Blir man en helt annan person när man fått barn?

[Hedinn]

I vissa fall tror jag det handlar om vad vännerna förväntar sig också. Tror de att en person som får barn inte ska bli upptagen (både praktiskt och mentalt) av barnet så är det väl rimligt att man upplever att personen förändras och kanske blir besviken över att allt inte var som förut. Jag märker t.ex skillnad på andras beteenden, vissa som gladeligen kommer hit och umgås med både oss och sonen, andra som helst bara kommer när jag och sonen är borta för att umgås med sambon ifred.

Det är ju ganska givet ändå att vårt hem blir barnanpassat, det funkar liksom inte med en massa ”härj” och alkohol, middagen behöver ätas innan sonen ska sova och det går inte att se på film med hög volym efter han somnat. Och alla uppskattar inte att behöva göra den anpassningen, helt enkelt. De personerna upplever antagligen att vi förändrats i större utsträckning än de i förstnämnda kategorin.

 

[FeatherCloud]

Jag är nog en helt annan person än innan jag fick barn. Men så var jag heller inte samma person ens som barnfri 29-åring som jag var som 21-åring. Man (eller okej, jag) utvecklas och får ju nya perspektiv hela livet. Sen är att få barn den otvivelaktigt största förändringen mitt liv genomgått så jag har säkerligen påverkats mer av det än något annat. Tex:

För det första drabbades jag av förlossningsdepression båda gångerna. I perioderna direkt efter respektive förlossning var jag helt enkelt låg, pessimistiskt lagd och överlag väldigt orolig av mig, inte en speciellt kul typ helt enkelt.

Under föräldraledigheterna var det inte speciellt lätt att hitta andra sociala sammanhang och få andra intryck än med barnen vilket innebar att jag kände mig oerhört tråkig när jag träffade mina gamla vänner, jag hade ju inget annat än barnen att prata om! (Och då har jag inte ens vägt in hur korkad man blir av sömnbrist och annat.. )

Nu har jag min psykiska hälsa under kontroll, sover bra och jobbar igen men jag har ju såklart ändå andra prioriteringar i livet.
Mina barn är visserligen jättejobbiga ibland precis som de flesta barn, men de är också de absolut roligaste personerna jag vet! Och de somnar vid 19 på kvällen vilket ger totalt ca 3h att umgås varje dag. Det betyder att jag inte kan göra lika mycket saker utöver jobbet som jag kunde förr eftersom jag vill hinna vara med dom. Är man en barnfri kompis så tycker man antagligen att det är supertråkigt, och mina kollegor och chef har fått inse att jag som princip inte jobbar över längre.

Summa summarum vore det jättekonstigt om jag var precis likadan som före barn.

 

[Kilauea]

Jag är fortfarande jag, helt klart. Men som förälder går mycket tid åt till ungarna, jag kan liksom inte bara släppa saker eller ignorera deras behov när jag är själv med dom. Därav kan jag behöva tacka nej till saker och ting pga dom.
Likaså har jag blivit så känslig för tex reklamen för barncancerfonden. Tidigare har jag tänkt det är sorgligt men annars har det gått rätt oberört förbi. Nu sätter det sig dock djupare.

 

[Tilly_85]

När jag skaffade barn var jag förberedd på att mitt liv som jag kände det skulle upphöra helt. Låter kanske dramatiskt men när jag var i övre tonåren fick jag småsyskon och jag fick uppleva en liten del av hur det är att ha bebis och småbarn. Det är såklart inte samma sak att som en "självupptagen" tonåring få "jobbiga småsyskon" eller att som vuxen kvinna gå igenom graviditet, födsel amning etc, men jag var iaf förberedd på en drastisk förändring i mitt liv och var 100% inställd på att fokus skulle vara på barn, familj etc. Men jag tror också att förändringen i mig hände redan innan jag fick barn, känner igen mig i mycket av det som @miumiu skrev i sitt inlägg.

