Barn nr 2?!

[*Gotlandsrusset*]

Det fungerar kanske så länge de är en familj (om man nu vill leva i en "familj" där bara en förälder är engagerad i det man älskar över allt annat, nämligen barnen). När man inte längre är en familj - och den risken ökar ju markant när man har så vitt skilda mål och intressen i livet - är risken stor att man är en mycket fattig, ensamstående mamma utan tid för någonting annat än att få vardagen att gå ihop. De dagarna barnen är hos pappan - vilket borde vara en skön avlastning - får mamman ändå ta ansvar för att gympapåsarna är packade, födelsedagar firas, mat finns i kylskåpen osv. Jo, jag har sett flera exempel på den här misären och risken att hamna i den är ju långt större om man satsar på hemmalivet än om man har en egen karriär att luta sig emot. I värsta fall kan man inte separera över huvud taget, för att man inte har råd!

Det är fruktansvärt när det blir så, men i mitt fall är den risken ganska liten Jag skulle klar mig bra ensam med barn(en) också

 

[*Gotlandsrusset*]

Så väldigt tragiskt att folk har sån humor.

Alltså visst, whatever works for you. Men man kan väl inte låta bli att undra varför männen tycker att det är viktigare att jobba? Varför tycker man att man vill ha barn med någon som hellre är på jobbet?

Min sambo är inte hellre på jobbet än med barnen dock nu när han studerar så är det jag som tar mest ansvar. Han är rädd att det ska bli för jobbigt med ett spädbarn uppe på allting och då tycker jag att : de är ju ändå jag som tar det lasset.

Sen, när han är färdig läkare har jag ju ingen aning om hur det ser ut. Har aldrig bott ihop eller haft någon nära relation till en läkare. Han kanske kommer ta mer ansvar då än jag gör nu. Han älskar sitt barn och det är knappast så att han skiter i oss för att få jobba/plugga. Är jag som skrivit så fruktansvärt missvisande

 

[em-pirre]

Min sambo är inte hellre på jobbet än med barnen dock nu när han studerar så är det jag som tar mest ansvar. Han är rädd att det ska bli för jobbigt med ett spädbarn uppe på allting och då tycker jag att : de är ju ändå jag som tar det lasset.

Sen, när han är färdig läkare har jag ju ingen aning om hur det ser ut. Har aldrig bott ihop eller haft någon nära relation till en läkare. Han kanske kommer ta mer ansvar då än jag gör nu. Han älskar sitt barn och det är knappast så att han skiter i oss för att få jobba/plugga. Är jag som skrivit så fruktansvärt missvisande

Jag tänkte väl mest sådär generellt. Inte just på dig. Många män är ju väldigt säkra på att de ska jobba och inte vara hemma.

 

[*Gotlandsrusset*]

Jag tänkte väl mest sådär generellt. Inte just på dig. Många män är ju väldigt säkra på att de ska jobba och inte vara hemma.

Jaha då förstår jag. Ja, det känner jag igen. Många (inklusive) min far ångrar det senare i livet. Inte det att han aldrig va hemma för hemma va han, men då hade han så mycket andra "måsten" som gick före.

 

[californication]

Du verkar inte ett dugg trött på könsrollerna, snarare försvarar du det med näbbar och klor.

Att du möter värst kritik hos kvinnorna beror nog på att kvinnor har mest att förlora på de förlegade könsrollerna.

Varför måste allt bli en förbannad jäkla feministisk diskussion? Åh, Buke börjar bli som Familjeliv. Kan ni inte bryta lös en egen tråd och diskutera denna oändliga fråga där ni kastar skit på varandras livsval och aldrig blir sams? Jag tycker TS grundfråga är intressant att läsa svaren på, men det är så jävla tröttsamt och tragiskt att kvinnor alltid skall kasta skit på varandra och varandras livsval.

Och det här riktar sig inte enbart till dig utan till alla som diskuterar den här frågan och berättar för andra hur dom skall leva för att dom är födda med fittor.

 

[californication]

Jag födde mitt första barn 2013. Jag vill ha nummer 2 snart, helst 2016 när sonen är ca 2,5 år. Sambon vill ha barn nummer 2 när han gått klart universitetet, det handlar om 3 år till. Då är jag 30 och kan tänka mig att få nr 3.

Jag har all förståelse för honom, han vill börja tjäna pengar och vi kan skaffa oss ett hus som möjliggör en större familj. Men samtidigt, bara för att han pluggat klart universitetet så innebär det inte att han är klar, sen är det 7 år ST- tjänst ( han pluggar läkare ).

Jag vill ha många barn och han är inte omöjlig, men det är ändå jag som drar tyngsta lasset med vårt barn och jag kan tänka mig att "offra" min "karriär" för nästa barn och resterande barn.


