Barn som känner dåligt samvete över att ena föräldern är ensam (separerade föräldrar)

[Calazirya]

Är inte så aktiv här längre, men jag läser ibland och råden här brukar vara bra och värdefulla.

Jag har en dotter som säkert många vet, hon fyller 6 år i mars. Jag och hennes pappa har separerat och sedan 1 ½ år tillbaka bor dottern varannan vecka hos mig och sin pappa.

Jag har träffat en ny och dottern har umgåtts med honom nu 1 år, vi har haft distansförhållande. Dom har kommit toppenbra överens och dottern tycker om honom väldigt mycket. Hon är inte den lättaste att komma nära.

Nu har "den nya" flyttat hit till en ny gemensam lägenhet. Jag känner nu mer och mer att dottern kanske känner skuld för att pappan är ensam. Det mynnar ut i att hon beter sig som om hon måste försvara sin pappa, hävda att pappa är bäst, agerar ut mot "den nya", det har även krupit fram meningar som "pappa är ensam".

Hennes utåtagerande är inte okej, men detta är såklart känsligt för henne och jag vet inte hur jag ska bemöta hennes arga/tjuriga beteende när jag anar och tror att det är skulden/dåliga samvetet för pappan som spökar.

Har ni några råd, kanske någon som har haft samma eller liknande situation?

 

[Melisen]

Sambons dotter är iofs bara 4 men bor också varannan vecka. Hon pratar ofta om att mamma är ensam och saknar henne, mamman pratar tyvärr gärna med dottern på ett sånt sätt att det kan väcka skuldkänslor att hon inte är där.

Vi har valt att prata mycket om att det är fint att få sakna någon och att det betyder att man älskar varandra. Det har funkat här och nu kan hon istället för att gråta över att mamma saknar henne vara glad när hon säger "mamma saknar mig och jag saknar henne för att vi älskar varandra".

 

[Melisen]

Förresten ang beteendet mot sambon så tog det ganska exakt ett år innan min och dotterns relation funkade helt. Jag och sambon har pratat mycket och varit noga med att ställa samma krav och ha samma förväntningar på henne och inte själva göra skillnad på oss, den av oss som har varit "närmast" i situationen har varit den som ställt krav, berömt, börjat trösta osv. Jag har själv satt gränser när hon gjort saker riktat mot mig som inte varit ok och sambon har tydligt backat upp.

Nu har vi en relation med mycket förtroende och vi är viktiga för varandra

Mitt största tips är nog att som vuxna vara samspelta och att sambon vågar ta plats och visar att han är en trygg vuxen.

 

[Roheryn]

Det är väl inte säkert att hon känner dåligt samvete? Det kanske kan vara så enkelt som att hon tycker att hennes pappa inte skall vara så "lätt utbytbar" och att hon därför både påpekar att han är ensam och är tjurig/sur mot din nya sambo? Inget av det är särskilt konstigt, tycker jag, utan en rätt naturlig reaktion från ett barn efter separation mm. Jag tror att det är viktigt att hon känner att hon får lov att ha sin pappa, att inte din nya sambo ersätter hennes pappa på något vis. Och det som @Melisen skriver om saknad är nog också viktigt att betona - att vi saknar någon för att vi älskar honom/henne, och att det inte behöver vara en negativ känsla.

 

[cherie]

Jag tänkte bara inflika att jag tror att sådana känslor är ganska vanliga hos barn, oavsett ålder, när föräldrarna har separerat och den ena har hittat en ny och den andra fortfarande lever ensam. Jag och båda mina syskon känner så inför våra föräldrar, kontrasten blir stor när den ena lever i ett varmt och kärleksfullt förhållande och den andra lever ensamt (och kanske rent av olyckligt). Ingens fel såklart, men känslorna uppstår ju på grund av kärlek och omtanke. Till skillnad från din dotter hyser vi inga agg mot vår pappas nya eller agerar ut våra känslor på sådana sätt. Däremot är det nog enklare för oss, som är vuxna, att tänka och agera mer förnuftigt utifrån dessa känslor. Jag kan tänka mig att det blir svårt för ett så pass ungt barn att hantera dessa känslor på en rationellt sätt.

Jag har egentligen inga konkreta tips mer än att prata med henne om de känslor och tankar hon har angående detta (vid ett annat tillfälle än då hon är sur såklart). Lyssna och försöka förstå det från hennes perspektiv, förklara hur ni tänker kring det. Kanske kan även pappan ta upp det med henne? Jag kan tänka mig att hon har mycket tankar, känslor och funderingar kring detta som är antaganden hon skapat själv utifrån sina egna känslor snarare än utifrån en faktiskt dialog med er.