Det sjukaste har hänt

[BernT]

Ja, jag har pratat med min mamma och hon är helt knäckt såklart.

Dom har både hus och lägenhet ihop så dom behöver inte bo under samma tak iaf.

Tänk på att detaljer som de här gör det mycket lättare att identifiera dig/din familj. Du borde ta bort det. Förstår att du är jättechockad, vidrigt alltihopa. Men var försiktig

 

[Johanna1988]

Tänk på att detaljer som de här gör det mycket lättare att identifiera dig/din familj. Du borde ta bort det. Förstår att du är jättechockad, vidrigt alltihopa. Men var försiktig

Kanske dumt att citera då, så att när TS tagit bort så står det kvar ändå iom din kommentar…

 

[Blyger]

Kanske dumt att citera då, så att när TS tagit bort så står det kvar ändå iom din kommentar…

Jag har rapporterat det så hoppas någon moderator fixar

 

[BernT]

Kanske dumt att citera då, så att när TS tagit bort så står det kvar ändå iom din kommentar…

Förutsatte att mod tar bort allt, nu citerade ju du och fortsatte så

 

[Aviello]

Först andas! Det är inte du. Sen ta reda på hur dina barn mår.

Sen kan vi prata.

 

[Pilot]

Mod kan kanske starta en tråd åt dig? Så att du på något vis kan få stöd härifrån om du känner att du behöver.
Så behöver inte trådstarten stå med mer en det går kanske att prata om utan att gå in på fler detaljer än så här.

Beklagar verkligen! Förstår att det känns grymt obehagligt. Och vilken chock att få reda på om en familjemedlem som verkar vara helt gränslös.

 

[Helvetet]

Varje morgon jag vaknar är det som att i en millisekund har jag glömt vad som har hänt och allt är som vanligt, sen minns jag och det känns så himla overkligt allting.

Har pratat och gråtit med min mamma. Det är tur att hon är hon, alltså så stark, jag hade nog hamnat på psyket om någon trollat mig så i två decennier. Men hon är förstås helt knäckt. Ställer frågor, om vi sett sånt som hon inte sett osv. Alla gemensamma vänner som hör av sig och är oroliga, varför svarar dom inte, varför har han gått under jorden, vad har hänt osv osv. Men hon är liksom inte redo att prata med någon. För mig är det lättare. Och det är väl dels för att jag är mer distanserad till den här personen och att jag i allmänhetens ögon enbart kommer ses som ett offer. Hon sa att hon vet att hon kommer få ”sin släng av sleven”, och det är kanske sant. Guilt by association osv. ”Hur kunde hon inte se”, man vet ju hur folk pratar.

Önskar jag kunde göra nånting, ta bort hennes smärta

 

[Helvetet]

Jaha så var det vardag igen.

Pratade med socialtjänsten i mellandagarna och den här personen kändes det iaf som att jag fick lite förtroende för. Den första som ringde sa fel namn och verkade allmänt förvirrad, vilket inte precis bidrog till en större förståelse för egen del. Men fattar det som att dom har fått väldigt knapphändig information av polisen själva, dom hade liksom inte ens namnet på förövaren själva. Men hon som ringde sist trodde iaf att polisen skulle höra av sig direkt till oss efter alla helgdagar så det är väl bara att vänta och se.

Men ja det kommer att startas en utredning på oss hur som helst. Utifrån den telefontömning som polisen gjort på min morsas ex så framstod det som att vi ”umgicks en del”. Vilket är en sanning med modifikation, därför att min morsa passar ofta vårt barn hemma hos oss men ex-sambon har aldrig lämnats ensam med vårt barn. Han har öht inte visat något större intresse för vårat barn, varför detta kom som en sån stor chock.

Man försöker pussla ihop bitarna, min instinktiva magkänsla när dom blev ett par var aldrig 100% bra. Men jag tänkte att det berodde på att jag idoliserar min mamma och att ingen man nånsin skulle ”nå upp” till hennes nivå. Så har försökt vara glad för hennes skull liksom. Och nu sörjer jag med henne. Samtidigt som jag är arg, äcklad, chockad. Så många känslor som roterar runt i mig varje dag.

Må detta året bli året då allt elände vänder.

