Sv: Beståndsdelar i förhållanden...
Det låter trevligt tycker jag
Jag har försökt prata med min pojkvän om att just "delandet av vardagen, laga och äta middag, mysa, kolla på tv, prata om livet, etc" är vad jag tycker utgör vi-känslan. Det som gör att man hör ihop. Att sedan göra nån resa ibland osv är också sådant som ingår där.
Tyvärr innebär vårt liv med skiftjobb och min häst att detta inte är nåt som går att göra varje dag, men jag vill gärna att det är ett naturligt inslag som utan planering infinner sig iaf några gånger i veckan beroende på jobbtider. Resa utomlands är dessvärre något som blir svårt för mig, dels ekonomiskt och sedan tidsmässigt pga hästen.
Han ser dock inga större poänger i "det där". Han bryr sig inte om matlagning eller ens att äta gemensamt eller på regelbundna tider (han lever gärna på hämtmat från grillen eller på att småäta kakor eller rostbröd som finns i skåpet). Laga och äta mat ihop gör han, iofs lite oftare förekommande efter diverse gräl och ögonöppnare, mestadels för min skull. Men han sitter sällan kvar vid bordet utan går när han är klar, dock har jag som krav att han hjälper till med matlagningen - jag är inte hans kokerska. Dock verkar nån sorts polett ha trillat ner för det har hänt två gånger senaste månaden att han faktiskt gjort iordning mat på eget bevåg till jag kommit hem, det hade varit otänkbart för ett år sedan.
Prata om livet, politik, omvärldsproblem, framtidsdrömmar osv finns inte på kartan, han blir irriterad och sur när jag vill prata om nåt så ointressant. Det blir ofta en låsning och källa till irritation för båda då jag blir frustrerad över att vi inte ens kan prata om nåt intressant och han för att jag tjatar på saker hans inte ens reflekterar över. Han lever här och nu och tar dagen som den kommer.
Mysa och ha sex däremot är hans stora poäng med ett förhållande, verkar det som. Medan jag tycker att allting ovanstående är det viktigaste samt en förutsättning för att sexlusten ens ska infinna sig, så tycker han att ovanstående är nåt han har lust med under förutsättning att han inte är sexuellt understimulerad dvs får ha sex för sällan. Och det är nog oftast här det låser sig för oss. Jag kan inte "ställa upp" för att få ha en trevlig vardag och han likaså.
Det är så oerhört frustrerande att känna att man kör fast i sina olikheter hela tiden, det är bra ett tag och sedan är det samma sak igen. Det går ofta i tvåveckorsintervaller och alltid samma triggers - sex och eller att jag känner att vi inte kan kommunicera. Jag vet inte ens om vi uppfyller biten "gemenskap" eller "intellektuellt utbyte" med ens 5% av tårtan så att säga. Jag har verkligen börjat fundera på om detta är normalt, så det är intressant att se hur andra har det i sina relationer
