Barn nr 2?!

[*Gotlandsrusset*]

Hinner inte svara alla men jag läser och tar till mig.

Dock kommer jag i nuläget ta större delen v föräldraledigheten och det har jag ingenting emot.

 

[Aroma]

Känner din man att han inte har tid för en nummer 2 undar jag hur han tänker med 1an? Har han tid för ett barn har han tid med en 2a som är i "samma ålder". Tycker i alla fall jag! (Undantag något av barnen kanske behöver extra stöd men man kan väl inte leva

Det här resonomanget måste vara bland det mest märkliga jag hört. Menar du att två barn inte kräver mer än ett barn? Så har man redan ett barn måste man därför gå med på att skaffa ett andra?

Dessutom är det ju inte omöjligt att mannen i fråga insåg att barn kräver mer tid och engagemang än vad han hade trott. Och att han redan nu har svårt att hinna med att vara pappa. Ett barn till verkar inte direkt som en jättebra lösning isåfall.

 

[jerseyko]

Det här resonomanget måste vara bland det mest märkliga jag hört. Menar du att två barn inte kräver mer än ett barn? Så har man redan ett barn måste man därför gå med på att skaffa ett andra?

Dessutom är det ju inte omöjligt att mannen i fråga insåg att barn kräver mer tid och engagemang än vad han hade trott. Och att han redan nu har svårt att hinna med att vara pappa. Ett barn till verkar inte direkt som en jättebra lösning isåfall.

Vad kan du göra med ett barn som du inte kan göra med två? Möjligtvis ha en mindre bil.
Tiden som ett barn tar blir ju inte mer för man har flera barn. Barn tar lika mycket tid oavsett om det är ett eller fyra.
Inte får i alla fall jag mer tid över när de stora barnen är hos sina andra föräldrar och vi bara har minstingen hemma. Snarare mindre tid eftersom mina 4 gärna gör massa saker tillsammans så jag utan problem kan plocka disk eller hänga tvätt å sånna vardagliga tråkiga saker

 

[TinyWiny]

Vad kan du göra med ett barn som du inte kan göra med två? Möjligtvis ha en mindre bil.
Tiden som ett barn tar blir ju inte mer för man har flera barn. Barn tar lika mycket tid oavsett om det är ett eller fyra.
Inte får i alla fall jag mer tid över när de stora barnen är hos sina andra föräldrar och vi bara har minstingen hemma. Snarare mindre tid eftersom mina 4 gärna gör massa saker tillsammans så jag utan problem kan plocka disk eller hänga tvätt å sånna vardagliga tråkiga saker

Så du ger aldrig dina barn egentid med dig? Jag hade tyckt att det var fruktansvärt att inte känna att jag har tid att ge varje barn vad just hen behöver oavsett om det är att åka och titta på träningar eller sitta och prata i några timmar. Självklart tar fler barn mer tid än ett! Annars kanske man ska fundera på hur mycket tid man ger varje barn. Barn i en familj är ingen flock, de är individer som behöver olika saker och de behöver definitivt egentid med sina föräldrar. Sen kan jag hålla med dig om att barn sysselsätter varandra (om man har tur, har man otur gillar de inte varandra alls) men att de inte tar dig mer tid med ett barn än fyra skrämmer mig ärligt talat. Så resonerade mina föräldrar med och det blev verkligen inte bra alls.

 

[lil-sis]

Hinner inte svara alla men jag läser och tar till mig.

Dock kommer jag i nuläget ta större delen v föräldraledigheten och det har jag ingenting emot.

Men den tiden man är föräldraledig är ju en väldigt kort tid av barnets liv, resten då?

 

[nagelbitarn]

På detta forum verkar läkar(pappor) generellt vara mindre engagerade föräldrar. Jag undrar


Majoriteten av männen vinner väl knappast något på att protestera mot hemmafruandets vara eller icke vara. En rätt liten andel av männen argumenterar ju för jämställdhet överhuvudtaget, varför tror du att det är så?

Ang. Läkarpappor så kan jag bara komma med ett litet inlägg från min verklighet. Min son är snart 5månader och hans pappa har haft svårt att knyta an och ta på sig föräldrarollen, dels för att han jobbar galet mycket.

Som tur är har han förstått vada han går miste om, han ska ta ut halva föräldraledigheten och sedan gå ner i tid.

