Sv: Barnets bästa?
Nu har jag inte läst igenom hela tråden utan bara den första sidan av den. Jag orkar inte läsa igenom den nu då jag precis kommit hem från 12h nattjobb och ska hoppa i säng. Men jag vill ändå dela med mig av lite erfarenheter.
Jag gjorde som din fd, dvs jag flyttade långt från mina barns pappa. Med facit i handen var det ju inte så smart på många sätt men samtidigt var det ändå det. Jag har flyttat tillbaka till den förra orten efter ett antal år då det delade boendet inte gick att lösa när sexårsverksamheten skulle starta. Före det hade vi dagis på båda orterna och det fungerade perfekt, för just vårt barn, det är ju inget som säger att det skulle fungera för alla.
Jag orkar inte gå in på nu varför osv jag flyttade, det är en annan historia.
Grejen jag ska komma till är följande;
När barnet skulle börja sexårs så velade vi hit och dit hur vi skulle göra, vi ville ju båda ha h*n hos oss och vi visste inte hur vi skulle göra. Vi träffades varannan vecka och fikade ensamma, pappan och jag för att försöka reda ut var h*n skulle bo. Vi kom aldrig fram till något eftersom båda kände att vi inte kunde vara utan h*n.
Tillslut blev det advokater inblandade, vi var fortfarande inte osams på något sätt men kunde inte komma fram till något. Min advokat berättade då för mig att jag antagligen skulle förlora boendet vid en boendetvist, trots att barnets halvsyskon bor hos mig. Detta enbart på grund utav att resten av släkten bor där han bor. Dvs, det sociala kontaktnätet fanns på min gamla ort där pappan bodde. Rätten skiter fullständigt i oss föräldrar, de ser till barnets bästa. (Precis som det ska vara!) Så man ska absolut inte ta förgivet att de alltid dömmer till mammans fördel för det har inte ett skit att göra med att man är mamma. De ser enbart till vad som är bäst för barnet, inte föräldrarna. Jag har dessutom en killkompis som har fått boendet om sitt barn istället för mamman, så visst får pappor det.
Just detta med det sociala kontaktnätet borde ju tala för din fördel eller hur? Som jag har fattat har både du och ditt x familjerna där du bor?
När jag fick höra detta av min advokat beställde jag en flyttbil samma vecka, då fanns det ju inget att snacka om. Fanns det en risk att jag skulle förlora skulle jag aldrig riskera det! Nu bor vi jättenära varandra och har fortfarande delat boende.
Men jag tycker att det är bra att ni tar hjälp av socialen, det kanske inte behövs mer än lite hjälp att prata med varandra. Ta kontakt med en advokat och se vad denne säger, det är bra att få hjälp och reda på vad man har för rättigheter/skyldigheter.
Du får gärna skriva om du har några frågor, antingen här eller pm:a mig.
Jag önskar dig all lycka och jag hoppas att ni kan lösa det här på bästa sätt.
Ps. Du har inte funderat på att flytta du med? Det kan ju vara ett allternativ Ds.
Nu har jag inte läst igenom hela tråden utan bara den första sidan av den. Jag orkar inte läsa igenom den nu då jag precis kommit hem från 12h nattjobb och ska hoppa i säng. Men jag vill ändå dela med mig av lite erfarenheter.
Jag gjorde som din fd, dvs jag flyttade långt från mina barns pappa. Med facit i handen var det ju inte så smart på många sätt men samtidigt var det ändå det. Jag har flyttat tillbaka till den förra orten efter ett antal år då det delade boendet inte gick att lösa när sexårsverksamheten skulle starta. Före det hade vi dagis på båda orterna och det fungerade perfekt, för just vårt barn, det är ju inget som säger att det skulle fungera för alla.
Jag orkar inte gå in på nu varför osv jag flyttade, det är en annan historia.
Grejen jag ska komma till är följande;
När barnet skulle börja sexårs så velade vi hit och dit hur vi skulle göra, vi ville ju båda ha h*n hos oss och vi visste inte hur vi skulle göra. Vi träffades varannan vecka och fikade ensamma, pappan och jag för att försöka reda ut var h*n skulle bo. Vi kom aldrig fram till något eftersom båda kände att vi inte kunde vara utan h*n.
Tillslut blev det advokater inblandade, vi var fortfarande inte osams på något sätt men kunde inte komma fram till något. Min advokat berättade då för mig att jag antagligen skulle förlora boendet vid en boendetvist, trots att barnets halvsyskon bor hos mig. Detta enbart på grund utav att resten av släkten bor där han bor. Dvs, det sociala kontaktnätet fanns på min gamla ort där pappan bodde. Rätten skiter fullständigt i oss föräldrar, de ser till barnets bästa. (Precis som det ska vara!) Så man ska absolut inte ta förgivet att de alltid dömmer till mammans fördel för det har inte ett skit att göra med att man är mamma. De ser enbart till vad som är bäst för barnet, inte föräldrarna. Jag har dessutom en killkompis som har fått boendet om sitt barn istället för mamman, så visst får pappor det.
Just detta med det sociala kontaktnätet borde ju tala för din fördel eller hur? Som jag har fattat har både du och ditt x familjerna där du bor?
När jag fick höra detta av min advokat beställde jag en flyttbil samma vecka, då fanns det ju inget att snacka om. Fanns det en risk att jag skulle förlora skulle jag aldrig riskera det! Nu bor vi jättenära varandra och har fortfarande delat boende.
Men jag tycker att det är bra att ni tar hjälp av socialen, det kanske inte behövs mer än lite hjälp att prata med varandra. Ta kontakt med en advokat och se vad denne säger, det är bra att få hjälp och reda på vad man har för rättigheter/skyldigheter.
Du får gärna skriva om du har några frågor, antingen här eller pm:a mig.
Jag önskar dig all lycka och jag hoppas att ni kan lösa det här på bästa sätt.
Ps. Du har inte funderat på att flytta du med? Det kan ju vara ett allternativ Ds.
