Blir man en helt annan person när man fått barn?

[SiZo]

Det här gäller ju dock de som du känner och det motsäger jag mig inte alls. Det betyder ju inte att det ser ut så i andras vänkretsar.

Utöver individuella skillnader så kan det ju också skilja sig åt lite hur normen ser ut där man är. Förväntas man leva vidare som inget hänt eller är det fullt ut accepterat att försvinna iväg i sin bubbla och anse att jag och mina barn är allt som är viktigt, och allt där emellan. Förväntas man bli en ”wine mom” som slänger upp ungen på axeln och tar med på AW, klagar skämtsamt om bajsblöjor och drömmer sig bort till sena festnätter igen. Eller förväntas man bli en Mary Poppins som lagar all barnmat själv ekologisk, enbart hittar barnkläder på second hand och miljögranskar varenda sak som kommer in i hemmet. Hur kretsen ser ut och normen i den kan ju också påverka hur föräldrar blir.

Jag vet inte varför så många tror att jag menar att det är konstigt, inte accepterbart att folk försvinner in i sin bubbla eller liknande. Givetvis är det inte konstigt, man har ju vänt upp o ner på sitt liv helt. Det hade väl snarare varit konstigt om man INTE förändrades? Stackars barn i så fall. Barnen ska väl vara i centrum? Barnen ska väl vara föräldrars allt, varför har man annars skaffat barn?

Sen att jag som barnfri gärna backar under den mest intensiva perioden är väl heller inte konstigt. Jag har valt bort barn av en anledning. Jag kan trots det glädjas med en vän som önskat att bli gravid när denne är gravid osv. Det är inte motsättningar på något sätt.
Skickar detta utan att ha läst förbi sidan 3 då jag haft mycket i skolan, men ska fortsätta läsa.

 

[SiZo]

Jag tänker att det är svårt att tolka det som något annat än en negativ förändring när du beskriver att dina vänner mot deras vilja ändras så mycket att de blir en helt annan person och att du inte längre kan tänka dig att fortsätta bekantskapen? Att det för vissa efter några år "släpper" och de går tillbaka till att vara som de var innan och att ni då kan umgås. Hur är det meningen att man ska tolka det?

Därför att det inte handlar om mig när någon annan skaffar barn. Precis som att ingen annan har med att göra att jag är barnfri. De flesta av mina vänner tycker ju att barnaskaffandet var värt det, att det är givande osv osv. Och kan i efterhand se att de var helt inne i bebisbubblan när de var där.

Hurvida det är negativt för dem kan jag aldrig någonsin uttala mig om. Det är något som de själva måste avgöra, givetvis. För mig är det givetvis tråkigt att inte ha min vän under några år längre. Men så ser livet ut. Så länge de är lyckliga i sina val så är jag glad för deras skull.

Detta är dock extremt vanligt, det startas många trådar i grupper för barnfria på FB om just detta. Att föräldrarna förändras så mycket att man liksom inte har något utbyte av att umgås med dem längre. Och att det ofta fungerar bättre efter några år. Och nej, det handlar inte om att gå ut o festa, eller att vännen skulle ha mindre tid osv.

 

[Badger]

Därför att det inte handlar om mig när någon annan skaffar barn. Precis som att ingen annan har med att göra att jag är barnfri. De flesta av mina vänner tycker ju att barnaskaffandet var värt det, att det är givande osv osv. Och kan i efterhand se att de var helt inne i bebisbubblan när de var där.

Hurvida det är negativt för dem kan jag aldrig någonsin uttala mig om. Det är något som de själva måste avgöra, givetvis. För mig är det givetvis tråkigt att inte ha min vän under några år längre. Men så ser livet ut. Så länge de är lyckliga i sina val så är jag glad för deras skull.

Detta är dock extremt vanligt, det startas många trådar i grupper för barnfria på FB om just detta. Att föräldrarna förändras så mycket att man liksom inte har något utbyte av att umgås med dem längre. Och att det ofta fungerar bättre efter några år. Och nej, det handlar inte om att gå ut o festa, eller att vännen skulle ha mindre tid osv.

Det är ju absolut så att folk får mindre tid och blir mer noga med tiden, det är ju också en förändring när någon blir sambo tex. Men när du skriver att det finns barnlösaforum som diskuterar det mycekt låter det även som att det kan bli en självuppfyllande profetsia, dvs att den barnfria bygger upp så mycket negativitet och utstrålar det eller blir mer kall och otillgänglig att vänskapen ändras även därför.

