inte längre kunde uppfylla den roll de hade gett mig som fixare/lyssnare.

Förhåll dig till dem precis som förut. Ert samspel kanske förändras men hen är ju fortfarande den hen var innan, bara det att hen förhoppningsvis har tagit ett stort kliv i sin utveckling. Du kanske gjorde samma sak när du bytte jobb, när du förlorade någon nära eller annat som gjorde att du mognade/växte/förändrades.

 

[miumiu]

När jag läser svaren i tråden börjar jag fundera på om det betraktas som lite dåligt på nåt sätt att förändras just i samband med att bli förälder? Att det skulle var mer eftersträvansvärt att förbli så intakt som möjligt?

Jag kan komma på massvis med händelser i livet som förändrat mig radikalt och på djupet som människa. Den första stora kärleken, resa utomlands själv för första gången, bosätta mig på nya platser, olika vänskapsrelationer etc etc. Inget av detta ser jag som negativt eller skamligt på något sätt, men just att bli förälder verkar bli förknippat med floskler som ”jag ska minsann inte tappa bort mig själv” och liknande. Som att det vore ett hot mot det egna jaget att under några års tid i livet sätta en annan människa i främsta rummet.

 

[Voeux]

När jag läser svaren i tråden börjar jag fundera på om det betraktas som lite dåligt på nåt sätt att förändras just i samband med att bli förälder? Att det skulle var mer eftersträvansvärt att förbli så intakt som möjligt?

Jag kan komma på massvis med händelser i livet som förändrat mig radikalt och på djupet som människa. Den första stora kärleken, resa utomlands själv för första gången, bosätta mig på nya platser, olika vänskapsrelationer etc etc. Inget av detta ser jag som negativt eller skamligt på något sätt, men just att bli förälder verkar bli förknippat med floskler som ”jag ska minsann inte tappa bort mig själv” och liknande. Som att det vore ett hot mot det egna jaget att under några års tid i livet sätta en annan människa i främsta rummet.

Så är det verkligen. Jag tror att det dels beror på social förväntan att ett barn liksom ska gå lite obemärkt förbi. Det är liksom inte helt accepterat att bli lite ful, trött och osocial. Men även för att man själv innan barn förmodligen gillar sitt liv och inte ser hur man skulle vilja ändras. Jag skrev tidigare i tråden att ingen vill förändras och jag tror det är så i förväg, framtiden är ju oviss och man vet inte vad man inte vet. I efterhand tror jag dock att många verkligen uppskattar den utveckling man gjort. Själv ville jag exempelvis verkligen inte ”gå ner mig” och herre, det har jag gjort! Hade jag haft en spåkula hade jag fått fullkomlig panik. Med nya ögon ser jag hur mycket jag har växt som lyckats släppa fram andra saker i mitt liv som är viktigare just nu och att släppa pressen på att vara snygg är en enorm milstolpe i mitt liv. Men som sagt, helt omöjligt att kunna förutspå allt sånt här.

 

[TinyWiny]

Nja, jag tror snarare att det är så att man inte kan veta om hur man ska reagera känslomässigt på saker och ting. Hur ska man kunna veta det? När man går igenom nya saker i livet så har man ju ingen referens, ingen tidigare erfarenhet att relatera till. Så det klart det är omöjligt att i förväg sitta och säga hur man kommer att reagera känslomässigt på att få barn.

Det praktiska och logistiska är ju enklare att bilda sig en uppfattning om. Även om även det sannolikt blir lite annorlunda, mer eller mindre än vad man trodde. Nu fick jag precis andra barnet, vilket alltså innebär att jag faktiskt hade erfarenhet sen innan. Var beredd på att gå på knäna då nyfödd var otroligt omtumlande sist. Men ärligt, det är en jäkla semester just nu. Han bara äter och sover ju, vad var det ens som jag tyckte var så jobbigt sist? Men det var det ju, jag minns det väl. Så här har jag tagit världens höjd för att gå igenom det tuffaste i livet en gång till och här är jag och mår alldeles prima trots halvtraumatisk förlossning och en nyfödd som är som de allra flesta nyfödda är. Så om inte ens en person som precis gått igenom det för ett år sen kan förutspå hur det ska bli, hur ska någon som aldrig någonsin gjort det kunna det?

