Sv: Barn på dagis pga att dom blir rastlösa hemma?
För mig är det självklart att små barn inte går hemma med mamma tills de börjar skolan, utan går på förskola/lekis. Så är jag uppväxt, och så gör alla föräldrar jag känner. För mig känns hemmamammaalternativet därför väldigt udda.
Med det inte sagt att det är självklart i livet - det finns ju många barn i världen som inte går på dagis, eftersom det är få länder som har så utbyggd barnomsorg som Sverige. Så det är ju verkligen inte en självklarhet för alla. Jag har släkt i Tyskland, och där var alternativet i praktiken att antingen sluta jobba och ge upp yrkeslivet, eller skaffa aupair (vanligen någon 19-åring, som stannade max ett år).
Men för mig, med mitt liv i Sverige, och de förutsättningar som finns här, så är det en självklarhet, i betydelsen att jag aldrig ens övervägt något annat alternativ på allvar.
Sen tror jag att dagis har en jätteviktig roll för det sociala, framförallt i Sverige där nästan alla barn går i barnomsorg, så tror jag det barn som gått hemma med mamma hela tiden löper risk att hamna socialt på efterkälken när man börjar skolan. Så det lägger ju ett enormt ansvar på hemmaföräldrar att skapa samma möjligheter till social interaktion med andra barn som de barn som fått gå på dagis under sin uppväxt.
Det är inte heller någon självklarhet naturligtvis, att få öva på det sociala tidigt, och självklart kan man hämta igen det sen. Men man börjar på minus, jämfört med andra barn som börjar på plus, så att säga. Ungefär som att barn som redan kan läsa när de börjar skolan och är uppväxta med mycket böcker omkring sig har ett försprång jämfört med de barn som aldrig öppnat en bok (mer eller mindre) innan skolstart.
En till tanke som dyker upp när jag läser det här.
Menar du då att föräldrar till barn som inte får gå på dagis missar något som är självklart i livet? Eller menar du bara för eran del?
För mig är det självklart att små barn inte går hemma med mamma tills de börjar skolan, utan går på förskola/lekis. Så är jag uppväxt, och så gör alla föräldrar jag känner. För mig känns hemmamammaalternativet därför väldigt udda.
Med det inte sagt att det är självklart i livet - det finns ju många barn i världen som inte går på dagis, eftersom det är få länder som har så utbyggd barnomsorg som Sverige. Så det är ju verkligen inte en självklarhet för alla. Jag har släkt i Tyskland, och där var alternativet i praktiken att antingen sluta jobba och ge upp yrkeslivet, eller skaffa aupair (vanligen någon 19-åring, som stannade max ett år).
Men för mig, med mitt liv i Sverige, och de förutsättningar som finns här, så är det en självklarhet, i betydelsen att jag aldrig ens övervägt något annat alternativ på allvar.
Sen tror jag att dagis har en jätteviktig roll för det sociala, framförallt i Sverige där nästan alla barn går i barnomsorg, så tror jag det barn som gått hemma med mamma hela tiden löper risk att hamna socialt på efterkälken när man börjar skolan. Så det lägger ju ett enormt ansvar på hemmaföräldrar att skapa samma möjligheter till social interaktion med andra barn som de barn som fått gå på dagis under sin uppväxt.
Det är inte heller någon självklarhet naturligtvis, att få öva på det sociala tidigt, och självklart kan man hämta igen det sen. Men man börjar på minus, jämfört med andra barn som börjar på plus, så att säga. Ungefär som att barn som redan kan läsa när de börjar skolan och är uppväxta med mycket böcker omkring sig har ett försprång jämfört med de barn som aldrig öppnat en bok (mer eller mindre) innan skolstart.