Blir man en helt annan person när man fått barn?

[Guldaskig]

Jag tror frågan om barn och föräldraskap är känslig både för barnfria och föräldrar. Det finns så mycket åsikter om hur man ska göra och vem man ska vara i allt det här, så det är lite att gå på äggskal att diskutera en sån här sak. Det är lätt att komma åt ömma tår åt alla håll och kanter, och bli trampad på.

Så är det definitivt.

 

[Voeux]

Jag skulle inte säga att jag är en annan person men jag har definitivt förändrats.

Efter att jag fått mitt första barn gick andra barns lidanden och smärta direkt in i kroppen på mig, utan filter. Det har fortsatt så och jag har svårt att se vissa saker på tv, se vissa filmer etc.

Jag har också blivit otroligt mer ödmjuk inför livet och inför mina egna och andras fel, brister och egenheter och tycker att jag är mer tolerant mot andra människor i det stora hela, både barn och vuxna. Jag kan förstå på ett annat sätt att alla människor har saker de kämpar med.

Sen också ödmjuk inför att man inte kan styra över allt i livet. När det gäller barn så går ju inte det. De är egna personer. Jag hade en tanke om mitt föräldraskap men det blev inte alls som jag tänkt mig.

Jag har också blivit mindre självupptagen och hänger inte upp mig på småsaker längre. Och mindre mån om att saker och ting måste vara ”på mitt sätt” utan mer anpassningsbar.

Sen är det ganska naturligt om man är väldigt upptagen av sina barn det första eller de första åren. Det kan jag tänka mig att man som barnlös vän kan uppleva och tycka är tråkigt.

Känner igen dessa förändringar även hos mig själv.

 

[Eurydome]

Jag skulle inte säga att jag är en annan person men jag har definitivt förändrats.

Efter att jag fått mitt första barn gick andra barns lidanden och smärta direkt in i kroppen på mig, utan filter. Det har fortsatt så och jag har svårt att se vissa saker på tv, se vissa filmer etc.

Jag har också blivit otroligt mer ödmjuk inför livet och inför mina egna och andras fel, brister och egenheter och tycker att jag är mer tolerant mot andra människor i det stora hela, både barn och vuxna. Jag kan förstå på ett annat sätt att alla människor har saker de kämpar med.

Sen också ödmjuk inför att man inte kan styra över allt i livet. När det gäller barn så går ju inte det. De är egna personer. Jag hade en tanke om mitt föräldraskap men det blev inte alls som jag tänkt mig.

Jag har också blivit mindre självupptagen och hänger inte upp mig på småsaker längre. Och mindre mån om att saker och ting måste vara ”på mitt sätt” utan mer anpassningsbar.

Sen är det ganska naturligt om man är väldigt upptagen av sina barn det första eller de första åren. Det kan jag tänka mig att man som barnlös vän kan uppleva och tycka är tråkigt.

I detta ingår också att jag har mycket färre tankar och åsikter om andras föräldraskap eftersom jag vet hur svårt det är och att man i många fall bara har att anpassa sig och åka med.

 

[Voeux]

För övrigt älskar jag den här bilden. Jag såg den i samband med att mitt ex sa att ”du har förändrats” och den satte sig rakt i hjärtat. Ja, jag har förändrats. Tack och lov! Den gör sig påmind nu när jag har blivit förälder, men barn eller inte barn är väl inte det väsentliga här. Utveckling, oavsett vilken erfarenhet den kommer ifrån, är fint!

 

[Voeux]

I detta ingår också att jag har mycket färre tankar och åsikter om andras föräldraskap eftersom jag vet hur svårt det är och att man i många fall bara har att anpassa sig och åka med.

Verkligen! Jag har en vän som till synes kanske gör det lite väl svårt för sig själv, och andra kan tycka att ”men det är väl bara..”. Jag känner lite att… det vet man aldrig. Det kanske inte alls är ”bara” för någon i den situationen men framför allt så är det ju uppenbarligen inte det för henne, oavsett skäl. Jag är säker på att hon har sina skäl till sina val och gör sitt allra bästa.

 

[julgrisen]

I detta ingår också att jag har mycket färre tankar och åsikter om andras föräldraskap eftersom jag vet hur svårt det är och att man i många fall bara har att anpassa sig och åka med.

Ja men verkligen! Jag har mycket större förståelse för föräldrar sen jag själv blev en .