 

[Voeux]

Jag vet inte varför så många tror att jag menar att det är konstigt, inte accepterbart att folk försvinner in i sin bubbla eller liknande. Givetvis är det inte konstigt, man har ju vänt upp o ner på sitt liv helt. Det hade väl snarare varit konstigt om man INTE förändrades? Stackars barn i så fall. Barnen ska väl vara i centrum? Barnen ska väl vara föräldrars allt, varför har man annars skaffat barn?

Sen att jag som barnfri gärna backar under den mest intensiva perioden är väl heller inte konstigt. Jag har valt bort barn av en anledning. Jag kan trots det glädjas med en vän som önskat att bli gravid när denne är gravid osv. Det är inte motsättningar på något sätt.
Skickar detta utan att ha läst förbi sidan 3 då jag haft mycket i skolan, men ska fortsätta läsa.

Vart läser du att jag skrivit att du skulle tycka att det vore konstigt eller inte accepterat? Du skrev: ”Förändringen är så otroligt stor att jag inte förstår hur inte fler ser den.” Varpå mitt svar var att du inte kan uttala dig så allmängiltigt, som att det är en sanning överallt. Du upplever att det är så utifrån vad du sett, vilket jag inte motsätter mig såklart eftersom jag inte har någon aning om hur det ser ut bland dina vänner. Det jag motsätter mig är att det är en allmängiltig sanning eftersom det inte alls ser ut så bland exempelvis mina vänner.

 

[SiZo]

Det är ju absolut så att folk får mindre tid och blir mer noga med tiden, det är ju också en förändring när någon blir sambo tex. Men när du skriver att det finns barnlösaforum som diskuterar det mycekt låter det även som att det kan bli en självuppfyllande profetsia, dvs att den barnfria bygger upp så mycket negativitet och utstrålar det eller blir mer kall och otillgänglig att vänskapen ändras även därför.

Om dessa forum hade existerat när jag var yngre så hade jag hållt med dig, men så är det inte. Många av oss är äldre och upplevde detta långt innan det blev någerlunda accepterat att vara barnfri.
Jag är dessutom aldrig kall och otillgänglig bara för att någon får barn - hoppet är det sista som överger en Blir jag otillgänglig så är det för att jag märker att relationen inte fungerar just där och då.

Vart läser du att jag skrivit att du skulle tycka att det vore konstigt eller inte accepterat? Du skrev: ”Förändringen är så otroligt stor att jag inte förstår hur inte fler ser den.” Varpå mitt svar var att du inte kan uttala dig så allmängiltigt, som att det är en sanning överallt. Du upplever att det är så utifrån vad du sett, vilket jag inte motsätter mig såklart eftersom jag inte har någon aning om hur det ser ut bland dina vänner. Det jag motsätter mig är att det är en allmängiltig sanning eftersom det inte alls ser ut så bland exempelvis mina vänner.

Citat av dig; "Förväntas man leva vidare som inget hänt eller är det fullt ut accepterat att försvinna iväg i sin bubbla och anse att jag och mina barn är allt som är viktigt, och allt där emellan." därifrån fick jag det.

 

[Voeux]

Citat av dig; "Förväntas man leva vidare som inget hänt eller är det fullt ut accepterat att försvinna iväg i sin bubbla och anse att jag och mina barn är allt som är viktigt, och allt där emellan." därifrån fick jag det.

Nu blev ju det där väldigt taget ur sitt sammanhang. Hela texten är:

”Utöver individuella skillnader så kan det ju också skilja sig åt lite hur normen ser ut där man är. Förväntas man leva vidare som inget hänt eller är det fullt ut accepterat att försvinna iväg i sin bubbla och anse att jag och mina barn är allt som är viktigt, och allt där emellan. Förväntas man bli en ”wine mom” som slänger upp ungen på axeln och tar med på AW, klagar skämtsamt om bajsblöjor och drömmer sig bort till sena festnätter igen. Eller förväntas man bli en Mary Poppins som lagar all barnmat själv ekologisk, enbart hittar barnkläder på second hand och miljögranskar varenda sak som kommer in i hemmet. Hur kretsen ser ut och normen i den kan ju också påverka hur föräldrar blir.”

