Bli frisk från depression

[WhoIsItAgain]

Det är inte läkaren som riskerar att bli inlagd eller bli utsatt för vård p.g.a. allvarliga biverkningar. För denne är väl det en smal sak. Det är det inte för mig. Jag ifrågasätter inte medicinens effekt men kalkylerar med risken det innebär att ta den. Och den risken är jag inte villig att ta.

Men då får du nog också lov att acceptera att du aldrig kommer bli helt frisk.

 

[Motacilla]

Den vanligaste åtgärden vid svåra biverkningar är väl trots allt att medicinen antingen byts ut/dosen justeras eller att man sätter in en annan medicin som hjälper mot biverkningarna (ifall dessa förväntas vara övergående).
Inläggning lär vara väldigt ovanligt bland annat för att det är DYRT.

Inlagd blir man då man verkligen inte klarar sig själv.
De flesta biverkningar går att klara av hemma.
Obehag är inte det samma som att man inte klarar det. Illamående, hjärtklappning, huvudvärk osv är alla väldigt vanliga biverkningar som det inte finns en chans att man blir inlagd för.

Inläggning ≠ blodprov för den delen. Det är ingen självklarhet att det tas blodprov om man blir inlagd på psykiatrisk avdelning. Om nu blodprov är din stora fobi, så behöver du inte vara så rädd för det.

 

[Raderad medlem 68338]

Det är inte läkaren som riskerar att bli inlagd eller bli utsatt för vård p.g.a. allvarliga biverkningar. För denne är väl det en smal sak. Det är det inte för mig. Jag ifrågasätter inte medicinens effekt men kalkylerar med risken det innebär att ta den. Och den risken är jag inte villig att ta.

Men risken att bli inlagd finns ju oavsett om du inte mår bra?

 

[athena_arabians]

Det är inte läkaren som riskerar att bli inlagd eller bli utsatt för vård p.g.a. allvarliga biverkningar. För denne är väl det en smal sak. Det är det inte för mig. Jag ifrågasätter inte medicinens effekt men kalkylerar med risken det innebär att ta den. Och den risken är jag inte villig att ta.

Du får du nog acceptera läget att det blir inte bättre än så här.

 

[Motacilla]

En sak till: det är väldigt ovanligt att en medicin för med sig svåra biverkningar omedelbart.
Alltså så att man tar 1 tablett och så drabbas man av en sån där "1 på 10 000"-biverkning. Väldigt osannolikt! Den risken kan man bortse från.

De flesta biverkningar kommer successivt, och man kan avbryta behandlingen om det blir värre.

 

[athena_arabians]

En sak till: det är väldigt ovanligt att en medicin för med sig svåra biverkningar omedelbart.
Alltså så att man tar 1 tablett och så drabbas man av en sån där "1 på 10 000"-biverkning. Väldigt osannolikt! Den risken kan man bortse från.

De flesta biverkningar kommer successivt, och man kan avbryta behandlingen om det blir värre.

Exakt.

I mitt fall med mina mediciner misstänker jag att flera av de mer exotiska biverkningarna inte egentligen beror på medicinen utan sjukdomen i sig. Lägg sedan till att mina mediciner används för flera olika sjukdomar (ej mag-tarm relaterade) så blir det en ännu större osäkerhet vad gäller biverkningarna. Dvs för att uttolka och värdera biverkningarna måste en ha rätt mycket kunskap.

Sedan är ju läkemedel extremt väl kontrollerade. Skulle risken för de allvarligare biverkningarna öka så skulle läkemedlet dras in.

 

[Wille]

Den vanligaste åtgärden vid svåra biverkningar är väl trots allt att medicinen antingen byts ut/dosen justeras eller att man sätter in en annan medicin som hjälper mot biverkningarna (ifall dessa förväntas vara övergående).
Inläggning lär vara väldigt ovanligt bland annat för att det är DYRT.

Inlagd blir man då man verkligen inte klarar sig själv.
De flesta biverkningar går att klara av hemma.
Obehag är inte det samma som att man inte klarar det. Illamående, hjärtklappning, huvudvärk osv är alla väldigt vanliga biverkningar som det inte finns en chans att man blir inlagd för.

Inläggning ≠ blodprov för den delen. Det är ingen självklarhet att det tas blodprov om man blir inlagd på psykiatrisk avdelning. Om nu blodprov är din stora fobi, så behöver du inte vara så rädd för det.

Jag klarar varken illamående eller hjärtklappning. Får mycket ångest då. Samma med magproblem eller kräkning.

En gång när jag fick magproblem så fick jag även blodtrycksfall. Klarade inte av att hantera det utan sprang ut på vägen och la mig i hopp om att någon skulle hitta mig och hjälpa mig.