Och här blev jag tårögd! Så glad jag blir för din skull. Så himla himla glad!

 

[julgrisen]

Så är det verkligen. Jag tror att det dels beror på social förväntan att ett barn liksom ska gå lite obemärkt förbi. Det är liksom inte helt accepterat att bli lite ful, trött och osocial. Men även för att man själv innan barn förmodligen gillar sitt liv och inte ser hur man skulle vilja ändras. Jag skrev tidigare i tråden att ingen vill förändras och jag tror det är så i förväg, framtiden är ju oviss och man vet inte vad man inte vet. I efterhand tror jag dock att många verkligen uppskattar den utveckling man gjort. Själv ville jag exempelvis verkligen inte ”gå ner mig” och herre, det har jag gjort! Hade jag haft en spåkula hade jag fått fullkomlig panik. Med nya ögon ser jag hur mycket jag har växt som lyckats släppa fram andra saker i mitt liv som är viktigare just nu och att släppa pressen på att vara snygg är en enorm milstolpe i mitt liv. Men som sagt, helt omöjligt att kunna förutspå allt sånt här.

Haha, exakt detta pratade jag och min bästa vän om häromdagen, att hade vi vetat hur lite man skulle bry sig om sitt utseende efter barn hade vi fått panik och nu är det bara en sån himla lättnad. Så mycket tid jag ägnat åt att dissekera mitt utseende och hålla in magen och alltid tänka på hur andra ser mig och nu kunde jag inte bry mig mindre. Samtidigt har jag typ aldrig känt mig så nöjd med min kropp som när jag var gravid.

 

[TinyWiny]

Så är det verkligen. Jag tror att det dels beror på social förväntan att ett barn liksom ska gå lite obemärkt förbi. Det är liksom inte helt accepterat att bli lite ful, trött och osocial. Men även för att man själv innan barn förmodligen gillar sitt liv och inte ser hur man skulle vilja ändras. Jag skrev tidigare i tråden att ingen vill förändras och jag tror det är så i förväg, framtiden är ju oviss och man vet inte vad man inte vet. I efterhand tror jag dock att många verkligen uppskattar den utveckling man gjort. Själv ville jag exempelvis verkligen inte ”gå ner mig” och herre, det har jag gjort! Hade jag haft en spåkula hade jag fått fullkomlig panik. Med nya ögon ser jag hur mycket jag har växt som lyckats släppa fram andra saker i mitt liv som är viktigare just nu och att släppa pressen på att vara snygg är en enorm milstolpe i mitt liv. Men som sagt, helt omöjligt att kunna förutspå allt sånt här.

När jag läser svaren i tråden börjar jag fundera på om det betraktas som lite dåligt på nåt sätt att förändras just i samband med att bli förälder? Att det skulle var mer eftersträvansvärt att förbli så intakt som möjligt?

Jag kan komma på massvis med händelser i livet som förändrat mig radikalt och på djupet som människa. Den första stora kärleken, resa utomlands själv för första gången, bosätta mig på nya platser, olika vänskapsrelationer etc etc. Inget av detta ser jag som negativt eller skamligt på något sätt, men just att bli förälder verkar bli förknippat med floskler som ”jag ska minsann inte tappa bort mig själv” och liknande. Som att det vore ett hot mot det egna jaget att under några års tid i livet sätta en annan människa i främsta rummet.