Det är alltså ingenting i den här texten som indikerar någonting om just dina åsikter. Det är öppna frågeställningar om olika föräldranormer, och en tanke om att hur normen ser ut i en viss krets också kan påverka hur nyblivna föräldrar blir. I min krets, exempelvis, lutar det mer mot att man förväntas upprätthålla sitt tidigare liv i så stor utsträckning som man har möjlighet till. Inte så att folk inte förstår att man blir upptagen, men det anses nog lite bättre att kunna hålla igång med sport, middagar och vänskaper till viss del. Så då blir det nog också så att folk gör det för att den sociala förväntan ser ut lite så, i kombination med att folk vill det såklart. I andra kretsar kanske det anses lite finare att laga ekologisk barnmat och bli en ”super-mom” och då påverkar ju kanske det också utfallet under småbarnsåren. Man kanske känner sig lite dömd om man inte gör allt rätt osv osv.

 

[Badger]

Om dessa forum hade existerat när jag var yngre så hade jag hållt med dig, men så är det inte. Många av oss är äldre och upplevde detta långt innan det blev någerlunda accepterat att vara barnfri.
Jag är dessutom aldrig kall och otillgänglig bara för att någon får barn - hoppet är det sista som överger en Blir jag otillgänglig så är det för att jag märker att relationen inte fungerar just där och då.

Citat av dig; "Förväntas man leva vidare som inget hänt eller är det fullt ut accepterat att försvinna iväg i sin bubbla och anse att jag och mina barn är allt som är viktigt, och allt där emellan." därifrån fick jag det.

Ja jag vet ju inte, jag har barn och de flesta av mina väninnor har det inte, (faktum är att det ju också är ett problem när ens barn inte klaffar med en väninnas barn, kanske lite jobbigare) jag vet ju inte exakt hur otillgänglig jag verkar.

Jag kan prata barn med föräldrar eller andra men brukar inte själv ta upp ämnet. Jag har hört att jag framstår som relativt normal trots att jag är förälder dock, dvs att jag kan prata om annat än barn. Jag har inte haft bubblor och dylikt, men mindre tid att smeta ut över grejor onekligen.

 

[Lingon]

Om dessa forum hade existerat när jag var yngre så hade jag hållt med dig, men så är det inte. Många av oss är äldre och upplevde detta långt innan det blev någerlunda accepterat att vara barnfri.
Jag är dessutom aldrig kall och otillgänglig bara för att någon får barn - hoppet är det sista som överger en Blir jag otillgänglig så är det för att jag märker att relationen inte fungerar just där och då.

Citat av dig; "Förväntas man leva vidare som inget hänt eller är det fullt ut accepterat att försvinna iväg i sin bubbla och anse att jag och mina barn är allt som är viktigt, och allt där emellan." därifrån fick jag det.

Det fetade: Vadå relationen inte fungerar där och då? Jag har några vänner jag haft länge! Vi har alla varit igenom perioder (veckor/månader/år) då vi haft mer eller mindre tid för varandra. Men vänskapsrelationen har alltid kvarstått. Utan minsta tvekan! Det låter på dig som att du behöver en motprestation från dina vänner för att du ska fortsätta kalla dem för vänner. Om en av mina vänner av nån anledning (barn, sjukdom, plugg långt borta) har mindre tid för mig en period så betyder inte det att jag anser att relationen inte fungerar. Den har bara andra förutsättningar en period. Man träffas när man har tid och energi och när man inte har det så är det ok om nån försvinner in i egen bubbla. Om det är vad min vän behöver just då så är det ok och jag finns här när hen är redo att komma ut ur bubblan igen.

 

[stjarnhimmel]

Nu har jag inte varit inne på barnfria forum men jag vet att jag ibland diskuterat med barnfria. Det har då mest handlat om att man känner sig ledsen och ensam. Min erfarenhet är mest att om man som barnfri/ barnlös är den enda som inte har barn bland sina vänner så är det lätt att bli ensam. Och den ensamheten är det många som har svårt att hantera för visst vill man vara glad åt sina vänners skull men samtidigt så känner man sig ensam och i vissa fall otrygg. Det som folk då ofta diskuterat med mig är att den omställningen kan vara svår då man som barnfri kan behöva hitta nya vänner och sammanhang vilket kan vara svårt.