 

[skiesabove]

Har också Hashiomotos. Det är nog mitt minsta problem just nu dock. Vad har du för problem/symtom relaterat till detta? Jag fick liksom detta lite på köpet typ ”jaha suck och så har du Hashimotos”. Men alla läkare lämnade det typ bara pga fanns mer akuta/större problem att rodda i. Undrar dock lite om det ändå finns ngt samband liksom. Eller om det var en slump att det upptäcktes just nu.
Pm-a gärna om du orkar!

Personligen tycker jag att Hashis är superviktigt att ta itu med, för sköldkörteln styr "grundaktiviteten" i kroppen. Ligger man lågt i sköldkörtelhormon får man dåligt immunförsvar, trög mage, går upp i vikt, trögtänkt, hjärndimma, torr hud. Psykologiska symtom kan vara ångest, panikkänslor, rädslor ökar, när det blir riktigt illa kan man få hörselhallucinationer (det hade jag innan jag fick diagnos och behandling, inte skoj). Blir det riktigt illa kan man hamna i koma och dö.

Men det är väldigt, väldigt vanligt hos kvinnor i Sverige och många läkare tar det inte på allvar. Lite Levaxin så man blir hyfsat funktionell och sen ska man sluta gnälla... Var inte en SVBK (sveda, värk och bränn-kärring), suck.

Hashimotos är en autoimmun sjukdom där immunförsvaret börjar attackera sköldkörteln när man får ett skov. En autoimmun kommer sällan ensam, det är inte ovanligt att folk får flera diagnoser som fibromyalgi. Jag tycker det är skämmigt att vården inte har fokus på att minska inflammationen och guida patienter till en livsstil som minskar risken för skov.

En del som håller sig friska med Hashis har väldigt strikta dieter, själv gjorde jag bara 4 månader på AIP paleo. Det blev en bra kickstart men jag kunde inte hålla det i längden, stressar upp mig över pengar och att inte kunna äta samma som familjen. Och stressen måste bort om man ska hålla sig frisk.

 

[Motacilla]

Exakt.

I mitt fall med mina mediciner misstänker jag att flera av de mer exotiska biverkningarna inte egentligen beror på medicinen utan sjukdomen i sig. Lägg sedan till att mina mediciner används för flera olika sjukdomar (ej mag-tarm relaterade) så blir det en ännu större osäkerhet vad gäller biverkningarna. Dvs för att uttolka och värdera biverkningarna måste en ha rätt mycket kunskap.

Sedan är ju läkemedel extremt väl kontrollerade. Skulle risken för de allvarligare biverkningarna öka så skulle läkemedlet dras in.

Ja, så har det varit för mig också. Jag har flera gånger varit mer eller mindre säker på att "detta är en biverkning" men när jag diskuterat med läkaren har hennes uppfattning varit att det är mer sannolikt att det är sjukdomen som visar sig på inte så uppenbara sätt än att det faktiskt är medicinen som plötsligt börjar krångla.

Bara för att man äter medicin så beror ju inte hela ens mående på den.

Och som du säger, om en medicin visar sig vara farlig så dras den ju in.
Det tar många år att få försäljningstillstånd för en ny medicin och utvärderingen fortsätter ju kontinuerligt även efter tillståndet.

 

[Motacilla]

Jag klarar varken illamående eller hjärtklappning. Får mycket ångest då. Samma med magproblem eller kräkning.

En gång när jag fick magproblem så fick jag även blodtrycksfall. Klarade inte av att hantera det utan sprang ut på vägen och la mig i hopp om att någon skulle hitta mig och hjälpa mig.

Är illamående och hjärtklappning det du räknar som svåra biverkningar?

Blodtrycksfall kan kännas otäckt, men det är inte heller farligt.

Vad är det du blir mest rädd för när dessa saker händer dig? Vad är det som gör att det känns svårt att hantera situationen?

 

[Wille]

Men risken att bli inlagd finns ju oavsett om du inte mår bra?

Den risken är mycket mycket mindre.

 

[Calmiche]

@Wille Skulle det gå att ta stöd av boendestödet om det blir så du ska testa en ny medicin framöver? Jag har aldrig hört talas om att någon fått nåt akut besvär så det kan du nog stryka(och även fråga läkaren om). Jag tänker att boendestödet kan vara med dig första gången du tar en ny medicin och stanna hos dig en stund tills du känner det går bra. Sen kan de även hälsa på dig/ringa för att höra hur det är lite oftare under den första veckan du tar medicinen. Ni kan också göra upp en handlingsplan med boendestöd + läkaren där det står inskrivet att inga sprutor ges eller blodprover tas. Det kan även stå hur boendestödet kan hjälpa dig om du skulle få ångest(bara för säkerhets skull, finns inget som säger att du faktiskt får det).

