Bli frisk från depression

[Wille]

Väldigt många äter medicin och är "friska". Det är ju medicinen som håller dem friska och gör att de inte blir sjuka.

Det känns väldigt bakvänt att sluta en med en medicin man behöver för att man "känner" sig frisk. Du tar ju den även emellan för att slippa få skov.

Medicin kan ge symptomfrihet. Det är inte min definition av att vara frisk.

 

[Pilot]

Medicin kan ge symptomfrihet. Det är inte min definition av att vara frisk.

Men jag ställer mig frågande till om man klarar av att bedöma det själv. Du blev ju sjuk igen?
Depression och ångest är för många en livslång sjukdom, för dig kommer den troligen också vara det.
Men precis som andra sjukdomar så kommer den förhoppningsvis bli hanterbar.

Det är ju lite som någon som har ont i ryggen och behöver hålla igång träningen för att må bättre, men kanske samtidigt äta medicin som komplement.

 

[Gnist]

Medicin kan ge symptomfrihet. Det är inte min definition av att vara frisk.

Är det bättre att må som du gör än att äta medicin och slippa symptomen?

Tar jag inte en av mina mediciner så är slutresultatet efter obestämd individuell tid= död pga hjärtat tillslut kajkar ihop.

Med medicinen är min kropp lika frisk som alla andras och risken för död inte högre än för vem annan som helst.

Om kroppen själv inte kan reglera/producera vad den behöver så måste man ju tillsätta/styra upp det som brister/saknas om man vill må bra liksom och ibland behövs det för resten av livet.

 

[bettysmatte]

Medicin kan ge symptomfrihet. Det är inte min definition av att vara frisk.

Varför skulle inte frisk kunna vara att KÄNNA sig frisk, även om det är medicin som ser till att man håller sig på den nivån?

 

[monster1]

@Wille förstår jag dig rätt om det du oroar dig för är att fastna i medicinering pga av problem med utsättning dvs att bli tvungen att äta mediciner man inte behöver eftersom man inte klarar av att sätta ut dom. Är det det som är din oro?

 

[Wille]

@Wille förstår jag dig rätt om det du oroar dig för är att fastna i medicinering pga av problem med utsättning dvs att bli tvungen att äta mediciner man inte behöver eftersom man inte klarar av att sätta ut dom. Är det det som är din oro?

Delvis. Den största oron är dock att hamna på sjukhus p.g.a. biverkningar. Jag är hysteriskt rädd för det.

 

[Motacilla]

Delvis. Den största oron är dock att hamna på sjukhus p.g.a. biverkningar. Jag är hysteriskt rädd för det.

Så du har en fobi för sjukhus?

Är du mest rädd för att bli tvingad eller vad är det som skrämmer dig?

 

[WhoIsItAgain]

Det har jag bestämt själv.

Vet inte. Har aldrig reflekterat över det.

En sån känner jag med. Det är bara det att just medicinerna gör henne frisk, hon slutar, hamnar efter x veckor på sjukhus (har en sådan sjukdom) tar medicin igen, blir "frisk", slutar ta medicin, hamnar på sjukhus. Hon vet nämligen bäst och mycket bättre än alla läkare.

Jag har slutat diskutera med henne, hon anser medicin är gift.

Jag är mest imponerad av att hennes läkare fortfarande försöker få henne fatta att det är "giftet" som gör henne frisk.

 

[åke]

Fast det är ju det som är farligt, att när man börjar må bra och blir stabil sluta med medicinen på eget bevåg. Man bör ju varit stabil ett långt tag och ev sluta i konsultation med sin läkare.

Man ska ALLTID diskutera med läkaren innan.

 

[Wille]

Så du har en fobi för sjukhus?

Är du mest rädd för att bli tvingad eller vad är det som skrämmer dig?

Jag är skräckslagen inför att bli stucken. Och så har jag blodfobi.