Hur har ni gjort? Jag vill ha fler barn och helst igår men han "som ändå aldrig är hemma" tänker bara på hur jobbigt det blir?

Hur ska jag ställa mig till hans åsikter?

Rent spontant så känner jag att det ju handlar mer om att "dra tyngsta lasset". Även om lasset är tungt så är det ju ändå tid och närhet med barnet. Tid och närhet som han kommer gå miste om eftersom du "blir tvungen att ta det". Har ni pratat mer ingående om hur han känner angående det här?

 

[*Gotlandsrusset*]

Rent spontant så känner jag att det ju handlar mer om att "dra tyngsta lasset". Även om lasset är tungt så är det ju ändå tid och närhet med barnet. Tid och närhet som han kommer gå miste om eftersom du "blir tvungen att ta det". Har ni pratat mer ingående om hur han känner angående det här?

Ja absolut och han tycker det är tråkigt att missa första tiden med barnen. Nu är han ändå hemma helger och kvällar men tror han vill ha mer ork att hjälpa till.

Jag är nog innerst inne mest rädd att det ska bli försent för mig alt att det ska ta lång tid med barn nr 2 och därför vill ha det avklarat. Min mamma fick nämligen operera bort livmoder och äggstockar ganska snart efter att hon fått oss. Hade hon väntat så hade det inte varit säkert att hon hunnit få min lillebror.

Men jag är inte känslokall eller empatilös. Jag förstår min sambo. Hade jag varit i hans sits hade jag också talat för fler år i mellan barnen. Men det är så svårt!

 

[californication]

Ja absolut och han tycker det är tråkigt att missa första tiden med barnen. Nu är han ändå hemma helger och kvällar men tror han vill ha mer ork att hjälpa till.

Jag är nog innerst inne mest rädd att det ska bli försent för mig alt att det ska ta lång tid med barn nr 2 och därför vill ha det avklarat. Min mamma fick nämligen operera bort livmoder och äggstockar ganska snart efter att hon fått oss. Hade hon väntat så hade det inte varit säkert att hon hunnit få min lillebror.

Men jag är inte känslokall eller empatilös. Jag förstår min sambo. Hade jag varit i hans sits hade jag också talat för fler år i mellan barnen. Men det är så svårt!

Det förstår jag absolut! Hur stor är risken att du blir tvungen att "gå samma väg till mötes" som din mamma?

Kan ni kompromissa? Kanske att ni börjar jobba på barn när han har en viss tid kvar av sina studier eller så?

 

[Hiddeous]

Det är fruktansvärt när det blir så, men i mitt fall är den risken ganska liten Jag skulle klar mig bra ensam med barn(en) också

Hur kan någon ens veta det på förhand?

 

[Tassetass]

Varför måste allt bli en förbannad jäkla feministisk diskussion? Åh, Buke börjar bli som Familjeliv. Kan ni inte bryta lös en egen tråd och diskutera denna oändliga fråga där ni kastar skit på varandras livsval och aldrig blir sams? Jag tycker TS grundfråga är intressant att läsa svaren på, men det är så jävla tröttsamt och tragiskt att kvinnor alltid skall kasta skit på varandra och varandras livsval.

Och det här riktar sig inte enbart till dig utan till alla som diskuterar den här frågan och berättar för andra hur dom skall leva för att dom är födda med fittor.

Det måste alltid blir en förbannad jäkla feministisk diskussion eftersom det här är ett problem på gruppnivå som behöver diskuteras.

Jag tror det är enklast för dig att sätta de personer som stör dig på "Ignore", eller inte läsa sådana här trådar, för diskussionen kommer - förhoppningsvis - inte dö ut förrän vi faktiskt börjar se förändring.

 

[Hiddeous]

Jag tycker TS grundfråga är intressant att läsa svaren på, men det är så jävla tröttsamt och tragiskt att kvinnor alltid skall kasta skit på varandra och varandras livsval.

Om du hade sett konsekvensen för såväl barn som föräldrar på nära håll hade du kanske inte sett saken ur det perspektivet?

 

[Amha]

Ja absolut och han tycker det är tråkigt att missa första tiden med barnen. Nu är han ändå hemma helger och kvällar men tror han vill ha mer ork att hjälpa till.

Jag är nog innerst inne mest rädd att det ska bli försent för mig alt att det ska ta lång tid med barn nr 2 och därför vill ha det avklarat. Min mamma fick nämligen operera bort livmoder och äggstockar ganska snart efter att hon fått oss. Hade hon väntat så hade det inte varit säkert att hon hunnit få min lillebror.

Men jag är inte känslokall eller empatilös. Jag förstår min sambo. Hade jag varit i hans sits hade jag också talat för fler år i mellan barnen. Men det är så svårt!