 

[miumiu]

Ja men verkligen! Jag har mycket större förståelse för föräldrar sen jag själv blev en .

Samma här! Nu ska jag vara riktigt transparent här och erkänna att när jag såg en morsa med ett litet barn le och liksom stråla med hela ansiktet mot det lilla livet, då kunde jag innan jag själv fick barn tänka att jaja du tycker att just din lilla snoriga snöflinga är helt unik. Jag var nog inte vad man brukar kalla en barnkär person.

Det har verkligen ändrats, jag ser på barn och föräldrar på ett annat sätt nu. Mer som individer. Och man kan se hur föräldrarna kämpar med nya identiteter och dubbla roller och att hitta sin plats och att vara till lags, att inte bli en börda eller vara tråkig. Sen finns det ju förstås dom som kör sitt eget race, men det är liksom mer en personlighetstyp som är mer konstant genom livet, även om det säkert blir mer påtagligt i vissa perioder.

 

[Lingon]

Jag tycker nästan alla jag känner säger att de förändrats, vilket vi ju också ser i tråden.

Men tillägger också att det är ju inte enbart barnfria som har ett ”utifrån” perspektiv. Vi som har barn har ju en gång i tiden inte haft barn, och ofta haft vänner som fått barn. Men även som förälder ser vi ju andra som får barn. Så visst kan det vara svårt att vara objektiv i sin egen förändring men det innebär ju inte att vi inte har andra omkring oss som genomgår olika former av förändring genom livet. Likväl som vissa förändrades mycket när de skaffade partner eller får nya vänner så tycker jag förändringen är lika individuell vid barn. Det jag ser, i min krets, är främst tidsbristen och att de flesta utav oss lägger mindre tid på vårt utseende nu under småbarnsåren. Någon som var ganska osäker innan känns tryggare nu och en annan verkar tyvärr ha blivit lite väl ”jag och mitt”. Annars ser jag inga stora personlighetsförändringar som vän.

För egen del har jag fått höra att jag inte förändrats, men på insidan känner jag en enorm förändring.

Jag kan också se på de barnfria vänner jag har som är lika gamla som jag, som jag känt sen skoltiden att under åren som gått sen jag skaffade barn så har ju de också förändrats. Deras liv har ju inte varit tomma för att de inte skaffade barn. Det har ju hänt saker i deras liv också. Kärlekar som kommit och gått, jobb, sjukdomar, motgångar och medgångar. Vi har alla förändrats och är inte likadana som vi var när vi var 20 år.

 

[Roheryn]

Fast här i tråden säger ju de allra flesta att de har förändrats.

Men samtidigt är det en definitionsfråga och en filosofisk fråga. Vad är förändring och vad är bara andra prioriteringar än innan? Har en person förändrats för att den efter att den blivit förälder inte längre vill ut och festa lika ofta? Eller för att den inte lägger lika mycket tid på sitt fritidsintresse som innan? Och vad säger att personen är mindre sig själv för att hen lägger ner mindre tid på det hen la tid på innan barnet föddes? Det är kanske så att personen känner att den blivit mer sig själv efter barn än innan. Och att personen då tycker att vännerna som inte följer med i utvecklingen utan står mer stilla och bara vill göra det de alltid gjort är lite tråkigare än vad hen tyckte innan.

Alla våra stora händelser i livet gör att vi ändras och utvecklas som människor. Barn, sjukdom, dödsfall osv.

Eller ta en hästmänniska som bara ridit på ridskola. Som sen bestämmer sig för att köpa en egen häst. Med allt vad det innebär tar jag för givet att personen utvecklas av det och förändras. Har mindre tid att lägga på övriga intressen än en hade då hen bara red på ridskola en dag i veckan. Har personen förändrats eller har personen bara blivit den hen velat vara hela tiden men inte kunde bli innan hen kunde köpa sin egen häst?