 

[fijja]

Medicin kan ge symptomfrihet. Det är inte min definition av att vara frisk.

Nej men det kan vara en väg till att bli frisk! Att orka komma ut ur gamla mönster, vila upp sig från sin ångest, slippa hjärnspöken ett tag, det kan vara början till att läka.

 

[parellikusken]

Man ska ALLTID diskutera med läkaren innan.

Absolut!
Men eventuellt sluta, inte eventuellt i samråd med läkare, menade jag.

 

[åke]

Absolut!
Men eventuellt sluta, inte eventuellt i samråd med läkare, menade jag.

Jag förstod hur du menade.

 

[Exile]

Jag är skräckslagen inför att bli stucken. Och så har jag blodfobi.

Kanske kan du försöka mäta obehaget i tid istället för i "kvantitet"? Även om obehaget med sjukhus är extremt så är det högst tillfälligt, det handlar om kanske ett par timmar av ditt liv som du måste må fruktansvärt dåligt. I utbyte får du ju eventuellt ditt liv tillbaka. All den här mer latenta obehaget och depressionen kanske kan bli bättre. Även om det obehaget inte är lika hemskt i jämförelse så pågår det ju under så lång tid, potentiellt för evigt.

 

[Sassy]

Jag är skräckslagen inför att bli stucken. Och så har jag blodfobi.

Men fobier är faktiskt ganska enkla att bota såpass att det inte längre är en handikappande fobi utan mer en acceptabel rädsla. (Till skillnad från just depressioner, där man inte på förhand kan avgöra vilken metod som kommer vara den som hjälper patienten mest.) Dessutom kostar det massa mental energi med den typen av fobier.

De allra flesta av oss behöver ju någon gång till sjukhus, och det är jobbigt nog att vara sjuk utan att man ska behöva ha panik över grejer som inte är farliga.

 

[Wille]

Kanske kan du försöka mäta obehaget i tid istället för i "kvantitet"? Även om obehaget med sjukhus är extremt så är det högst tillfälligt, det handlar om kanske ett par timmar av ditt liv som du måste må fruktansvärt dåligt. I utbyte får du ju eventuellt ditt liv tillbaka. All den här mer latenta obehaget och depressionen kanske kan bli bättre. Även om det obehaget inte är lika hemskt i jämförelse så pågår det ju under så lång tid, potentiellt för evigt.

Det funkar inte alls för mig tyvärr. Jag står inte ut alls.

På måndag ska jag bli drogad för att tandläkaren ska kunna sätta bedövning. Det gick nämligen inte att sätta bedövning sist jag var till tandläkaren.

Men fobier är faktiskt ganska enkla att bota såpass att det inte längre är en handikappande fobi utan mer en acceptabel rädsla. (Till skillnad från just depressioner, där man inte på förhand kan avgöra vilken metod som kommer vara den som hjälper patienten mest.) Dessutom kostar det massa mental energi med den typen av fobier.

De allra flesta av oss behöver ju någon gång till sjukhus, och det är jobbigt nog att vara sjuk utan att man ska behöva ha panik över grejer som inte är farliga.

Enkla att bota? Knappast. Jag har gått i kbt för min fobi. Det funkade inte. Sen har jag provat hyposterapi. Det hjälpte inte heller. Nu provar jag emdr. Jag har gått cirka 6 gånger och har hittills inte upplevt någon skillnad.

Så jag håller verkligen inte med om att en fobi kan botas eller göras mer hanterlig alla gånger. Jag verkar liksom vara ett hopplöst fall trots att jag vid alla terapier verkligen kämpat hårt.

 

[åke]

Men fobier är faktiskt ganska enkla att bota såpass att det inte längre är en handikappande fobi utan mer en acceptabel rädsla. (Till skillnad från just depressioner, där man inte på förhand kan avgöra vilken metod som kommer vara den som hjälper patienten mest.) Dessutom kostar det massa mental energi med den typen av fobier.