Jag började prata om syskon ganska direkt efter att jag började jobba efter dottern, kanske lite innan till och med. Hon var väl.. 8 månader då tror jag. Sambon tyckte att det inte alls var aktuellt än. Däremot kände han att allt var mer under kontroll något år senare och vi tillverkade syskon. Självklart blir det en sorg om du inte kan få fler barn men ge det lite tid. Det kanske vore bättre att behandla din oro? Är det så att han vill kunna ge barnen mer tid tyder det ju på kvalitet hos din karl. Det är nog viktigt att vara rädd om det så han inte känner sig överkörd i beslutet och skapar onödig stress.

 

[californication]

Det måste alltid blir en förbannad jäkla feministisk diskussion eftersom det här är ett problem på gruppnivå som behöver diskuteras.

Jag tror det är enklast för dig att sätta de personer som stör dig på "Ignore", eller inte läsa sådana här trådar, för diskussionen kommer - förhoppningsvis - inte dö ut förrän vi faktiskt börjar se förändring.

Problemet är att det dyker upp i varje tråd nuförtiden. jag har ingenting emot att frågan diskuteras, men jag stör mig jävligt hårt på att andra frågor inte kan diskuteras eftersom allting alltid skall handla om det här istället.

Och det är inte ens en diskussion många gånger. Det är smutskastning och nedvärderande ton mot andras livsval.

Men ja. Jag får nog acceptera och sörja att Buke har blivit nya familjeliv. Tråkigt, trist, tragiskt.

Vad ska jag säga? Rest in peace då.

 

[californication]

Om du hade sett konsekvensen för såväl barn som föräldrar på nära håll hade du kanske inte sett saken ur det perspektivet?

Hur blir det bättre för barn och föräldrar att kvinnor sitter och kastar skit på varandras yrkesval och löner på nätet?

 

[Tassetass]

Problemet är att det dyker upp i varje tråd nuförtiden. jag har ingenting emot att frågan diskuteras, men jag stör mig jävligt hårt på att andra frågor inte kan diskuteras eftersom allting alltid skall handla om det här istället.

Och det är inte ens en diskussion många gånger. Det är smutskastning och nedvärderande ton mot andras livsval.

Men ja. Jag får nog acceptera och sörja att Buke har blivit nya familjeliv. Tråkigt, trist, tragiskt.

Vad ska jag säga? Rest in peace då.

När någon talar om att välja ett sätt att leva som visat sig ha kraftigt negativa konsekvenser på gruppnivå så går det liksom inte att låta bli att diskutera även på gruppnivå. Jag vet att du anser dig vara helt fristående från samhället, att du lever uteslutande på det sätt som du känner passar dig, men alla ser det inte så.

Men visst håller jag med om att en del inte diskuterar särskilt snyggt. Det är ju dock ett individproblem och inte något som har med själva ämnet att göra (de som är snipiga och nedvärderande i feministiska diskussioner är oftast det även när andra ämnen diskuteras).

 

[Tora]

Ja absolut och han tycker det är tråkigt att missa första tiden med barnen. Nu är han ändå hemma helger och kvällar men tror han vill ha mer ork att hjälpa till.

Jag är nog innerst inne mest rädd att det ska bli försent för mig alt att det ska ta lång tid med barn nr 2 och därför vill ha det avklarat. Min mamma fick nämligen operera bort livmoder och äggstockar ganska snart efter att hon fått oss. Hade hon väntat så hade det inte varit säkert att hon hunnit få min lillebror.

Men jag är inte känslokall eller empatilös. Jag förstår min sambo. Hade jag varit i hans sits hade jag också talat för fler år i mellan barnen. Men det är så svårt!

Det här är ju ett stort problem. Är det en hög ärftlighet så är ju risken att du har en tidig deadline på barnalstrandet.

Det här är ju något som du och din sambo får diskutera igenom ordentligt.

Hade det varit jag så hade jag antagligen känt precis samma stress som du.

Vad jag rent spontant känner är att visst din man missar en viktig tid tillsammans med barnen men det är ju inte så att skadan är oreparerbar på något sätt. Kan han inte vara helt närvarande nu så får han ju ta igen det senare i livet.

Dessutom är min erfarenhet att vill man ha tid tillsammans med sina barn så kommer man att hitta den tiden. Det är ju trots allt inte bara kvantitet som räknas utan kvalitén är minst lika viktig.

Det stora problemet är ju att det finns en risk att din tid rinner ut snabbt. Utan livmoder och äggstockar inga barn.

Men det är ju något som ni måste komma överens om tillsammans.

 

[Hiddeous]

Hur blir det bättre för barn och föräldrar att kvinnor sitter och kastar skit på varandras yrkesval och löner på nätet?