 

[Bulldoozer]

Ni kanske kan få råd och stöttning med hjälp av soc? Jag tänker att det kan vara bra med nån slags samtalsstöd/terapi och få hjälp av utomstående hur ni ska hantera detta? Eller bara att få prata av sig?
Hade varit väldigt traumatiskt om det varit nån i min närhet som jag kännt så länge, men det står ju liksom inte stämplat i pannan på folk "pedofil" och de är ju oftast väldigt bra på att smälta in och manipulera. Nu hoppas jag att ingen fysiskt kommit till skada i dennes närhet men även om det bara skett över dator så finns det ju fysiska offer i barnpornografibrott även personen själv inte varit delaktig till mer än innehav och spridning .

För mig som fått vara vittne i en polisutredning så tog det hela väldigt lång tid och jag har iallafall inte fått nån info hur de gått vidare utan har fått ha koll själv. Troligen annorlunda när man är den som är utsatt för brott. Det risk att det inte är nåt som sker med den i en handvändning utan det kan ju bli en utdragen process och ni kan behöva stöd på vägen tänker jag.

 

[Görel]

Jaha så var det vardag igen.

Pratade med socialtjänsten i mellandagarna och den här personen kändes det iaf som att jag fick lite förtroende för. Den första som ringde sa fel namn och verkade allmänt förvirrad, vilket inte precis bidrog till en större förståelse för egen del. Men fattar det som att dom har fått väldigt knapphändig information av polisen själva, dom hade liksom inte ens namnet på förövaren själva. Men hon som ringde sist trodde iaf att polisen skulle höra av sig direkt till oss efter alla helgdagar så det är väl bara att vänta och se.

Men ja det kommer att startas en utredning på oss hur som helst. Utifrån den telefontömning som polisen gjort på min morsas ex så framstod det som att vi ”umgicks en del”. Vilket är en sanning med modifikation, därför att min morsa passar ofta vårt barn hemma hos oss men ex-sambon har aldrig lämnats ensam med vårt barn. Han har öht inte visat något större intresse för vårat barn, varför detta kom som en sån stor chock.

Man försöker pussla ihop bitarna, min instinktiva magkänsla när dom blev ett par var aldrig 100% bra. Men jag tänkte att det berodde på att jag idoliserar min mamma och att ingen man nånsin skulle ”nå upp” till hennes nivå. Så har försökt vara glad för hennes skull liksom. Och nu sörjer jag med henne. Samtidigt som jag är arg, äcklad, chockad. Så många känslor som roterar runt i mig varje dag.

Må detta året bli året då allt elände vänder.

Jag förstår att det kan kännas tungt, men om det snabbt går att konstatera att han aldrig varit ensam med barnet bör utredningen bli kort. Syftet är att säkerställa att barnet är skyddat. En utredning får ta max fyra månader och man ska bara utreda oron i anmälan.
Om ni behöver stöd i föräldrarollen kan socialtjänsten erbjuda det. Många kommuner erbjuder upp till fem samtal utan biståndsbedömning, d v s man behöver inte få det som beviljad insats utan man kan själv kontakta kommunen.

 

[Helvetet]

Nu har vi haft inskrivningsmöte hos socialtjänsten. Mycket tankar har kommit upp efter detta.

Och jag vill börja med att poängtera att jag förstår att dom har sina rutiner som dom måste följa och att dom inte kan förutsätta någonting om oss. Men jag känner att den här utredningen potentiellt kan göra mer skada än nytta i ärlighetens namn.

Hade dom valt att bara prata med oss föräldrar hade vårat barn sluppit konfronteras med den här informationen öht, eftersom hen aldrig varit fysiskt utsatt. Detta vet jag då min mammas ex och barnet aldrig varit själva med varandra. Hen hade alltså kunnat vara lyckligt ovetandes om all denna skit.

Nu är det ju som det är och barnet är extremt osugen på att prata med en vilt främmande människa om för hen helt obegripliga saker. Hen är blyg med främmande vuxna, svarar inte på tilltal utan nickar/skakar på huvudet med bortvänt huvud. Jag ska försöka prata med hen inför nästa möte om att det bästa är att ändå försöka svara på de frågor som ställs, och vet hen inte så går det att säga ”jag vet inte”.

Det har också kommit upp tankar hos mig om hur detta kan påverka mitt barn långsiktigt, självbilden, vetskapen om att ha blivit objektifierad och sexualiserad i så ung ålder av en person i vår närhet. Tilliten till andra människor som påverkas. Hen är, och har alltid varit en försiktig general. Jag är rädd att detta kommer väcka mer misstänksamhet och skapa mer betänkligheter gentemot vuxna i allmänhet.