Jag har genom åren haft stor förståelse för att vänners liv förändras men ibland kan jag tycka att familjer/ par är ganska dåliga på att se och inkludera singelvänner. Tex så hade jag när jag var yngre några vänner som jag ofta spenderade högtider med tex midsommar. Då välkomnades vänners vänner och nya partners också. Men sen när folk blir föräldrar så ska tex midsommar enbart spenderas med sin egen släkt. Och vänner är inte längre välkomna. Så det var ett par år där då jag var själv mkt på högtider/ helgdagar eftersom då försvann alla föräldrar/ paren. Sen några år senare när de var singlar så kom de tillbaka och tyckte absolut att man skulle ses på tex högtider.
Så jag har upplevt att man blir någon sorts reserv när andra skaffar barn. Man ska finnas där och vara förstående men jag har inte upplevt lika mkt förståelse tillbaka. Nu när jag är lite äldre så har dessa vänner som gjorde så i stort sett försvunnit i bekantskapskretsen och jag har andra vänner.

Men det jag vill säga är att jag kan förstår att det också kan vara jobbigt när ens vänner får barn om man upplever " att man blir ensam kvar." och det är något jag tror många inte vill säga högt för man är ju glad för sin vän och vill inte låta egoistisk. Men jag önskar att även de som är föräldrar kan fundera på vad sin singelvän behöver. Jag har ofta ställt upp för vänner men jag har aldrig fått en sådan fråga tillbaka av vänner vad jag behöver hjälp med. Tex som singel är det ofta som jag tänker att det hade varit lättare att göra saker i hemmet när man är två, lättare att åka och slänga saker på återvinningen etc.

 

[SiZo]

Det fetade: Vadå relationen inte fungerar där och då? Jag har några vänner jag haft länge! Vi har alla varit igenom perioder (veckor/månader/år) då vi haft mer eller mindre tid för varandra. Men vänskapsrelationen har alltid kvarstått. Utan minsta tvekan! Det låter på dig som att du behöver en motprestation från dina vänner för att du ska fortsätta kalla dem för vänner. Om en av mina vänner av nån anledning (barn, sjukdom, plugg långt borta) har mindre tid för mig en period så betyder inte det att jag anser att relationen inte fungerar. Den har bara andra förutsättningar en period. Man träffas när man har tid och energi och när man inte har det så är det ok om nån försvinner in i egen bubbla. Om det är vad min vän behöver just då så är det ok och jag finns här när hen är redo att komma ut ur bubblan igen.

Precis som du också säger så fungerar relationer bättre och sämre i perioder. Det är alltså i princip noll skillnad mellan det du skriver och det jag skriver. Enda är att jag förbereder mig mentalt på att släppa relationen tillfälligt om de berättar att de ska ha barn. Då slipper jag bli sårad över den bristfälliga kontakten eftersom jag vet att det inte handlar om mig överhuvudtaget.

Och det är inte så att de flesta i bubblan märker att man är otillgänglig. Det handlar egentligen om att man bara slutar höra av sig i en relation där man ändå hade varit den enda att höra av sig i. De har liksom inte intresse av att hänga med mig heller, men från deras sida verkar det mer omedvetet.

 

[Lingon]

Nu har jag inte varit inne på barnfria forum men jag vet att jag ibland diskuterat med barnfria. Det har då mest handlat om att man känner sig ledsen och ensam. Min erfarenhet är mest att om man som barnfri/ barnlös är den enda som inte har barn bland sina vänner så är det lätt att bli ensam. Och den ensamheten är det många som har svårt att hantera för visst vill man vara glad åt sina vänners skull men samtidigt så känner man sig ensam och i vissa fall otrygg. Det som folk då ofta diskuterat med mig är att den omställningen kan vara svår då man som barnfri kan behöva hitta nya vänner och sammanhang vilket kan vara svårt.

Jag har genom åren haft stor förståelse för att vänners liv förändras men ibland kan jag tycka att familjer/ par är ganska dåliga på att se och inkludera singelvänner. Tex så hade jag när jag var yngre några vänner som jag ofta spenderade högtider med tex midsommar. Då välkomnades vänners vänner och nya partners också. Men sen när folk blir föräldrar så ska tex midsommar enbart spenderas med sin egen släkt. Och vänner är inte längre välkomna. Så det var ett par år där då jag var själv mkt på högtider/ helgdagar eftersom då försvann alla föräldrar/ paren. Sen några år senare när de var singlar så kom de tillbaka och tyckte absolut att man skulle ses på tex högtider.
Så jag har upplevt att man blir någon sorts reserv när andra skaffar barn. Man ska finnas där och vara förstående men jag har inte upplevt lika mkt förståelse tillbaka. Nu när jag är lite äldre så har dessa vänner som gjorde så i stort sett försvunnit i bekantskapskretsen och jag har andra vänner.

