Ursäkta mina klipp i era citat, men jag tycker att det är intressant och ni gav mig en slags aha-upplevelse.
Nu är mitt problem/icke-namngiven-sjukdom psykologisk med vissa fysiska bieffekter, men jag kan minnas att jag har haft samma problem nästan hela livet (sen jag började grundskolan) och till en början under några år så åt jag ingen medicin då det var något som inträffade bara några gånger per år. (Jag undrar lite vad som skulle ha hänt om jag hade fått hjälp tidigare.)
Men hursomhelst, jag tänker att som ni skriver så kan det vara något som man helt enkelt får leva med under hela livet. Att det behöver inte vara en fysisk sjukdom, det kan vara något psykologiskt också. Som sagt så har jag haft mitt problem under nästan hela livet, under vissa perioder har det nästan varit helt bra men likväl har det ändå funnits där i bakgrunden.
Och att det är acceptabelt att man kan ha det så och behöva medicin, som med fysiska sjukdomar.
Jag har pratat ganska mycket om det här med en kompis som insjuknade i en kronisk sjukdom som väldigt liten, och som därför delar min erfarenhet av att alltid ha mediciner med sig på resor osv.
Vi är båda under 40, och ibland har det hänt att nån bekant reagerat när de sett medicinerna och sagt typ "jag skulle aldrig orka/vilja ta medicin varje dag."
Och ibland kan nån läkare vara bekymrad över att nån behandling är långtidsbehandling, vilket är lite "en medicin mer eller mindre gör varken från eller till" för oss, medan nån läkare man inte träffat tidigare kan fundera på om man kommer att orka hålla på med det.
Men jag tänker att medicinerna är utvecklade för att hjälpa människor må bättre. Då är det ju dumt att vägra ta dem om man har ett behov av dem. Om läkaren bedömer att man har större nytta av medicin — oavsett orsak, varför skulle man då avstå?
Jag vet att det finns folk som tycker det finns något ädelt i att kämpa och ha det lite svårt och jävligt. Men det kan de ha i fred i så fall. Jag har det gärna lite lättare, åtminstone då det gäller hälsan. Jag sätter hellre energin på roliga saker än att bara överleva dagen.
Tänker lite på att kan oviljan mot att ta vissa typer av medicin härstamma i vårt ideal om att klara sig själv? Att man har en mer eller mindre omedveten tanke på att man "inte klarar sig själv" om man tar t.ex vissa mediciner utvecklade inom psykiatrin. Bara tänker högt här och kan ha fel.
Men måste man i så fall alltid klara sig själv, och är det inte bättre att använda de stödhjul som finns än att kanske köra rakt i diket? (Skrivet med stor respekt för alla som har psykiatriska sjukdomar, jag förstår att det inte alltid är samma sak som inom somatiken).
alltså, läkemedelsbolagen måste skriva dit alla möjliga oavsett hur små riskerna är, så jag skulle ge den chansen först.
