Mitt problem är både vid hej då och i det dagliga livet. Jag fungerar, men det är med i bakhuvudet, "nu skulle det vara mysigt att hänga med systersönerna, eller hänga med dem i skolan eller ta en fika med syrran eller gå på spontanloppis med mamma". Det är ju inte bara mamma jag saknar, det är hela min familj och mina kompisar och till viss del livet jag levde där, dvs igenkänningar, jag vet vart jag har saker. När jag är hemma hos familjen så är det inte så att jag tokumgås med dem hela tiden, jag kan tycka det är skönt att gå en promenad i mina gamla kvarter, själv