Men det jag vill säga är att jag kan förstår att det också kan vara jobbigt när ens vänner får barn om man upplever " att man blir ensam kvar." och det är något jag tror många inte vill säga högt för man är ju glad för sin vän och vill inte låta egoistisk. Men jag önskar att även de som är föräldrar kan fundera på vad sin singelvän behöver. Jag har ofta ställt upp för vänner men jag har aldrig fått en sådan fråga tillbaka av vänner vad jag behöver hjälp med. Tex som singel är det ofta som jag tänker att det hade varit lättare att göra saker i hemmet när man är två, lättare att åka och slänga saker på återvinningen etc.

Ja, det blir ju mer ensamt och sårbart om man har hela sitt sociala nätverk i vännerna och vännerna skaffar familj som ju då får prioritet. Jag bor ju med min bästa vän (min man) och har dessutom en tonåring. Jag är ALDRIG ensam. På gott och ont! Det är ju ett val jag gjort som jag på det stora hela är väldigt nöjd med. Mina andra vänner träffar jag ibland. När vi alla har tid. Barn eller inte så har alla upptagna liv. Jag upplever inte att jag som har barn har mindre tid för dem än vad de har för mig. En barnfri vän jag har är nog svårare att boka en träff med än vad jag är.

Reserv är det ju inte. Men det har dykt upp en annan person i vännens liv som har prioritet en period. Det var många gånger under småbarnsåren jag önskade att jag hade kunnat prioritera mina vänner istället för mitt barn. Men så funkar det liksom inte.

Jag tar för givet att mina vänner klarar av sin egen vardag. Om de inte sagt annat. Om det är nån som behöver hjälp får de säga till. När jag hade bebis var min möjlighet att hjälpa mindre än innan. Tyvärr. Beroende på vad hjälpen var såklart. Men jag tar för givet att mina vänner klarar av att sköta sin egen sophantering och återvinning.

 

[stjarnhimmel]

Ja, det blir ju mer ensamt och sårbart om man har hela sitt sociala nätverk i vännerna och vännerna skaffar familj som ju då får prioritet. Jag bor ju med min bästa vän (min man) och har dessutom en tonåring. Jag är ALDRIG ensam. På gott och ont! Det är ju ett val jag gjort som jag på det stora hela är väldigt nöjd med. Mina andra vänner träffar jag ibland. När vi alla har tid. Barn eller inte så har alla upptagna liv. Jag upplever inte att jag som har barn har mindre tid för dem än vad de har för mig. En barnfri vän jag har är nog svårare att boka en träff med än vad jag är.

Reserv är det ju inte. Men det har dykt upp en annan person i vännens liv som har prioritet en period. Det var många gånger under småbarnsåren jag önskade att jag hade kunnat prioritera mina vänner istället för mitt barn. Men så funkar det liksom inte.

Jag tar för givet att mina vänner klarar av sin egen vardag. Om de inte sagt annat. Om det är nån som behöver hjälp får de säga till. När jag hade bebis var min möjlighet att hjälpa mindre än innan. Tyvärr. Beroende på vad hjälpen var såklart. Men jag tar för givet att mina vänner klarar av att sköta sin egen sophantering och återvinning.

Jag har inte sagt något om sophantering.
Men när man tex ska slänga utemöbler kan det vara bra med en extra hand när man ska bära ett bord.
Jag tror jag stod närmare mina vänner än vad du menar med ditt inlägg.
Vänner där man var en stor del av varandras trygghet och fanns där för varandra.

 

[Lingon]

Precis som du också säger så fungerar relationer bättre och sämre i perioder. Det är alltså i princip noll skillnad mellan det du skriver och det jag skriver. Enda är att jag förbereder mig mentalt på att släppa relationen tillfälligt om de berättar att de ska ha barn. Då slipper jag bli sårad över den bristfälliga kontakten eftersom jag vet att det inte handlar om mig överhuvudtaget.

Och det är inte så att de flesta i bubblan märker att man är otillgänglig. Det handlar egentligen om att man bara slutar höra av sig i en relation där man ändå hade varit den enda att höra av sig i. De har liksom inte intresse av att hänga med mig heller, men från deras sida verkar det mer omedvetet.