Jag har överraskat mig själv med hur mycket jag trivs med att vara mamma även om jag själv ville ha den förändringen i mitt liv. Jag känner mig fortfarande som samma person men förstår att andra runt mig kan tycka att jag är annorlunda nu än innan då mitt liv ser väldigt annorlunda ut. Mycket av det jag gjorde förr tycker jag ju fortfarande är roligt men jag har bara mindre tid för sådant just nu men samtidigt är den tiden istället fyllt upp med något annat som även det ger mig glädje. Sen är det att få barn ingen statistik förändring heller utan livet kommer fortsätta att förändras i takt med att dom växer upp och vi kommer säkert att göra mycket tillsammans men när dom längre fram är mindre beroende av mig kommer jag antagligen att få mer tid till övers för annat som är bara för mig igen

 

[Askur2017]

Har definitivt blivit betydligt tryggare, självständigare och fått lättare att se det större perspektivet sen barnen kom! Hakar sällan upp mig på småsaker och onödigheter numera. Det finns alltid något viktigare. Och ”det värsta som kan hända” fick verkligen en HEEEELT annan betydelse efter barnen… Tror jag hade jobbat med sidor som min konflikträdsla, självkänsla och svajiga tålamod ändå, men barnen blev lika med SNABBKURS

Så JA! Tack och lov har jag vuxit, utvecklats och mognat i samband med att jag fick bli någons mamma. Tror dock att man kan anse sig vara sig själv ändå

 

[SiZo]

Detta låter extremt, skulle inte se detta som allmängiltigt…

Det blir jättetydligt när man själv är barnfri. De som inte går igenom detta är lätträknade enligt min erfarenhet.

 

[Human]

Jag var en av dem som innan jag fick barn oroade mig för att förändras som person okm jag blev förälder. Nu har jag ett barn och den enda förändringen jag märker av är, som flera andra skrivit, att jag reagerar mycket starkare när jag hör om barn som får illa.

Annars har jag samma stora hästintresse, älskar fortfarande att fixa på min gård, laga mat och allt som jag brann för förut. Men nu brinner jag även för min son och för att ge honom allt jag kan.

Sen att livet förändras, det är en helt annan sak tycker jag. Jag kan inte längre vara i stallet tre timmar om dagen precis när jag känner för det, och jag som alltid värdesatt min frihet och självständighet måste nu stämma av med min partner innan jag planerar något (om jag vill vara barnfri). Men det är samma sak som när jag skaffade hund, eller häst, att tiden blev en mer knapp resurs. Jag tror ju inte att det är att min hjärna påverkats av graviditet/föräldraskap utan bara att jag som alla andra fortfarande bara har 24h/dygn men nu fler saker jag måste/vill göra varje dag, i och med mitt barn.

 

[skiesabove]

Jag är samma person. Men med fler erfarenheter och andra prioriteringar.

Men det ser jag inte som mitt Jag.

 

[Human]

Och jag har exakt samma vänner som innan jag fick barn, både sådana som har barn själva och barnfria.

 

[Hedinn]

Det blir jättetydligt när man själv är barnfri. De som inte går igenom detta är lätträknade enligt min erfarenhet.

Jag har inte samma erfarenhet. Och då fick mina närmsta vänner barn långt innan mig, under en period då jag inte ville ha barn själv. Gick utmärkt att umgås med dem ändå, men sättet vi umgicks på blev ju såklart lite annorlunda så sett att det blev fler barnanpassade aktiviteter än några öl på en sportbar. Jag upplevde inte att de förändrades alls som personer men såklart blev deras liv lite annorlunda och de fick andra prioriteringar.

 

[julgrisen]

Det blir jättetydligt när man själv är barnfri. De som inte går igenom detta är lätträknade enligt min erfarenhet.

Typ alla mina vänner fick barn innan mig och för mig har det varit tvärtom att de som förändrats i så hög grad verkligen är ett undantag. En vän försvann nästan helt i ett par år men jag har nu i efterhand förstått att hon haft det väldigt jobbigt med sina barn och mått rätt dåligt så det har ju sina naturliga förklaringar, och spelade väl också roll att jag då inte hade barn och kanske inte riktigt förstod att jag kanske hade behövt ligga på lite mer för att ses under en period när hon inte hann med livet.