Jag tycker att läkarpapporna brukar vara mycket hemma och vara moderna över lag, visst en och annan grottmänniska hittar jag på sjukhusen- men då i alla yrkesgrupper .

Jag tror få män lyfter sina röster för jämlikhet för att även de är styrda av den mer patriarkala synen på familj- de måste få stöd i att ta en mjukare föräldraroll, det är nog inte lätt att leva med pressen att vara "försörjare" heller.

 

[Tassetass]

Jag tror få män lyfter sina röster för jämlikhet för att även de är styrda av den mer patriarkala synen på familj- de måste få stöd i att ta en mjukare föräldraroll, det är nog inte lätt att leva med pressen att vara "försörjare" heller.

Där är du inne på något viktigt, tror jag. Jag tror inte det är lätt för en man som t.ex. växt upp i ett könsnormativt hem med hem- och hushållsansvarig mor och en far som har fokus på jobbet att välja det totalt motsatta när det är dags för honom att starta familje, speciellt inte om det dessutom finns en kvinna som är lika inkörd på att hon ska vara hemma i ett par år med varje barn. Det blir en dubbel strid att ta, dels med allt han har med sig hemifrån och kanske även med sin kvinna. (Märk väl att jag inte ursäktar män som inte tar sitt föräldraansvar. Jag är helt för att folk får vackert ta och kamma till sig och tänka själva när de blivit vuxna, men någonstans behöver man ju hitta orsaken för att hitta lösningen.)

Jag vet hur mycket jag fått strida med känslan av att svika mitt barn för att jag inte var föräldraledig med en gång. Även om i princip alla tyckt att jag och maken löst det hela superbra och vissa har varit väldigt fascinerade av vårt upplägg så är det ändå så tydligt att jag avviker från normen genom att inte vara den som tar första föräldraledigheten. På samma sätt möts maken av förvånade, men positiva, reaktioner som även de understryker att han gör något som inte är "normalt". Maken är dock genuint obrydd om allt vad roller och normer heter, han kunde inte bry sig mindre om vad som förväntas av honom för att han råkar vara karl. Jag är inte lika opåverkad, jag är väldigt medveten om vad som förväntas av mig som kvinna och jag har för avsikt att vara så tvärsöver jag bara kan.

 

[em-pirre]

@Tassetass amen.

Dessutom vill jag, skylla på kvinnorna en del också. Det är så otroligt vanligt att kvinnorna gnäller över sina män som inte tar ansvar o.s.v. Samtidig hör man hur mannen blir något otroligt tjatad på då han byter blöja på "fel" sätt, inte kan göra ditten och datten på "rätt" sätt, medan kvinnan står bredvid och himlar med ögonen. Till sist vill han knappt göra något, eftersom han hela tiden får höra att han inte kan, och hon får vatten på sin kvarn. Och till sist så kan han heller inget, eftersom han aldrig får lära sig.

 

[Tassetass]

@Tassetass amen.

Dessutom vill jag, skylla på kvinnorna en del också. Det är så otroligt vanligt att kvinnorna gnäller över sina män som inte tar ansvar o.s.v. Samtidig hör man hur mannen blir något otroligt tjatad på då han byter blöja på "fel" sätt, inte kan göra ditten och datten på "rätt" sätt, medan kvinnan står bredvid och himlar med ögonen. Till sist vill han knappt göra något, eftersom han hela tiden får höra att han inte kan, och hon får vatten på sin kvarn. Och till sist så kan han heller inget, eftersom han aldrig får lära sig.

Jo, det där känns ju igen. Jag och maken gör det mesta på olika sätt och mitt sätt är ju bäst för mig - det är därför jag gör så - men det innebär ju inte att mitt sätt är bäst för maken. Så länge ungen är nöjd är det ju strunt samma om blöjan sitter bak och fram, liksom.

 

[Tora]

@Tassetass amen.

Dessutom vill jag, skylla på kvinnorna en del också. Det är så otroligt vanligt att kvinnorna gnäller över sina män som inte tar ansvar o.s.v. Samtidig hör man hur mannen blir något otroligt tjatad på då han byter blöja på "fel" sätt, inte kan göra ditten och datten på "rätt" sätt, medan kvinnan står bredvid och himlar med ögonen. Till sist vill han knappt göra något, eftersom han hela tiden får höra att han inte kan, och hon får vatten på sin kvarn. Och till sist så kan han heller inget, eftersom han aldrig får lära sig.