Fast sättet du uttrycker det på låter så negativt medan jag ser det som en naturlig del av livet. Och att en relation fungerar bättre och sämre i perioder får det att låta som att det för dig krävs en motprestation för att hålla igång vänskapsrelationen. Det är inte såna vänner jag har. Jag har få men nära vänner. Det spelar ingen roll om vi inte umgås en period (månader/år) för vi är alltid vänner och kan ta upp relationen när som helst som om inget hänt. Jag känner inte att vi måste jobba på vår vänskapsrelation för att hålla den vid liv. Och det är så jag tolkar det som att du ser det. Vår vänskap bara är.

 

[Lingon]

Jag har inte sagt något om sophantering.
Men när man tex ska slänga utemöbler kan det vara bra med en extra hand när man ska bära ett bord.
Jag tror jag stod närmare mina vänner än vad du menar med ditt inlägg.
Vänner där man var en stor del av varandras trygghet och fanns där för varandra.

Men då kan man ju bara fråga om de nån gång snart har möjlighet att hjälpa en med det? Det är väl inte svårare än så? Om man inte ställer krav på exakt när så är det konstigt om en vän säger blankt nej. Jag kan inte hjälpa mina vänner när som helst men om nån behöver hjälp så försöker jag planera in det i mitt tyvärr alltför upptagna schema.

 

[SiZo]

Fast sättet du uttrycker det på låter så negativt medan jag ser det som en naturlig del av livet. Och att en relation fungerar bättre och sämre i perioder får det att låta som att det för dig krävs en motprestation för att hålla igång vänskapsrelationen. Det är inte såna vänner jag har. Jag har få men nära vänner. Det spelar ingen roll om vi inte umgås en period (månader/år) för vi är alltid vänner och kan ta upp relationen när som helst som om inget hänt. Jag känner inte att vi måste jobba på vår vänskapsrelation för att hålla den vid liv. Och det är så jag tolkar det som att du ser det. Vår vänskap bara är.

För dig är det en naturlig del av livet, för du har barn. För mig är det inte en naturlig del av livet eftersom jag inte har och inte vill ha barn. Självklart blir det negativt för mig att relationer sätts på mer eller mindre paus under perioder som varierar mellan typ 6 månader och 5 år. Hur skulle det inte vara negativt för mig? Är det någon jag har umgåtts mycket med så måste jag ju leta nya vänner att fylla livet med. Vänskapen kan finnas kvar, absolut, men det blir en jättestor skillnad om det är någon jag kanske umgås med flera gånger per vecka som jag sedan inte ser mer än max en gång per år. Och givetvis är det negativt för mig. Det betyder inte att det är negativt för min vän.

 

[Lingon]

För dig är det en naturlig del av livet, för du har barn. För mig är det inte en naturlig del av livet eftersom jag inte har och inte vill ha barn. Självklart blir det negativt för mig att relationer sätts på mer eller mindre paus under perioder som varierar mellan typ 6 månader och 5 år. Hur skulle det inte vara negativt för mig? Är det någon jag har umgåtts mycket med så måste jag ju leta nya vänner att fylla livet med. Vänskapen kan finnas kvar, absolut, men det blir en jättestor skillnad om det är någon jag kanske umgås med flera gånger per vecka som jag sedan inte ser mer än max en gång per år. Och givetvis är det negativt för mig. Det betyder inte att det är negativt för min vän.

Jag har vänskapsrelationer som satts på paus som du kallar det i flera år p.g.a. av andra saker än barn. T.ex. vänner som flyttat iväg för att plugga på högskola/universitet. De har VERKLIGEN gått in i en bubbla då (ny stad, nya vänner, festande, upptaget schema med mycket plugg). Precis som jag gjorde när jag pluggade på universitet. Jag har vänner som varit i andra bubblor som gjort att vi inte umgåtts lika mycket/på samma sätt en period. T.ex. sjukdom, utbrändhet. När jag skrev en naturlig del av livet menade jag alla såna saker som händer i livet. Inte bara barn. En vän kraschade fullständigt. Sjukdom + utbrändhet. Varade länge och kom och gick under några års tid. Det fanns inte på kartan för mig att då se det som att relationen hade en sämre period bara för att vännen hade det. Självklart var hen inte lika rolig för mig den perioden. Men det är bl.a. i såna perioder man märker vilka ens riktiga vänner är. Och det är de som inte anser att man måste motprestera för att relationen inte ska gå in i en sämre period. Har en vän en period då hen behöver gå in i en bubbla av nån anledning så finns jag här när hen är redo att komma ut ur bubblan och för de stunder då hen vill göra en litet besök utanför bubblan. Jag sitter inte och värderar mina relationer på det sättet du verkar göra. Under tiden vännen är i sin bubbla umgås jag med nån annan.