Ja det där är så märkligt. Som att det skulle vara coolt att inte prioritera det lilla barnet man har valt att få. Så fruktansvärt hemskt enligt min mening. Stackars stackars barn som bara ska hänga på som om hen vore en handväska eller nåt. Den här diskussionen har varit uppe många gånger på buke och jag blev alltid så förvånad i tidigare diskussioner över att någon tycker att det barn de valt att få inte ska tas någon hänsyn till alls. Den som ansåg att det var stort att bli förälder (jag till exempel) var ju bara så dum och korkad som inte fattade att det inte är något viktigt och det verkligen hånades att ens identitet skulle uppstå först när man blev mamma.

 

[Voeux]

Haha, exakt detta pratade jag och min bästa vän om häromdagen, att hade vi vetat hur lite man skulle bry sig om sitt utseende efter barn hade vi fått panik och nu är det bara en sån himla lättnad. Så mycket tid jag ägnat åt att dissekera mitt utseende och hålla in magen och alltid tänka på hur andra ser mig och nu kunde jag inte bry mig mindre. Samtidigt har jag typ aldrig känt mig så nöjd med min kropp som när jag var gravid.

Verkligen så! Jag tänker dock att jag ska bli snygg nån gång i framtiden när jag tycker att det är kul igen. Har typ Eva Röse i Heder som inspiration för @Voeux 40+ med äldre barn Men det är ju för att jag tycker att det är roligt, när jag tycker att det är roligt. Att kunna släppa det när jag inte vill/orkar/hinner är nytt och väldigt befriande.

 

[julgrisen]

Verkligen så! Jag tänker dock att jag ska bli snygg nån gång i framtiden när jag tycker att det är kul igen. Har typ Eva Röse i Heder som inspiration för @Voeux 40+ med äldre barn Men det är ju för att jag tycker att det är roligt, när jag tycker att det är roligt. Att kunna släppa det när jag inte vill/orkar/hinner är nytt och väldigt befriande.

Ja men exakt, jag tänker också att jag förhoppningsvis ska bli snygg igen senare men mycket mer för min egen skull än vad det varit tidigare.

 

[Roheryn]

Ja det där är så märkligt. Som att det skulle vara coolt att inte prioritera det lilla barnet man har valt att få. Så fruktansvärt hemskt enligt min mening. Stackars stackars barn som bara ska hänga på som om hen vore en handväska eller nåt. Den här diskussionen har varit uppe många gånger på buke och jag blev alltid så förvånad i tidigare diskussioner över att någon tycker att det barn de valt att få inte ska tas någon hänsyn till alls. Den som ansåg att det var stort att bli förälder (jag till exempel) var ju bara så dum och korkad som inte fattade att det inte är något viktigt och det verkligen hånades att ens identitet skulle uppstå först när man blev mamma.

Men det är väl INGEN som har tyckt att man inte ska prioritera och ta hand om sitt/sina barn? Men man måste faktiskt inte förändras i grunden som människa för att kunna göra det!

Vad jag har kunnat se så har de flesta i min närhet som blivit föräldrar i någon mån ändrat sina prioriteringar och sitt sätt att leva. Vissa mycket, andra lite. De allra flesta har fortsatt vara samma individer, samma personligheter och med samma intressen, medan någon enstaka kanske försvunnit in i någon sorts "rosa bebisbubbla". Många har mognat som människor, men de flesta har gjort det gradvis över tid snarare än som genom ett trollslag precis när de fick barn.

Jag tror dessutom att det är totalt icke-skadligt (och rentav bra!) för barn att hänga med på föräldrarnas aktiviteter, så länge det inte är supa-hela-natten-fester utan mer sansade aktiviteter som cykelturer, åka i joggingvagn när föräldrarna tränar, sitta i bärsele på hundtränande mamma eller sova i barnvagnen medan pappa mockar stallet eller snickrar på huset. Vad är det som skulle vara så hemskt med det, så har ju folk gjort i alla tider med sina barn?

Och det där med att ens identitet skulle uppstå eller vara knutet till att bli mamma?? Jag vet inte om jag misstolkar dig, men att jag är någons mamma har verkligen ingenting med min individuella identitet att göra.