Ha ha ha! Exakt vad jag tänkte skriva

Jag har bekanta som fick sitt första barn samtidigt som jag. Mamman har vakat som en hök över pappan få fort han så pillade på barnet. Gör inte si, gör inte så, håll så här. När jag var på besök hos dom så var det knappt att jag stod ut. Tyckte synd om pappan.

Det var sorligt att se

Nu 6 år senare så tycker hon att min man är sååååå duktig som klara 4 barn själv. Hennes är ju helt handikappad med deras två (enligt henne).

 

[Jadzia]

Antar att du och din man/sambo har barn och delar lika på allt ansvar? Att ni varit föräldraledig lika länge och bytt exakt lika många blöjor?

Jag stöttar honom ihans dröm att bli läkare, han sparar pengar till mig och jag lär knappast vara fattig när jag blir gammal oavsett om vi är ihop då eller ej

Fast man kan stötta och ändå ha ett delat föräldraskap och det trots att den ena parten läser till läkare och sedan gör sin ST inom en konkurrensinriktad specialitet. Man måste inte vara borta jämt, ens om praktiken är 15 mil bort.

En nära vän till mig fick sitt första barn näst sista året på läkarlinjen. Bostadsort och studieort var då inte samma ort. Barn två kom mitt i AT. Idag gör personen sin ST på kirurgen på annan ort. Trots allt detta har båda föräldrarna till stor del delat lika på föräldraledigheter och båda ser till att prioritera tid med barnen. Må så vara att partnern får dra ett något större lass, men båda är så närvarande föräldrar som det bara går. Jag ska inte sticka under stol med att min vän får slita. Därför känns det som en nödvändighet att man verkligen vill ha barnet för att man ska orka. I mina ögon handlar ett bra föräldraskap inte om att ta ansvar när man är hemma utan om att man ser till att vara hemma också.

Personligen skulle jag fundera både en och två gånger till innan jag skaffade fler barn med någon som inte är beredd att göra samma prioritering, för både min egen och barnens skull.

 

[Jadzia]

Good for you. Men alla vill inte ha det så. Jag vill vara hemma

Sen vet väl inte du vad jag har för utbildning, inkomst eller framtidsplaner? Bara för att jag är hemma nu innebär de inte att jag inte ska plugga sen?

Och jag lever för mitt barn, jag lever inte för karriären. När jag dör vill jag inte ångra att jag inte spenderade mer tid med mina barn. Tror knappar jag kommer ångra att jag inte jobbade mer.

Jag tycker det är sunt att vilja spendera tid med sitt barn. Varför skaffar man annars barn?
Därför ställer jag mig frågan varför så många föräldrar prioriterar arbetet istället.
Eller hur en förälder kan vara så egoistisk att den inte ger den andre föräldern möjlighet att spendera lika mycket tid med barnet.

Jag är inte för att alla ska göra karriär på manligt vis. Jag är för att alla ska bli närvarande föräldrar. Att kvinnor stärks ekonomiskt och görs mer självständiga när de måste jobba så mannen kan få vara hemma är mer en positiv bieffekt.

 

[Hyacinth]

Vad kan du göra med ett barn som du inte kan göra med två? Möjligtvis ha en mindre bil.
Tiden som ett barn tar blir ju inte mer för man har flera barn. Barn tar lika mycket tid oavsett om det är ett eller fyra.
Inte får i alla fall jag mer tid över när de stora barnen är hos sina andra föräldrar och vi bara har minstingen hemma. Snarare mindre tid eftersom mina 4 gärna gör massa saker tillsammans så jag utan problem kan plocka disk eller hänga tvätt å sånna vardagliga tråkiga saker

Hur sjutton får du ihop det? Jag känner ibland att ett BARN tar mängder med tid och energi. Två skulle jag aldrig hinna. Vi går på museum, läser och promenerar, en aktivitet en gång i veckan, heltidsjobb och en gammal hund. Hur tillgodoser du fyra barns behov på samma tid som ett?
Känns som jag missat något. Jag dribblar för att kunna ge BARNET och hunden egentid, och även mig själv ibland. Vänner säger att steget mellan ett och två barn kan vara rejält tufft.

