Om jag istället skulle säga att jag och min partner inte har pratat med varandra på ett halvår, skulle du höja på ögonbrynen överhuvudtaget om jag sa att relationen var sämre då?
Jag tror det är här skillnaden ligger mer än att det är just barn inblandat.
Två olika sätt att ha vänskapsrelationer.
Jag blir extremt "otillgänglig" när jag har en bra partner. Det är för att jag äntligen har någon att spendera all min tid med, intensivt och i fullt förtroende. Familj.
Som yngre, typ 18-30 år, är nog de flestas "första familj utanför den man föddes i" just ett kompisgäng. Och för en del, så blir det så att man "överger" det gänget när man hittar sin livspartner.
Varför skulle jag ringa en vän istället för att prata med min sambo, om allt det där lilla och vardagliga? Jag ringer gärna mina vänner någon gång i månaden istället, och pratar längre och djupare om något. Men det där vardagsbehovet är fyllt för mig.
När man får barn blir Familjen verkligen en stor grej. Plötsligt har man inte bara sina sociala behov fyllda av en partner, utan majoriteten av ens tid går ut på att tillfredsställa behoven hos mycket små människors som behöver mycket stöd.
Vänner som utan problem kan gå in i den nya rollen och vara nöjda med att besöken och samtalen blir färre, blir de som består.
Och en del behöver mer i sina relationer. De vill ha vänskapsrelationer på i princip samma nivå som en romantisk partner. Då får de leta efter nya vänner, för de som skaffat familj kan inte lägga den energin på relationen.
Varken det ena eller andra ser jag något fel med, det är bara olika sätt att vara vänner på.
Jag ser det inte heller som att vännen som skaffar familj förändras. Deras livsbygge förändras, inte dom. Att dom skulle välja att bilda familj och gå in i den intensivt, den potentialen fanns innan det hände.