 

[starcraft]

Jag har inga barn, men har haft en del vänner som fått barn. Jag håller inte med trådstarten om att de förändras som människor i grunden. Så klart har prioriteringar ändrats och vissa ”barnintressen” har tillkommit som jag inte alls delar, men deras personlighet skulle jag inte påstå ha förändrats på något radikalt sätt. Jag personligen känner nog att jag själv förändrats på liknande sätt dvs fått nya prioriteringar och intressen de senaste åren helt utan att ha fått barn så skulle nog mer påstå att det är olika faser i livet som man är mer eller mindre i synk med.

 

[Takire]

Är kanske bäst att försöka förhålla sig till dina vänner som de människor de var innan, det andra låter inte lika snällt.

Det håller jag i och för sig med om . Men om en del av det är att ringa ch anförtro sig om sina livsfunderingar... Kanske man väcker barn som äntligen har somnat t.ex.

 

[Palermo]

Nja, jag tror snarare att det är så att man inte kan veta om hur man ska reagera känslomässigt på saker och ting. Hur ska man kunna veta det? När man går igenom nya saker i livet så har man ju ingen referens, ingen tidigare erfarenhet att relatera till. Så det klart det är omöjligt att i förväg sitta och säga hur man kommer att reagera känslomässigt på att få barn.

Det praktiska och logistiska är ju enklare att bilda sig en uppfattning om. Även om även det sannolikt blir lite annorlunda, mer eller mindre än vad man trodde. Nu fick jag precis andra barnet, vilket alltså innebär att jag faktiskt hade erfarenhet sen innan. Var beredd på att gå på knäna då nyfödd var otroligt omtumlande sist. Men ärligt, det är en jäkla semester just nu. Han bara äter och sover ju, vad var det ens som jag tyckte var så jobbigt sist? Men det var det ju, jag minns det väl. Så här har jag tagit världens höjd för att gå igenom det tuffaste i livet en gång till och här är jag och mår alldeles prima trots halvtraumatisk förlossning och en nyfödd som är som de allra flesta nyfödda är. Så om inte ens en person som precis gått igenom det för ett år sen kan förutspå hur det ska bli, hur ska någon som aldrig någonsin gjort det kunna det?

Fast då har du alltså inte drabbats av depression nu? Det måste ju göra väldigt stor skillnad. Depressioner passerar ju inte obemärkta, oavsett om de sammanfaller med att man får barn eller inte.

Jag menar, utan depression hade den förra nyfödingen nog upplevts mindre jobbig?

 

[Takire]

Förhåll dig till dem precis som förut. Ert samspel kanske förändras men hen är ju fortfarande den hen var innan, bara det att hen förhoppningsvis har tagit ett stort kliv i sin utveckling. Du kanske gjorde samma sak när du bytte jobb, när du förlorade någon nära eller annat som gjorde att du mognade/växte/förändrades.

Jag tänker att det kanske skulle vara självklart att göra det om vi sågs/hördes och umgicks regelbundet .

Det är möjligt att funderingen grundar sig i en liten sorg i att jag troligtvis inte kommer ha någon relation till barnen trots att jag (vänskapligt) älskat deras förälder.

Jag kan inte helt förklara vad jag menar.

 

[Magnum]

Klart man förändras(eller utvecklas snarare) men det gör man ju hela livet.

Med barn ändras antagligen ens prioriteringar, förväntningar och perspektiv. Tycker inte det skulle vara dåligt. Man är ju samma person. Men man utvecklas hela tiden i livet.

 

[Voeux]

Fast då har du alltså inte drabbats av depression nu? Det måste ju göra väldigt stor skillnad. Depressioner passerar ju inte obemärkta, oavsett om de sammanfaller med att man får barn eller inte.

Jag menar, utan depression hade den förra nyfödingen nog upplevts mindre jobbig?

Jag vet inte riktigt vad du famlar efter här, men nej, jag var inte i depression 5 dagar efter förlossningen senast utan den kom senare. Allt jag har tänkt och känt under förra året är inte depression. Det är inte en så simpel förklaring.