Man kan ju hoppas att andras negativa erfarenheter får en och annan att tänka till innan man väljer att skaffa barn med en man som kanske egentligen är måttligt intresserad av att ha barn över huvud taget.
Jag har ingen aning om hur motiverad TS man är, men det är ju verkligen värt att höja ett varningens finger om han inte tar sig tid med sitt första barn. Och eftersom jag numera är tvåbarnsmor själv har jag svårt att se hur läget skulle bli ett uns bättre med två barn.
Jag har för övrigt ett studentläkarpar i min bekantskapskrets - båda jobbar på akuten - och gissa på vems axlar huvudansvaret för barnet hamnar? Trots att de båda har exakt samma yrkesbeskrivning, samma lön, samma utbildning. Och trots att kvinnan dessutom absolut inte vill vara huvudansvarig och har gråtit öppet över sin situation många gånger. Nej, jag köper inte det där med att studierna kräver all tid. Det är ett mycket medvetet val.

 

[stjarnhimmel]

Jag vet, jag är ganska svår att leva med och kan ibland haka upp mig på att - jag vill minsann. Och sen blir jag sur. En sida av mig som jag behöver och aktivt jobbar med

Va lite därför jag vände mig hit, ingen stryker medhårs och jag får en tankeställare. Han ska naturligtvis inte bli pappa mot sin vilja. Mitt sätt att skriva tråden är väldigt klantig. Han vill ha fler barn men inte nu, jag vill ha fler barn helst igår.

Heja dig som är villig att ta kritiska inlägg så bra!

Grejen är att jag förstår dig också när du skriver att du är rädd för att du tex inte kommer att kunna få fler barn och därför inte vill vänta för länge.
och det är just därför som jag tycker att ni verkligen behöver prata igenom det. Ställa de olika sakerna mot varandra tex att sambon vill vänta. Detta kanske finns fördelar såsom bättre ekonomi etc men samtidigt så finns det risker som att det kan bli besvärligt att bli gravid.

Sen får ni prata om det i lugn och ro och fundera på vad som är viktigast.
Det viktigaste i diskussinen tror jag är att ni visar respekt för varandras åsikter. För jag vet själv hur jag blir om någon har bestämt sig för att den ska övertala mig...

 

[jerseyko]

Orkar inte läsa hela tråden, men jag hade tyckt de var bättre med en nr.2 tätt istället för att vänta. De är inte speciellt stor skillnad på att ha 1 eller 2 barn, eller som jag som har 4 (3 egna + 1 bonus som bor här på heltid).
Barnen kommer gå på förskola tillsammans, de kommer börja skolan nästan tillsammans och ha ganska liknande tider för skolan, de kommer troligtvis kunna åka skolbussen tillsammans osv osv små saker i vardagen som underlättar för er.
Går den ena i skolan och tar sig själv dit/hem. Måste ni ändå skjutsa på den lilla till/från dagis.
Går de i samma skola kommer de ha samma planeringsdagar, lov osv. Jag har skolbarn och dagisbarn och de har aldrig planeringsdag samtidigt (iof inte så många på ett år)
Många har barn med 1-2½ års mellanrum. Skolan mina barn går på har föräldrarmöten tillsammans och styr upp tiderna så de som har flera barn kan gå på alla möten.

Känner din man att han inte har tid för en nummer 2 undar jag hur han tänker med 1an? Har han tid för ett barn har han tid med en 2a som är i "samma ålder". Tycker i alla fall jag! (Undantag något av barnen kanske behöver extra stöd men man kan väl inte leva med sånna tankar att allt ska gå åt skogen?)


Edit: Min man startar eget företag nu när yngsta är 1 år.

 

[*Gotlandsrusset*]

Heja dig som är villig att ta kritiska inlägg så bra!

Grejen är att jag förstår dig också när du skriver att du är rädd för att du tex inte kommer att kunna få fler barn och därför inte vill vänta för länge.
och det är just därför som jag tycker att ni verkligen behöver prata igenom det. Ställa de olika sakerna mot varandra tex att sambon vill vänta. Detta kanske finns fördelar såsom bättre ekonomi etc men samtidigt så finns det risker som att det kan bli besvärligt att bli gravid.

Sen får ni prata om det i lugn och ro och fundera på vad som är viktigast.
Det viktigaste i diskussinen tror jag är att ni visar respekt för varandras åsikter. För jag vet själv hur jag blir om någon har bestämt sig för att den ska övertala mig...

Ja, jag vet inte alla hur stor risken är att jag går samma öde till mötes som min mor. Har inte tänkt på det innan jag förstod hur underbart det va med barn (skulle inte ha några barn någonsin).

En diskussion med sambon ska jag absolut ta tack för era svar.