gul_zebra
Trådstartare
Varning för långt och rörigt inlägg
Jag har alltid haft svårt för barn. Väldigt svårt. Vi snackar panik. Har aldrig varit speciellt bekymrad över det heller för jag har ändå aldrig gillat barn eller velat ha några egna. Barn är pest, helt enkelt, och det vet min omgivning om att jag tycker.
Nu har den här inställningen gett mig en del problem... För jag VILL ha barn. Jag har velat det i några år nu, men har inte förrän nyligen kunnat erkänna det ens för mig själv. Varför? Delvis stolthet, men mycket för att jag misstänker att jag kanske inte kan få barn. Och därför har jag inte sagt nånting till omgivningen heller - för att jag är stolt, men ffa för att min närmsta familj mest skulle retas med mig för att jag inte är lika negativ längre och det vore skitjobbigt när jag kanske inte kan få barn alls. Även om jag säger som det är så är den här biten inget jag kommer ifrån, främst från min ena systers sida. De är såna helt enkelt, de fattar inte bättre och försöker man förklara för de eller säga ifrån så är man dum i huvudet för de skämtar ju bara. Såna har de alltid varit och kommer alltid vara.
Nu är det så att min kusin har blivit pappa, och han ska om ett par veckor komma och hälsa på. Mamma berättade det för mig igår efter en del gnäll om att hon också vill bli mormor och sa att hon tyckt att det bästa hade varit att vara hos min mormor pga mammas hund som hon inte vet hur han reagerar på barnet - när någon kläckte idén att de minsann kan lämna hunden hos mig. Och nu är det typ bestämt, utan att jag haft något att säga till om. Bara för att jag "inte vill ha barn" så vill jag visst inte träffa varken kusin eller kusinbarn heller (vilket är en jävligt skum koppling imo) utan de kan dumpa hunden på mig.
Nu är problemet att jag inte vet hur i hela helvete jag ska komma ur det här. Jag har inte ens sagt ja till att passa hunden, det bara förutsätter de att jag gör. Säger jag nej så blir det ett jävla gnäll och jag måste ha någon bra orsak till det. Och den orsak jag har, ja den kan jag ju inte yttra. Kan inte skylla på jobb för sånt har jag inte och de är ute i så pass god tid nu att andra planer inte går att skylla på heller. Kan inte gärna skylla på att jag vill träffa kusin och kusinbarn heller, för det kommer jag inte göra - sist släkten samlades gick jag hem och grät av stressen, det är för mycket folk. Jag skulle jättegärna gå dit och träffa både kusin och kusinbarn men klarar helt enkelt inte av det, och det i sig är jobbigt nog. Jag vill inte sitta här hemma med en gnällig hund och vara bitter över det jag missar. Jag vill inte bli tagen för givet sådär. Jag vill inte passa hunden, jag tycker gott att de kan få fixa den biten själva. Helst hade jag varit ärlig och sluppit dölja saker men det är inte ett alternativ.
Vad fan gör man, hur kommer jag ur den där jävla hundpassningen så jag får vara bitter ifred?
Jag har alltid haft svårt för barn. Väldigt svårt. Vi snackar panik. Har aldrig varit speciellt bekymrad över det heller för jag har ändå aldrig gillat barn eller velat ha några egna. Barn är pest, helt enkelt, och det vet min omgivning om att jag tycker.
Nu har den här inställningen gett mig en del problem... För jag VILL ha barn. Jag har velat det i några år nu, men har inte förrän nyligen kunnat erkänna det ens för mig själv. Varför? Delvis stolthet, men mycket för att jag misstänker att jag kanske inte kan få barn. Och därför har jag inte sagt nånting till omgivningen heller - för att jag är stolt, men ffa för att min närmsta familj mest skulle retas med mig för att jag inte är lika negativ längre och det vore skitjobbigt när jag kanske inte kan få barn alls. Även om jag säger som det är så är den här biten inget jag kommer ifrån, främst från min ena systers sida. De är såna helt enkelt, de fattar inte bättre och försöker man förklara för de eller säga ifrån så är man dum i huvudet för de skämtar ju bara. Såna har de alltid varit och kommer alltid vara.
Nu är det så att min kusin har blivit pappa, och han ska om ett par veckor komma och hälsa på. Mamma berättade det för mig igår efter en del gnäll om att hon också vill bli mormor och sa att hon tyckt att det bästa hade varit att vara hos min mormor pga mammas hund som hon inte vet hur han reagerar på barnet - när någon kläckte idén att de minsann kan lämna hunden hos mig. Och nu är det typ bestämt, utan att jag haft något att säga till om. Bara för att jag "inte vill ha barn" så vill jag visst inte träffa varken kusin eller kusinbarn heller (vilket är en jävligt skum koppling imo) utan de kan dumpa hunden på mig.
Nu är problemet att jag inte vet hur i hela helvete jag ska komma ur det här. Jag har inte ens sagt ja till att passa hunden, det bara förutsätter de att jag gör. Säger jag nej så blir det ett jävla gnäll och jag måste ha någon bra orsak till det. Och den orsak jag har, ja den kan jag ju inte yttra. Kan inte skylla på jobb för sånt har jag inte och de är ute i så pass god tid nu att andra planer inte går att skylla på heller. Kan inte gärna skylla på att jag vill träffa kusin och kusinbarn heller, för det kommer jag inte göra - sist släkten samlades gick jag hem och grät av stressen, det är för mycket folk. Jag skulle jättegärna gå dit och träffa både kusin och kusinbarn men klarar helt enkelt inte av det, och det i sig är jobbigt nog. Jag vill inte sitta här hemma med en gnällig hund och vara bitter över det jag missar. Jag vill inte bli tagen för givet sådär. Jag vill inte passa hunden, jag tycker gott att de kan få fixa den biten själva. Helst hade jag varit ärlig och sluppit dölja saker men det är inte ett alternativ.
Vad fan gör man, hur kommer jag ur den där jävla hundpassningen så jag får vara bitter ifred?