 

[vemsomhelst123]

Men det är väl för att folk misstar vad man ÄR med vad man GÖR?

Extern identifiering är ett otyg i samhället.

Precis så. Jag hade gärna gjort allt det där jag gjorde innan jag fick barn. Men jag kan inte. Snart (inom några år) kan jag igen, vill jag då är frågan? Och vad som förändrade mig mest vet jag inte, kan lika gärna vara pandemin eller att bli förälder under pandemin.

 

[julgrisen]

Precis så. Jag hade gärna gjort allt det där jag gjorde innan jag fick barn. Men jag kan inte. Snart (inom några år) kan jag igen, vill jag då är frågan? Och vad som förändrade mig mest vet jag inte, kan lika gärna vara pandemin eller att bli förälder under pandemin.

Ja, det där funderar jag också på, att få barn under pandemin gjorde att det är svårt att veta vad som är vad

 

[TinyWiny]

Men det är väl INGEN som har tyckt att man inte ska prioritera och ta hand om sitt/sina barn? Men man måste faktiskt inte förändras i grunden som människa för att kunna göra det!

Vad jag har kunnat se så har de flesta i min närhet som blivit föräldrar i någon mån ändrat sina prioriteringar och sitt sätt att leva. Vissa mycket, andra lite. De allra flesta har fortsatt vara samma individer, samma personligheter och med samma intressen, medan någon enstaka kanske försvunnit in i någon sorts "rosa bebisbubbla". Många har mognat som människor, men de flesta har gjort det gradvis över tid snarare än som genom ett trollslag precis när de fick barn.

Jag tror dessutom att det är totalt icke-skadligt (och rentav bra!) för barn att hänga med på föräldrarnas aktiviteter, så länge det inte är supa-hela-natten-fester utan mer sansade aktiviteter som cykelturer, åka i joggingvagn när föräldrarna tränar, sitta i bärsele på hundtränande mamma eller sova i barnvagnen medan pappa mockar stallet eller snickrar på huset. Vad är det som skulle vara så hemskt med det, så har ju folk gjort i alla tider med sina barn?

Och det där med att ens identitet skulle uppstå eller vara knutet till att bli mamma?? Jag vet inte om jag misstolkar dig, men att jag är någons mamma har verkligen ingenting med min individuella identitet att göra.

Jodå. I tidigare diskussioner (vilket jag tydligt skrev att jag syftade på) här på buke så har det skrikits högt om det.

Jag förstår inte vad du syftar på när du skriver om barn som sover sover i vagn/sitter i bärsele och hänger med på lämplig aktivitet har med att göra att ingen hänsyn ska tas till barnet vilket var vad de diskussionerna handlade om. Jag har iallafall inte haft några problem att både ta hänsyn till barnets behov och göra annat samtidigt.

Nej självklart har inte det faktum att man har blivit mamma givit en ens identitet men det var vad de ansåg om det var så att man anpassade sig till barnet och dess behov.

Jag tror att du har missat att jag skrev om tidigare diskussioner på buke.

 

[TinyWiny]

Jag tänker att det kanske skulle vara självklart att göra det om vi sågs/hördes och umgicks regelbundet .

Det är möjligt att funderingen grundar sig i en liten sorg i att jag troligtvis inte kommer ha någon relation till barnen trots att jag (vänskapligt) älskat deras förälder.

Jag kan inte helt förklara vad jag menar.

Är det för att du inte vill ha en relation med barnet eller är det för att du känner dig utestängd från möjligheten? Är det nyligen barnet föddes kan mycket ändra sig och så som jag kände hade jag önskat att vännerna hade hört av sig istället för som jag upplevde det, de försvann. Idag kan man ju skriva och kolla läget om det är lämpligt att ringa om man är rädd för att störa. Gör det! Prova iallafall!

Att umgås regelbundet kan vara svårt ibland men det går att hålla kontakten på andra vis med.