 

[SiZo]

Jag har vänskapsrelationer som satts på paus som du kallar det i flera år p.g.a. av andra saker än barn. T.ex. vänner som flyttat iväg för att plugga på högskola/universitet. De har VERKLIGEN gått in i en bubbla då (ny stad, nya vänner, festande, upptaget schema med mycket plugg). Precis som jag gjorde när jag pluggade på universitet. Jag har vänner som varit i andra bubblor som gjort att vi inte umgåtts lika mycket/på samma sätt en period. T.ex. sjukdom, utbrändhet. När jag skrev en naturlig del av livet menade jag alla såna saker som händer i livet. Inte bara barn. En vän kraschade fullständigt. Sjukdom + utbrändhet. Varade länge och kom och gick under några års tid. Det fanns inte på kartan för mig att då se det som att relationen hade en sämre period bara för att vännen hade det. Självklart var hen inte lika rolig för mig den perioden. Men det är bl.a. i såna perioder man märker vilka ens riktiga vänner är. Och det är de som inte anser att man måste motprestera för att relationen inte ska gå in i en sämre period. Har en vän en period då hen behöver gå in i en bubbla av nån anledning så finns jag här när hen är redo att komma ut ur bubblan och för de stunder då hen vill göra en litet besök utanför bubblan. Jag sitter inte och värderar mina relationer på det sättet du verkar göra. Under tiden vännen är i sin bubbla umgås jag med nån annan.

Jag har heller inte skrivit något om att mina vänner måste motprestera, det är något du själv har tolkat in. Så sluta försöka läxa upp mig om hur man är en bra vän är du snäll.

 

[Lingon]

Jag har heller inte skrivit något om att mina vänner måste motprestera, det är något du själv har tolkat in. Så sluta försöka läxa upp mig om hur man är en bra vän är du snäll.

Men du skriver ju själv att när de får barn så blir er relation sämre? Jag kan inte tolka det på ett annat sätt än att de inte längre har lika mycket tid för dig samt att deras prioriteringar i livet har ändrats och det passar inte dig. Vilket är helt ok. Alla är olika. Men det blir ju en värdering (i relation till den typ av vänskap du vill ha).

 

[stjarnhimmel]

@Lingon
@SiZo

Jag tänker att vänskaper kan se olika ut;
1. vänskaper där man ibland inte ses på något år och där folk försvinner iväg i bubblor.
2. vänskaper där man tex hörts väldigt ofta, träffats varje vecka och varit varandras största stöd.

Så när man pratar om huruvida vänskaper försvinner eller förändras tror jag det beror på vilken typ av vänskap man pratar om. och jag tror också det beror på om man själv har en partner.
Har man tex partner har man i många fall redan ett stöd där och om det då handlar om vänskap som jag numrerade som ett ovan så tror jag att det är lättare eller inget problem om man inte hörs eller ses på något år.

Men om man är singel och har ett par vänskaper av typ två ovan dvs vännerna är ens dagliga stöd så kan det blir en jättestor skillnad när dessa försvinner eller förändras.

 

[SiZo]

Men du skriver ju själv att när de får barn så blir er relation sämre? Jag kan inte tolka det på ett annat sätt än att de inte längre har lika mycket tid för dig samt att deras prioriteringar i livet har ändrats och det passar inte dig. Vilket är helt ok. Alla är olika. Men det blir ju en värdering (i relation till den typ av vänskap du vill ha).

Nej värderingen står du för i så fall. Jag har bara krasst skrivit hur det är. De har inte plats för mig i deras liv längre. Och ingen av oss har utbyte av varandra just där och då. Det är fakta. Vill du lägga en värdering i det så får du givetvis göra det, men blanda inte in mig i det.

Om jag istället skulle säga att jag och min partner inte har pratat med varandra på ett halvår, skulle du höja på ögonbrynen överhuvudtaget om jag sa att relationen var sämre då?