Haha - jag fick barn och skaffade häst samtidigt! Hade visserligen haft foderhäst innan, men jag visste att när han åkte tillbaka till sin ägare, då skulle jag köpa egen häst. Han åkte samma dag som min dotter föddes (ja, jag projektledde hans flytt via telefon från BB... ), så tre månader senare köpte jag min häst, en oinriden unghäst. Och visst, såhär i efterhand kan jag tycka att det var där någonstans mitt "på riktigt vuxna liv" började - då var jag 30. Dessutom hade min mamma gått bort ett år tidigare, så det var en förändringens tid. Det som förändrades hos mig var inte personligheten eller intressena utan att jag blev duktigare på att prioritera, som sagt, och på att renodla mina intressen och bara ägna mig åt det jag VERKLIGEN ville göra. Det var barn och häst och jobb där ett tag, mer eller mindre på schema, så självklart upplevde nog omgivningen en stor förändring i mig, även om jag i väldigt hög grad upplevde mig som samma person inuti

 

[Palermo]

Här vill jag dock motsäga mig. Jag själv hade ingen romantisk bild av livet med barn men att genomgå ett akutsnitt, icke-fungerande amning i nästan ett halvår och förlossningsdepression är liksom inget som de flesta i förväg förstår hur det ska bli. Även om man vet i teorin att sådant ska hända så är det faktiskt fullkomligt omöjligt att veta hur det känns och hur man kommer att reagera på det.

Så nej, jag tycker att ditt inlägg är dömande. Ingen vet hur resan kommer att bli i förväg, och även utan stora komplikationer på vägen så vet man inte innan hur det är att sova 3 h per natt i långa perioder eller hur man kommer att reagera känslomässigt på att vara någons hela värld varje sekund av dygnet. Visst kan man ha en mer eller mindre realistisk uppfattning av hur det är att få barn, men du kan aldrig veta i förväg vad som kommer att dyka upp på vägen och hur du kommer att reagera på det. Det är väl just det som är lite läskigt också, man får bara ge sig hän och hantera föräldraskapet som det kommer.

Visst, det kan säkert tillstöta sjukdom och annat elände som man kände till, men som det inte var rimligt (eller ens möjligt) att ta höjd för i förväg.

Eller så handlar det du beskriver inte om att få barn, utan om att vara nyopererad och deprimerad samtidigt.

Ge sig hän och bara ta det som det kommer gäller ju mycket. Som att idag är jag frisk, men kanske har jag cancer (eller depression) om några veckor. Så är ju livet. Där är barn inte unika

 

[Roheryn]

Haha - jag fick barn och skaffade häst samtidigt! Hade visserligen haft foderhäst innan, men jag visste att när han åkte tillbaka till sin ägare, då skulle jag köpa egen häst. Han åkte samma dag som min dotter föddes (ja, jag projektledde hans flytt via telefon från BB... ), så tre månader senare köpte jag min häst, en oinriden unghäst. Och visst, såhär i efterhand kan jag tycka att det var där någonstans mitt "på riktigt vuxna liv" började - då var jag 30. Dessutom hade min mamma gått bort ett år tidigare, så det var en förändringens tid. Det som förändrades hos mig var inte personligheten eller intressena utan att jag blev duktigare på att prioritera, som sagt, och på att renodla mina intressen och bara ägna mig åt det jag VERKLIGEN ville göra. Det var barn och häst och jobb där ett tag, mer eller mindre på schema, så självklart upplevde nog omgivningen en stor förändring i mig, även om jag i väldigt hög grad upplevde mig som samma person inuti

Till saken hör här också att min mammas bortgång (hon var 60 när hon dog) gjorde att jag i kanske mindre utsträckning än andra tyckte att jag kunde välja bort mina intressen eller att ha häst. Mamma skulle ha häst när hon gick i pension, sa hon, men hon fick aldrig uppleva den dagen. Det fick mig att inse att livet är här och nu, vi vet inget om morgondagen. Vill jag ha häst så ska jag ha häst, liksom. Eller barn. Eller vadsomhelst som känns på riktigt viktigt. Den insikten är nog den största förändringen hos mig, eller den som påverkat mig mest.

 

[Imogen]

Haha - jag fick barn och skaffade häst samtidigt! Hade visserligen haft foderhäst innan, men jag visste att när han åkte tillbaka till sin ägare, då skulle jag köpa egen häst. Han åkte samma dag som min dotter föddes (ja, jag projektledde hans flytt via telefon från BB... ), så tre månader senare köpte jag min häst, en oinriden unghäst. Och visst, såhär i efterhand kan jag tycka att det var där någonstans mitt "på riktigt vuxna liv" började - då var jag 30. Dessutom hade min mamma gått bort ett år tidigare, så det var en förändringens tid. Det som förändrades hos mig var inte personligheten eller intressena utan att jag blev duktigare på att prioritera, som sagt, och på att renodla mina intressen och bara ägna mig åt det jag VERKLIGEN ville göra. Det var barn och häst och jobb där ett tag, mer eller mindre på schema, så självklart upplevde nog omgivningen en stor förändring i mig, även om jag i väldigt hög grad upplevde mig som samma person inuti

Ja exakt, bilden av att det är just barnen som skulle vara automatiskt personlighetsförändrande är jag väldigt frågande till.