När jag testade mediciner så var mina biverkningar främst irriterande. Testade bl.a. Anafranil och den var väldigt effektiv men gjorde så att jag svettades kopiöst nästan hela tiden. Irriterande men absolut inte farligt, och då bytte vi bara. 2-3 dagar med ny medicin ger inte ett beroende så att det blir svårt sätta ut, så då hinner du ju få en liten uppfattning om hur en ny medicin funkar för dig.

 

[Raderad medlem 68338]

Den risken är mycket mycket mindre.

Källa?

Du menar att risken att bli inlagd på sjukhus är större av en relativt lindrig medicin än att gå med en livslång obehandlad sjukdom?

 

[Wille]

Är illamående och hjärtklappning det du räknar som svåra biverkningar?

Blodtrycksfall kan kännas otäckt, men det är inte heller farligt.

Vad är det du blir mest rädd för när dessa saker händer dig? Vad är det som gör att det känns svårt att hantera situationen?

Nej, det är inte de svåraste biverkningarna men de är fruktansvärt jobbigt. Jag vet också att blodtrycksfall inte är farligt men jag får panik.

 

[athena_arabians]

Nej, det är inte de svåraste biverkningarna men de är fruktansvärt jobbigt. Jag vet också att blodtrycksfall inte är farligt men jag får panik.

Men du får ju panik även nu, utan medicinen.

 

[Catsu]

Jag klarar varken illamående eller hjärtklappning. Får mycket ångest då. Samma med magproblem eller kräkning.

En gång när jag fick magproblem så fick jag även blodtrycksfall. Klarade inte av att hantera det utan sprang ut på vägen och la mig i hopp om att någon skulle hitta mig och hjälpa mig.

Kan det inte vara ett alternativ att bli inlagd under tiden du provar medicinen? Då har du all hjälp du kan tänkas behöva om du mot all förmodan skulle få en biverkning som du har svårt att hantera själv.

 

[Wille]

@Wille Skulle det gå att ta stöd av boendestödet om det blir så du ska testa en ny medicin framöver? Jag har aldrig hört talas om att någon fått nåt akut besvär så det kan du nog stryka(och även fråga läkaren om). Jag tänker att boendestödet kan vara med dig första gången du tar en ny medicin och stanna hos dig en stund tills du känner det går bra. Sen kan de även hälsa på dig/ringa för att höra hur det är lite oftare under den första veckan du tar medicinen. Ni kan också göra upp en handlingsplan med boendestöd + läkaren där det står inskrivet att inga sprutor ges eller blodprover tas. Det kan även stå hur boendestödet kan hjälpa dig om du skulle få ångest(bara för säkerhets skull, finns inget som säger att du faktiskt får det).

När jag testade mediciner så var mina biverkningar främst irriterande. Testade bl.a. Anafranil och den var väldigt effektiv men gjorde så att jag svettades kopiöst nästan hela tiden. Irriterande men absolut inte farligt, och då bytte vi bara. 2-3 dagar med ny medicin ger inte ett beroende så att det blir svårt sätta ut, så då hinner du ju få en liten uppfattning om hur en ny medicin funkar för dig.

Det stödet tror jag inte jag kan få. Och det är nog inte heller det som skulle kunna göra mig trygg.

Källa?

Du menar att risken att bli inlagd på sjukhus är större av en relativt lindrig medicin än att gå med en livslång obehandlad sjukdom?

Min depression är inte obehandlad. Jag äter medicin mot den, om det nu skulle vara någon som missat det.

 

[athena_arabians]

Det stödet tror jag inte jag kan få. Och det är nog inte heller det som skulle kunna göra mig trygg.

Min depression är inte obehandlad. Jag äter medicin mot den, om det nu skulle vara någon som missat det.

Men funkar verkligen nuvarande medicin eftersom du verkar må dåligt trots den? Eftersom din läkare vill sätta dig på en annan medicin så gissar jag att hen inte är nöjd med det svar du får på den.

Personligen hade jag inte velat fortsätta ta en medicin som inte fungerar optimalt om det finns alternativ.

 

[Wille]

Kan det inte vara ett alternativ att bli inlagd under tiden du provar medicinen? Då har du all hjälp du kan tänkas behöva om du mot all förmodan skulle få en biverkning som du har svårt att hantera själv.

Jag får ångest var jag än är. Jag blir rädd för vad som kan hända.

För det andra har jag katter att ta hand om och studier att sköta.

 

[Motacilla]

Jag tror att du borde arbeta med förväntansångest. Säg det till psykologen.
Alltså att du är rädd för saker på förhand.

Det känns lite som att det är svårt att komma vidare med dina problem eftersom dina ångestproblem gör att du inte vill prova något som eventuellt skulle kunna hjälpa mot dina depressiva symtom.