Ja då förstår jag hurdana situationer du tänker på och att det kanske inte alltid är så lämpligt.Absolut, kruxet är ju om någon hakar på och vill prata och berätta på ett lite påstridigt och egentligen jobbigt sätt. Som vuxen kan jag ju se att den här personen är uppenbart annorlunda, och därför är jag artigare och trevligare än jag hade varit om t ex en full eller otrevlig person gjort på samma sätt. Barnens frågor är typ varför frågar han så mycket? Varför följer han efter oss? De tycker helt enkelt det är lite otäckt, eftersom de inte riktigt förstår varför personen gör som de gör och att det kanske är lite jobbigt, men inte farligt. Och sånt är det ju svårt att fråga personen ifråga: Varför bryter du de sociala koderna? När svaret rimligen är "För att jag pga mitt handikapp är rätt omedveten om dem?"
Går det att då, för att inte hamna i situationen där hen kan höra och ta illa vid eller svara vidare, att skjuta på samtalet och frågorna? Typ säga - det är inte helt enkelt att förklara så vi får prata om det senare - för att sen prata med funktionsnedsättningar som påverkar känslan för sociala koder (eller ja, i någon lightversion kanske) vid ett lämpligare tillfälle? Ibland tänker jag att alla frågor inte kan besvaras exakt på sekunden utan kräver lite andra omständigheter osv.
Men som sagt, jag spånar mest och har verkligen inget jättekonkret att bidra med egentligen (eftersom min kontakt med barn är när jag passar dem och är den opålitliga barnvakten som mest ljuger och skämtar tror inte det är ett vinnande koncept för föräldrar som måste träffa sina barn jämt )