Jag höll på med en idrott på hyfsat hög nivå förut och hade pga detta ett rätt inrutat liv med allt vad det innebar. Jag slutade med det ett tag innan jag fick mitt första barn (blev tvungen att sluta pga skada så hade inget med barnskaffandet att göra). Min egen upplevelse var att att den livsförändringen var betydligt större och "omvälvande" än att få barn. Jämför jag med den jag var när jag idrottade och inte hade barn med den jag är du så är jag definitivt inte samma person. Pga de sakerna och pga allt annat som hänt i livet under dessa år. Och barnen som sådana är bara en liten del av det.

 

[Imogen]

Jag tycker att det är lite fascinerande hur föräldrar alltid lyckas vända allt som har med föräldrarskap till något positivt och hur de så gärna klankar ner på barnfria. Jag har liksom inte sagt att det är en negativ förändring, det är troligen en förändring som måste till för att man ska klara av att vara förälder på ett bra sätt. Det är inget konstigt i sig. Det är livsomvälvande att få barn.

Jag tänker att det är svårt att tolka det som något annat än en negativ förändring när du beskriver att dina vänner mot deras vilja ändras så mycket att de blir en helt annan person och att du inte längre kan tänka dig att fortsätta bekantskapen? Att det för vissa efter några år "släpper" och de går tillbaka till att vara som de var innan och att ni då kan umgås. Hur är det meningen att man ska tolka det?

 

[Roheryn]

Jag tänker att det är svårt att tolka det som något annat än en negativ förändring när du beskriver att dina vänner mot deras vilja ändras så mycket att de blir en helt annan person och att du inte längre kan tänka dig att fortsätta bekantskapen? Att det för vissa efter några år "släpper" och de går tillbaka till att vara som de var innan och att ni då kan umgås. Hur är det meningen att man ska tolka det?

Håller med om att det @SiZo säger om föräldrars förändring är väldigt svårt att tolka på något annat sätt än negativt.

Jag fick ju barn när jag var knappt 30, och hade kompisar och släktingar (bror plus makens bröder) som fick barn både före mig och efter mig. Och jag har nog upplevt både stor och liten förändring hos personer som fått barn. De flesta måste ju i någon mån förändra sina prioriteringar, någonstans ska ju barnet in tidsmässigt, liksom. Men de flesta som jag känner har varit måna om att få tid med annat också. Dock är det ju ytterligt få som hållit fast vid någon sorts festa-hårt-varje-helg-livsstil. Det blir nog väl jobbigt med barn även om man har ett icke-jobbigt barn

 

[Badger]

Jag vill inte ha barn själv men många andra vill ju det. Och jag har fått en så stark känsla av att när man fått barn så är man en annan människa än man varit innan. Det gör att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vänner som får barn. Det känns bara konstigt (även om jag såklart är glad för förälderns skull när den önskat sig ett barn).

Det är skillnad när kompisen hade barn redan när vi träffades, för då finns det ju inget innan för mig.

Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?

Det är nog omöjligt att veta själv, det får ju andra säga. Tror inte det, men mindre fri tid.

(Jag är inte nervösare, känsligare eller blödigare dock, det är jag helt säker på.)

Är kanske bäst att försöka förhålla sig till dina vänner som de människor de var innan, det andra låter inte lika snällt.