Kl
Jag tycker som många andra att det varit både och för mig, på ett sätt trodde jag alltid att jag skulle bli vuxen och veta allt när jag fick barn och sen är det ju inte så, jag är precis samma person och har mestadels ingen aning om vad jag håller på med men lär mig väl från gång till gång . Men som många andra skrivit ändras ju ens prioriteringar. Innan barn var jobbet min identitet på ett sätt, jag jobbade gärna mycket och var alltid snabb med att säga ja till akuta ärenden och sena kvällar, sånt har jag verkligen ingen lust med längre. På samma sätt är det ju rätt få timmar efter jobbet som man har med sina barn så jag värnar rätt mycket om att vara hemma på vardagar. En dag i veckan gör jag gärna nåt annat men annars vill jag vara med mina barn.

 

[Piaff]

Jag har inte förändrats så mycket förutom att jag blivit OTROLIGT blödig. Innan jag fick barn blev jag mer illa berörd om djur for illa på film/nyheterna än barn. Nu är det båda…

 

[Sedna]

Jag har förändrats under hela livet, men inte mer av att få barn än av annat. Har förändrats av att bo utomlands, har förändrats av att jag bytt yrke, har förändrats av att en förälder blev dödssjuk och senare dog osv. Jag undrar om människor som tror att barn är det enda som är livsomvälvande och förändrade är fattiga på livserfarenhet eller sitter det i något annat? Att förändras är en del av att leva, skulle aldrig vilja harva på i samma spår hela livet.

 

[Imogen]

Som barnfri blir detta otroligt tydligt när jag har sett vänner och bekanta få barn. Jag skulle säga ja, de flesta blir helt annorlunda när de får barn. Vissa så pass att jag inte skulle kunna tänka mig att fortsätta bekantskapen. Oftast kan man dock återta kontakten när barnen börjar bli ungefär i skolåldern. Men långt ifrån med alla.

Exakt varför det blir såhär vet jag inte. Jag är bara innerligt glad över att jag inte vill ha barn och därmed inte kommer gå igenom denna förändring mot min vilja. För det verkar absolut inte vara med vilje, det bara blir så liksom.

Det handlar liksom inte om att de blir tröttare och inte vill hitta på saker. De ändrar humor, hur de kommunicerar och liksom hela sitt förhållningssätt. Det blir som att lära känna en helt ny person och första åren är den personen ofta 100% fokuserad på barnet. Sedan släpper det lite, och man kan lära känna personen igen och se om man vill vara vän med denna nya person eller inte.

Jag ser inte detta som något konstigt. Det är väl rätt välkänt att hjärnan ändrar utseende under graviditeten - självklart är det saker som ändras då.

Jag håller med om att de allra flesta som blir föräldrar förändras som personer. På vilket sätt är såklart väldigt olika. Och det är inte något man slutar kunna se hos andra bara för att man har fått barn själv. Tycker det oftast är uppenbart.

Däremot håller jag inte mer om att det skulle vara själva barnskaffandet som är grejen. Eller att det är någon förändrad hjärna som spökar. Inte som att folk som adopterar blir mindre förändrade av föräldraskapet?

Att folk förändras av stora mer eller mindre livsförändrande händelser är inte ett dugg konstigt. Inte heller att det blir väldigt tydligt för vänner som är kvar i ”samma vanliga”. Folk skaffar partner, blir sambo, flyttar från stan till hus på landet, börjar plugga på universitetet, går igenom svår sorg, kommer tillbaka från ett par år utomlands, med mera med mera. Däremot att folk skulle bli en HELT annan person vare sig av detta eller av att bli förälder håller jag verkligen inte med om.

 

[Imogen]

Det blir jättetydligt när man själv är barnfri. De som inte går igenom detta är lätträknade enligt min erfarenhet.

Fast det är ju inte som att personer som inte har några barn NU är ensamma om detta perspektiv.

Alla som är föräldrar nu har ju en gång varit personer utan barn. Speciellt om man får barn lite senare i livet har man ju med största sannolikhet varit med om detta att ens vänner skaffar barn och förändras medan man själv är som vanligt ett antal gånger.

Jag tror snarare att det är så att om man är en person som aktivt valt bort barn, och/eller inte gillar att umgås med barn, och/eller upplever barn som en ”störande” del av tillvaron, så upplever man denna förändring hos andra som väldigt mycket större.