De allra flesta av oss behöver ju någon gång till sjukhus, och det är jobbigt nog att vara sjuk utan att man ska behöva ha panik över grejer som inte är farliga.

Hur menar du med enkla att bota? Jag håller verkligen inte med dig. Jag har och är fortfarande grymt rädd för allt som heter sprutor. Har tyvärr blivit sjuk nu och för en tid framöver väntar mycket besök på sjukhus och provtagningar mm. Det är verkligen en hemsk känsla varje gång jag åker till sjukhuset. Så att sitta och säga att det är enkelt att bota får det att vända sig i magen på mig.

 

[_Taggis_]

För att svara på trådstartsfrågan:

Ja. Och jag ville, och klarade av, att göra det utan andra mediciner än en period på Levaxin. En del av min depression var relaterad till att jag har Hashimotos (autoimmun som i skov ger sig på sköldkörteln). En del var menstruationscykelrelaterad. En del var att jag är på "ADHD-spektrumet". Och den största delen, var att jag inte förstod allt detta utan bara blev apatisk och ledsen över att känna mig så ofunktionell, och så såklart som de flesta andra med depression en massa emotionella tovor och trauman.

Jag vet inte om min väg till bättre hälsa är görbar för andra, men jag vet att det går. Med vilja, envishet, vetgirighet och vilja att ta hjälp. Be om hjälp, och ta emot den. Prova olika verktyg.

KBT och psykodramaterapi har gett mig många såna verktyg.

Så vill man inte ta medicin så måste man inte - men det kräver år, många år, av envetet arbete med sig själv.

Åh, du får gärna berätta om ditt tillfrisknande i ett PM.Om du vill. Jag har Hashimotos och det håller bokstavligt talat på att ta livet av mig på alla sätt och vis... vore intressant att höra din historia.

 

[Sel]

Men fobier är faktiskt ganska enkla att bota såpass att det inte längre är en handikappande fobi utan mer en acceptabel rädsla. (Till skillnad från just depressioner, där man inte på förhand kan avgöra vilken metod som kommer vara den som hjälper patienten mest.) Dessutom kostar det massa mental energi med den typen av fobier.

De allra flesta av oss behöver ju någon gång till sjukhus, och det är jobbigt nog att vara sjuk utan att man ska behöva ha panik över grejer som inte är farliga.

Att kalla det 'ganska enkelt' är sisådär tycker jag som lider av en liknande fobi som TS och har gjort hela livet.

Men också till @Wille: att behöva lugnande som hjälp för att kunna gå till tandläkaren är ingenting ovanligt, det är helt okej och är ju en medicinering för att hjälpa dig på traven det också. Jag får också lugnande för det. När jag hade brutit armen fick jag också lugnande innan jag i tur kunde få smärtstillande så att de kunde lägga brottet rätt. Samma sak där, det tog bort paniken så att jag blev mer mottaglig för den hjälp jag verkligen behövde helt enkelt.

 

[Exile]

Det funkar inte alls för mig tyvärr. Jag står inte ut alls.

På måndag ska jag bli drogad för att tandläkaren ska kunna sätta bedövning. Det gick nämligen inte att sätta bedövning sist jag var till tandläkaren.

Du behöver inte stå ut, bara göra det.

Bedövningen hos tandläkaren är ju också stick, du kan säkert få samma typ av hjälp med lugnande och så på sjukhuset om det nu ens skulle behövas.

Fobier är inte lätt att bota oavsett vad någon säger. Jag brukade ju också vara stickrädd, men lyckades komma över det (efter flera år!) då jag var "tvungen" att öva. Men du måste ju heller inte bota den, bara härda ut de få gånger du hamnar i den situationen. Även om det är fruktansvärt obehagligt så är det inte farligt, kanske kan du försöka landa i det? Det finns flera olika typer av medicinering mot depression och ångest, vissa får prova olika under en lång tid innan de hittar något som funkar för just dem.