 

[Lingon]

Haha - jag fick barn och skaffade häst samtidigt! Hade visserligen haft foderhäst innan, men jag visste att när han åkte tillbaka till sin ägare, då skulle jag köpa egen häst. Han åkte samma dag som min dotter föddes (ja, jag projektledde hans flytt via telefon från BB... ), så tre månader senare köpte jag min häst, en oinriden unghäst. Och visst, såhär i efterhand kan jag tycka att det var där någonstans mitt "på riktigt vuxna liv" började - då var jag 30. Dessutom hade min mamma gått bort ett år tidigare, så det var en förändringens tid. Det som förändrades hos mig var inte personligheten eller intressena utan att jag blev duktigare på att prioritera, som sagt, och på att renodla mina intressen och bara ägna mig åt det jag VERKLIGEN ville göra. Det var barn och häst och jobb där ett tag, mer eller mindre på schema, så självklart upplevde nog omgivningen en stor förändring i mig, även om jag i väldigt hög grad upplevde mig som samma person inuti

Ja, det finns ju inget som säger att man är mindre sig själv efter en stor händelse i livet. Man kan ju också bli mer sig själv, mer som den man faktiskt är. Vilket i sin tur kan leda till att en vänskapskrets ändras.

 

[Nordthor]

Tillägger också att ingen vill väl förändras. Jag hör nästan alla blivande förstagångsmammor prata om hur de ska upprätthålla sina liv på olika sätt. Man ska hinna med sina hobbys, vårda relationen, komma igång med träningen. Man ska inte bli tråkig, prioritera sina vänner precis som vanligt osv. Jag vet ingen som inte velat allt det där, trott på det och sen även kämpat för det när barnet väl är där. Vissa lyckas bättre och för andra, som mig själv, var det som att bli träffad av tåget när verkligheten kom ifatt.

När jag läser detta inser jag hur tråkig jag måste ha varit redan innan vi fick barn . Prioriterade träningen framför det mesta (förutom kanske sambon då). Älskar mina vänner men vi umgås väldigt sällan eftersom alla har "sitt". Hänger mest hemma och fixar i trädgården typ (om jag inte jobbar). Mao. blev det ingen jätteförändring när lillen kom. Jag ammar, sen drar jag ut och cyklar i skogen, nästan precis som innan .

 

[Voeux]

Visst, det kan säkert tillstöta sjukdom och annat elände som man kände till, men som det inte var rimligt (eller ens möjligt) att ta höjd för i förväg.

Eller så handlar det du beskriver inte om att få barn, utan om att vara nyopererad och deprimerad samtidigt.

Ge sig hän och bara ta det som det kommer gäller ju mycket. Som att idag är jag frisk, men kanske har jag cancer (eller depression) om några veckor. Så är ju livet. Där är barn inte unika

Nja, jag tror snarare att det är så att man inte kan veta om hur man ska reagera känslomässigt på saker och ting. Hur ska man kunna veta det? När man går igenom nya saker i livet så har man ju ingen referens, ingen tidigare erfarenhet att relatera till. Så det klart det är omöjligt att i förväg sitta och säga hur man kommer att reagera känslomässigt på att få barn.

Det praktiska och logistiska är ju enklare att bilda sig en uppfattning om. Även om även det sannolikt blir lite annorlunda, mer eller mindre än vad man trodde. Nu fick jag precis andra barnet, vilket alltså innebär att jag faktiskt hade erfarenhet sen innan. Var beredd på att gå på knäna då nyfödd var otroligt omtumlande sist. Men ärligt, det är en jäkla semester just nu. Han bara äter och sover ju, vad var det ens som jag tyckte var så jobbigt sist? Men det var det ju, jag minns det väl. Så här har jag tagit världens höjd för att gå igenom det tuffaste i livet en gång till och här är jag och mår alldeles prima trots halvtraumatisk förlossning och en nyfödd som är som de allra flesta nyfödda är. Så om inte ens en person som precis gått igenom det för ett år sen kan förutspå hur det ska bli, hur ska någon som aldrig någonsin gjort det kunna det?

 

[Voeux]

När jag läser detta inser jag hur tråkig jag måste ha varit redan innan vi fick barn . Prioriterade träningen framför det mesta (förutom kanske sambon då). Älskar mina vänner men vi umgås väldigt sällan eftersom alla har "sitt". Hänger mest hemma och fixar i trädgården typ (om jag inte jobbar). Mao. blev det ingen jätteförändring när lillen kom. Jag ammar, sen drar jag ut och cyklar i skogen, nästan precis som innan .

Tråkig är verkligen fel ord! Men vissa liv är ju mer kompatibla med barn och andra mindre

 

[Badger]

Det intressanta är att föräldrar sällan anser att dom förändrats men alla runt omkring känner att dom har det.

Tänker på att folk har förändrats förvånansvärt mycket även när de skaffat katt eller hund faktiskt. De skulle nog totalprotestera mot förändringen. Bara som jämförelse.