Sedan har vi även varit i kontakt med skolan och informerat dom om läget. Dom i sin tur har vidtagit vissa åtgärder, vilket känns som en trygghet för oss. Jag tror verkligen att risken att den här personen skulle dyka upp på skolan är minimal, men samtidigt hade jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat föreställa mig att någon jag känner skulle kunna göra något sånt här vidrigt mot oss så jag tänker ta det säkra före det osäkra hädanefter.

 

[Islandshästryttare]

Tänker finns det någon utöver er föräldrar som ditt barn känner sig helt trygg med och kan ha med som stödperson vid samtalen så kanske det är mycket värt. Men då krävs det ju såklart att ni berättar även för denna person vad det rör sig om och det förstår jag om ni inte vill. Eller om det finns någon från skolan med tystnadsplikt som ditt barn litar på och kan få med sig vid samtalen kanske det är en väg att gå. Bara en tanke. Hoppas det blir så bra som möjligt i slutändan.

 

[Helvetet]

Har mycket tankar så använder tråden för att skriva av mig lite.

Vissa dagar är jag bara arg. Vet inte ens om jag upplevt den här sortens ilska innan? Det är som ett stort svart hål. Jag tänker på hämnd. Andra dagar är jag ledsen/låg. Försöker fatta varför det här drabbat just oss. Söker efter svar som inte finns. Det finns ju liksom ingen rimlighet i detta. Han är, som han själv tydligen villigt erkänt för min mamma ”sjuk i huvudet”. Och det finns ingenting vi hade kunnat göra annorlunda, han är en sjuk människa som av någon anledning blivit sjukligt fixerad vid vårat barn.

Tänker också på hur länge detta pågått, iom att dom sexuella fantasierna tydligen även involverar mig. Bodde hemma en kortare period efter att han och morsan flyttat ihop, hade han såna tankar då? Blir så äcklad. Känner mig smutsig. Och undrar om min instinktiva aversion mot honom hade med detta att göra, den som jag slog bort för morsans skull. Ville ju vara glad för att hon var kär. Och tänkte att vi levt ihop bara hon och jag så länge, att jag liksom naturligtvis skulle vara skeptisk mot vilken man som helst som försökte inkräkta på vår mor -och dottertvåsamhet.

Men min partner har också alltid varit skeptisk, och han har ju liksom ingen direkt anledning. Men har sagt att han är knepig, självgod, försöker framhäva sig själv och sin egen förträfflighet i alla sammanhang, och gärna i sociala medier. Svänger mycket i humöret. Och jag kan ju hålla med, men även om allt detta är störigt har jag inte sett det som nånting annat än just störigt. Det finns ju många störiga människor.

Och min mamma har varit lycklig, på riktigt tror jag faktiskt det. Dom har haft massvis med gemensamma intressen, bokcirklar och matcirklar, hus som dom renoverat tillsammans osv. Ett helt liv. Det är så jävla obegripligt?

 

[Squie]

@Helvetet. Det du går igenom är normala stressreaktioner. Har du ngn att prata med?

 

[Helvetet]

@Helvetet. Det du går igenom är normala stressreaktioner. Har du ngn att prata med?

Ja, går till psykolog. Sen pratar ju jag och sambon sinsemellan, även om det blir mycket rundgång där kanske.

 

[Lingon]

Har mycket tankar så använder tråden för att skriva av mig lite.

Vissa dagar är jag bara arg. Vet inte ens om jag upplevt den här sortens ilska innan? Det är som ett stort svart hål. Jag tänker på hämnd. Andra dagar är jag ledsen/låg. Försöker fatta varför det här drabbat just oss. Söker efter svar som inte finns. Det finns ju liksom ingen rimlighet i detta. Han är, som han själv tydligen villigt erkänt för min mamma ”sjuk i huvudet”. Och det finns ingenting vi hade kunnat göra annorlunda, han är en sjuk människa som av någon anledning blivit sjukligt fixerad vid vårat barn.

Tänker också på hur länge detta pågått, iom att dom sexuella fantasierna tydligen även involverar mig. Bodde hemma en kortare period efter att han och morsan flyttat ihop, hade han såna tankar då? Blir så äcklad. Känner mig smutsig. Och undrar om min instinktiva aversion mot honom hade med detta att göra, den som jag slog bort för morsans skull. Ville ju vara glad för att hon var kär. Och tänkte att vi levt ihop bara hon och jag så länge, att jag liksom naturligtvis skulle vara skeptisk mot vilken man som helst som försökte inkräkta på vår mor -och dottertvåsamhet.