 

[Takire]

Jag undrar om människor som tror att barn är det enda som är livsomvälvande och förändrade är fattiga på livserfarenhet eller sitter det i något annat?

Vill bara säga att jag tror inte att det är det enda som är livsomvälvande och förändrande.

Kanske är det att jag inte vill ha barn som gör det svårt att veta hur jag ska förhålla mig till en vän som fått barn som den längtat efter.

Kanske det skulle vara annorlunda om vi fortfarande hade träffats ofta innan barnet (snart barnen) kom.

 

[Sedna]

Vill bara säga att jag tror inte att det är det enda som är livsomvälvande och förändrande.

Men om människor kan förändras av tusen olika skäl och förändras hela livet så undrar jag varför just föräldraskapet ska vara en fråga? Har du lika svårt att förhålla dig till vänner som går igenom sorg eller flyttar till en annan ort?

 

[piratskepp]

Vilken spännande trådstart, har funderat mycket på exakt detta senaste tiden. En av rädslorna med potentiellt barnaskaffande för mig är absolut det här. Utan att låta förmäten så är jag på det stora hela nöjd med vem jag är, mitt liv och mina prioriteringar och vill absolut inte att de ska förändras på något radikalt sätt. Jag förstår att det är individuellt men det är ju inget man kan veta på förhand.

Det där var en av mina absolut största rädslor inför att skaffa barn. Skulle allt jag kämpat för, bra utbildning och jobb, gård och allt sådant plötsligt bli oviktigt för mig liksom?

Nu har jag en 1-åring och jag kan ärligt säga att nej, jag tycker inte att det har förändrats alls. Jag tycker att barnet snarare än att förändra livet har lagt till en dimension i det. Ett grädde på livsmoset!
Är det mer bökigt och kräver mer planering? Frustrerande ibland? Absolut! Men kan man vila i det och stilla acceptera och försöka hitta smidiga lösningar så är det mestadels roligt. Som sagt, en extra dimension i livet, men som inte har trängt undan annat som jag tyckte var viktigt innan.

Tycker nog att det i allmänhet är så, jag tycker inte generellt folk blir så fasligt förändrade av att bli föräldrar. Somliga blir det, men som någon här ovanför skrev så är det liksom en viss typ av personlighet, det går ofta att förutse tycker även jag.

Sedan kan det säkert misstolkas som en personlighetsförändring hos vissa nyblivna föräldrar när det kanske egentligen handlar om att man har ett väldigt krävande barn och man som förälder behöver prioritera sin energi stenhårt i perioder..

 

[Takire]

Men om människor kan förändras av tusen olika skäl och förändras hela livet så undrar jag varför just föräldraskapet ska vara en fråga? Har du lika svårt att förhålla dig till vänner som går igenom sorg eller flyttar till en annan ort?

Jag vet inte vad det är som gör det. Eller jo, kanske, men jag kan inte förklara det på något bra sätt.

Nej, det har jag inte. Jag känner inte att relationer har förändrats när vänner flyttat eller gått igenom sorg.

Det kan vara olikheten. Men det är inte säkert. Någon längtar efter barn och jag vill inte ha barn.

Små barn tar mycket tid och ork eftersom de är så omsorgskrävande. Det känns som att man lätt skulle kunna bli bara ett störigt irritationsmoment som vän. Så känns det inte vad gäller flyttar och sorger.

För mig.

 

[nejlica]

Jag säger som flera andra, jag som person känner mig inte mer förändrad än av någon annan större livshändelser, men mina prioriteringar har helt klart ändrats.

Sen kan jag ibland känna, mitt i småbarnsträsket, att de som potentiellt tycker att jag har förändrats kanske mest saknar acceptansen för att det tar tid och ork med småbarn? Exempel, när jag inte orkade och hade möjlighet att hjälpa till två heldagar i rad på ridklubbens tävlingar (som jag ofta gjorde innan barn) ett år på grund av hästolycka så var det liksom helt accepterat, men när jag några år senare inte ville och orkade på grund av bebis så var jag tråkig som person och hade helt tappat alla mina egna intressen typ?