 

[Amha]

Hur sjutton får du ihop det? Jag känner ibland att ett BARN tar mängder med tid och energi. Två skulle jag aldrig hinna. Vi går på museum, läser och promenerar, en aktivitet en gång i veckan, heltidsjobb och en gammal hund. Hur tillgodoser du fyra barns behov på samma tid som ett?
Känns som jag missat något. Jag dribblar för att kunna ge BARNET och hunden egentid, och även mig själv ibland. Vänner säger att steget mellan ett och två barn kan vara rejält tufft.

Det är väl ungefär vad jag misstänker med.

 

[Aroma]

Hur sjutton får du ihop det? Jag känner ibland att ett BARN tar mängder med tid och energi. Två skulle jag aldrig hinna. Vi går på museum, läser och promenerar, en aktivitet en gång i veckan, heltidsjobb och en gammal hund. Hur tillgodoser du fyra barns behov på samma tid som ett?
Känns som jag missat något. Jag dribblar för att kunna ge BARNET och hunden egentid, och även mig själv ibland. Vänner säger att steget mellan ett och två barn kan vara rejält tufft.

Skillnaden ligger kanske i hur man ser på barnet, som en egen människa med unika behov och tankar eller som ett barn som del i en barnflock som rent praktiskt ska råddas i hamn?

Annars går det helt enkelt inte ihop hur två barn inte kräver mer än ett.

Fast inte ens om man tittar rent praktiskt förstår jag hur fler barn kräver lika mycket som ett?

 

[Tassetass]

Hur sjutton får du ihop det? Jag känner ibland att ett BARN tar mängder med tid och energi. Två skulle jag aldrig hinna. Vi går på museum, läser och promenerar, en aktivitet en gång i veckan, heltidsjobb och en gammal hund. Hur tillgodoser du fyra barns behov på samma tid som ett?
Känns som jag missat något. Jag dribblar för att kunna ge BARNET och hunden egentid, och även mig själv ibland. Vänner säger att steget mellan ett och två barn kan vara rejält tufft.

Det förklarar ju hur de där i "18 kids and counting" får dagen att gå ihop - arton barn tar ju inte mer tid än ett!

 

[Tora]

Skillnaden ligger kanske i hur man ser på barnet, som en egen människa med unika behov och tankar eller som ett barn som del i en barnflock som rent praktiskt ska råddas i hamn?

Annars går det helt enkelt inte ihop hur två barn inte kräver mer än ett.

Fast inte ens om man tittar rent praktiskt förstår jag hur fler barn kräver lika mycket som ett?

Jag har fyra barn och jag ser dom som individer. Jag ser det som en förolämpning att du påstår att jag skulle se dom som en flock med barn utan egna behov

Visst tar det mer tid att göra något med fyra barn än med ett barn. Men den största skillnaden är att man får vara lite effektiv så man får loss tid till var och ett av barnen.

Och de effektiva sakerna jag tänker på är de rent praktiska runt omkring. Tex städning, matlagning och annat. Dessutom är tv:tittande en stor tidstjuv och även Buke.

 

[Tora]

Det förklarar ju hur de där i "18 kids and counting" får dagen att gå ihop - arton barn tar ju inte mer tid än ett!

En gissning är att du tänker på dom barnen som små allihopa och det är dom ju inte.

En tonåring har ju tex helt andra behov en en treåring.

 

[Tassetass]

En gissning är att du tänker på dom barnen som små allihopa och det är dom ju inte.

En tonåring har ju tex helt andra behov en en treåring.

Det var ett skämt...

 

[Tora]

Hur sjutton får du ihop det? Jag känner ibland att ett BARN tar mängder med tid och energi. Två skulle jag aldrig hinna. Vi går på museum, läser och promenerar, en aktivitet en gång i veckan, heltidsjobb och en gammal hund. Hur tillgodoser du fyra barns behov på samma tid som ett?
Känns som jag missat något. Jag dribblar för att kunna ge BARNET och hunden egentid, och även mig själv ibland. Vänner säger att steget mellan ett och två barn kan vara rejält tufft.

Men där har du kanske svaret. Jag kan givetvis inte svara för @jerseyko, eller någon annan för den delen men min "egentid" består av en halvtimme i badkaret en gång i veckan (i bästa fall).

Jag har inget behov av egentid på det sättet. Jag vill tillbringa min tid med barnen annars hade jag liksom inte skaffat fyra barn.

Vad jag kan sakna ibland är mer tillsammanstid med maken, men det kommer. Barnen är ju inte små för alltid. Var sak har sin tid i livet.