Men min partner har också alltid varit skeptisk, och han har ju liksom ingen direkt anledning. Men har sagt att han är knepig, självgod, försöker framhäva sig själv och sin egen förträfflighet i alla sammanhang, och gärna i sociala medier. Svänger mycket i humöret. Och jag kan ju hålla med, men även om allt detta är störigt har jag inte sett det som nånting annat än just störigt. Det finns ju många störiga människor.

Och min mamma har varit lycklig, på riktigt tror jag faktiskt det. Dom har haft massvis med gemensamma intressen, bokcirklar och matcirklar, hus som dom renoverat tillsammans osv. Ett helt liv. Det är så jävla obegripligt?

Din ilska är fullt begriplig! Jag hade också varit fly förbannad i din situation! Björnmamman i mig hade blommat ut!

 

[Squie]

Ja, går till psykolog. Sen pratar ju jag och sambon sinsemellan, även om det blir mycket rundgång där kanske.

Toppen!

Man kan också prata m en diakon. Vet vissa tar emot par. O nej, man måste inte prata religion o tro.

 

[Helvetet]

Idag har vi haft möte hos soc igen och barnet har svarat på frågor. Hen ville inte vara själv, men det gick bra att jag var med i rummet och nu behöver hen inte gå dit mer! Jag och pappan ska dock tillbaka nästa vecka för att avsluta ärendet.

Har även tagit kontakt med polisen idag, fick prata med en väldigt trevlig och förstående it-forensiker. Hon kunde dock inte bistå med så mycket mera info än vi redan har då utredningen är sekretessbelagd men jag fick ändå sagt att vi vill upprätta en egen polisanmälan vilket dom hjälper oss med. Tydligen har han haft massa kollage på mig också och skrivit saker om mig som kan klassas som förtal, och bilderna som han klippt och klistrat av barnet räknas som produktion av barnpornografi. Dessutom skulle hon höra av sig till åklagaren som är förundersökningsledare och höra hur mycket information som hon kan delge oss om ärendet.

När jag ringde henne tog det en stund innan ho hittade ”oss”. Hon fick lägga på och ringa upp. Och jag vet ju sedan tidigare att den här informationen om oss uppdagades i en redan pågående polisutredning mot aset. Men fick liksom en känsla av att hon bläddrade igenom barn efter barn som han haft på sina enheter, innan hon till slut hittade mitt barn. Fy fan mår illa.

 

[Islandshästryttare]

Idag har vi haft möte hos soc igen och barnet har svarat på frågor. Hen ville inte vara själv, men det gick bra att jag var med i rummet och nu behöver hen inte gå dit mer! Jag och pappan ska dock tillbaka nästa vecka för att avsluta ärendet.

Har även tagit kontakt med polisen idag, fick prata med en väldigt trevlig och förstående it-forensiker. Hon kunde dock inte bistå med så mycket mera info än vi redan har då utredningen är sekretessbelagd men jag fick ändå sagt att vi vill upprätta en egen polisanmälan vilket dom hjälper oss med. Tydligen har han haft massa kollage på mig också och skrivit saker om mig som kan klassas som förtal, och bilderna som han klippt och klistrat av barnet räknas som produktion av barnpornografi. Dessutom skulle hon höra av sig till åklagaren som är förundersökningsledare och höra hur mycket information som hon kan delge oss om ärendet.

När jag ringde henne tog det en stund innan ho hittade ”oss”. Hon fick lägga på och ringa upp. Och jag vet ju sedan tidigare att den här informationen om om oss uppdagades i en redan pågående polisutredning mot aset. Men fick liksom en känsla av att hon bläddrade igenom barn efter barn som han haft på sina enheter, innan hon till slut hittade mitt barn. Fy fan mår illa.

Usch vad tufft Förstår att det hela processen är chockartad. Skönt att du kunde vara med barnet iallafall och att de är på väg att avsluta ärendet. Många kramar ta hand om er.

 

[Helvetet]

Nu har utredningen lagts ned då vi bedöms som "resursstarka" och kompetenta föräldrar som kan skydda vårat barn mot ev. förövare.

Fick ta del av rapporten idag. En sak som framkommer i den är att vi återigen inte är målsägande i detta ärendet utan, citat "en liten del av utredningen". Polisen som gör detta uttalandet är anställd i en helt annan stadsdel (storstad) än vi är bosatta i. Varken vi eller min mor (och hennes ex) har bott eller bor i närheten. Jag tänker att det innebär att det "egentliga" brottsoffret (brottsoffren?) är skriven här...?

Min mamma säger att hon inte vill veta vad han gjort längre, att hon bara kommer må sämre. Jag känner tvärt om att jag MÅSTE få veta. Detta äter upp mig.