Att prata om tiggare med barn

[Mabuse]

Förresten, på ett liknande tema: sonens bästa kompis har ett allvarligt och väldigt ovanligt medfött genetiskt fel. Barnen föds friska, men eftersom vissa saker i kroppen inte fungerar som de ska, så utvecklas man i fel riktning ganska snabbt, får stora mentala och fysiska handikapp (bl a ett speciellt utseende) och dör inom några år. Nu finns det nya behandlingar att sätta in, men de är så pass nya att man inte riktigt vet hur mycket de kan hjälpa - den äldsta i Sverige med syndromet är 16 tror jag, och sonens kompis är en av de första att prova en ny behandling som peppar peppar verkar hjälpa bättre. Men man vet inte, helt enkelt.

Familjen är av förklarliga skäl inte jätteöppna med det, eftersom det är en svår sjukdom och det är rätt jobbigt för dem, de vet inte hur det kommer gå med barnet och det krävs en del jobbiga sjukhusvistelser och operationer för att försöka ställa till rätta sånt som sjukdomen ställer till med. Med stigande ålder kommer förmodligen effekterna av sjukdomen bli tydligare.

Frågan är nu hur man hanterar detta med sonen? Vi har inte sagt något om att kompisen har detta, det känns inte som vår sak, och vi vill inte lägga på en femåring att hålla tyst på dagis om något som den familjen själva har valt att inte gå ut med. Däremot börjar det tyvärr märkas lite vartefter de blir större, kompisen verkar lite yngre än sin ålder, är lite mindre och orkar inte lika mycket, och det leder till att de lite glider isär, sonen hakar istället på tuffare killar som busar och bråkar mer. Vilket känns synd, för de passar egentligen väldigt bra ihop, och jag märker på sonen att han egentligen mår bättre av att hänga med bästisen än med grabbarna bus, och det känns också jättetråkigt att det förmodligen är sjukdomen som gör att de inte leker riktigt lika mycket. Hur gör man? Ska man vara lite krass är ju också det här något som troligen inte kommer bli bättre med tiden, samtidigt har barnen en jättefin relation, som det också känns värt att ta lite vara på.

 

[Hyacinth]

Förresten, på ett liknande tema: sonens bästa kompis har ett allvarligt och väldigt ovanligt medfött genetiskt fel. Barnen föds friska, men eftersom vissa saker i kroppen inte fungerar som de ska, så utvecklas man i fel riktning ganska snabbt, får stora mentala och fysiska handikapp (bl a ett speciellt utseende) och dör inom några år. Nu finns det nya behandlingar att sätta in, men de är så pass nya att man inte riktigt vet hur mycket de kan hjälpa - den äldsta i Sverige med syndromet är 16 tror jag, och sonens kompis är en av de första att prova en ny behandling som peppar peppar verkar hjälpa bättre. Men man vet inte, helt enkelt.

Familjen är av förklarliga skäl inte jätteöppna med det, eftersom det är en svår sjukdom och det är rätt jobbigt för dem, de vet inte hur det kommer gå med barnet och det krävs en del jobbiga sjukhusvistelser och operationer för att försöka ställa till rätta sånt som sjukdomen ställer till med. Med stigande ålder kommer förmodligen effekterna av sjukdomen bli tydligare.

Frågan är nu hur man hanterar detta med sonen? Vi har inte sagt något om att kompisen har detta, det känns inte som vår sak, och vi vill inte lägga på en femåring att hålla tyst på dagis om något som den familjen själva har valt att inte gå ut med. Däremot börjar det tyvärr märkas lite vartefter de blir större, kompisen verkar lite yngre än sin ålder, är lite mindre och orkar inte lika mycket, och det leder till att de lite glider isär, sonen hakar istället på tuffare killar som busar och bråkar mer. Vilket känns synd, för de passar egentligen väldigt bra ihop, och jag märker på sonen att han egentligen mår bättre av att hänga med bästisen än med grabbarna bus, och det känns också jättetråkigt att det förmodligen är sjukdomen som gör att de inte leker riktigt lika mycket. Hur gör man? Ska man vara lite krass är ju också det här något som troligen inte kommer bli bättre med tiden, samtidigt har barnen en jättefin relation, som det också känns värt att ta lite vara på.

Jag skulle be föräldrarna till kompisen att hjälpa till att prata om det, och lyfta att jag vill det för att barnen ska kunna bibehålla vänskapen. Det är kanske lättare om de hittar andra saker att göra där kompisen orkar vara med.

 

[Mabuse]

Jag är absolut ingen expert på det här ämnet men en tanke som slår mig är - går det att fråga personen ifråga? Jag tänker att funktionsnedsättningar kommer i många olika varianter och att det ofta (inte alltid) kan vara läge att rikta om frågan till personen det berör om hen ändå hör både svar och förklaring?

Absolut, kruxet är ju om någon hakar på och vill prata och berätta på ett lite påstridigt och egentligen jobbigt sätt. Som vuxen kan jag ju se att den här personen är uppenbart annorlunda, och därför är jag artigare och trevligare än jag hade varit om t ex en full eller otrevlig person gjort på samma sätt. Barnens frågor är typ varför frågar han så mycket? Varför följer han efter oss? De tycker helt enkelt det är lite otäckt, eftersom de inte riktigt förstår varför personen gör som de gör och att det kanske är lite jobbigt, men inte farligt. Och sånt är det ju svårt att fråga personen ifråga: Varför bryter du de sociala koderna? När svaret rimligen är "För att jag pga mitt handikapp är rätt omedveten om dem?"

 

[Yrja]

Min dotter undrade vid ett tillfälle om en man utanför en butik och jag berättare att han har inte så mycket pengar, så han behöver be andra människor om pengar för att ha råd med mat och kläder. Hon undrade om vi hade några pengar och jag skramlade fram några mynt till henne och sonen att ge till mannen utanför butiken.

Vi ger inte pengar till alla som tigger. Oftast har vi inga mynt och jag tror heller inte att det löser några problem. Men jag tycker att det var ett klokt beslut av henne, att vilja hjälpa mannen som inte hade några pengar.

 

[Mabuse]

Jag skulle be föräldrarna till kompisen att hjälpa till att prata om det, och lyfta att jag vill det för att barnen ska kunna bibehålla vänskapen. Det är kanske lättare om de hittar andra saker att göra där kompisen orkar vara med.

Jag tycker det är jättesvårt, de är ju rätt ledsna över detta, och det tog lång tid innan de sa nånting alls, och det känns som att de skulle bli ännu ledsnare om vi sa att jo vi har märkt att handikappet märks mer nu, och har nog lett till att de riskerar att glida isär. De är varandras första och bästa kompisar, så det har nog inte uppstått någon liknande situation förrän nu.

 

[Mabuse]

Det är inte viktigt alls, men eftersom mitt BARN gärna vinkar och pratar uppstår språkförbistringar.

Då förstår jag. Där vi bor pratas det så många olika språk ändå, så barnen är rätt vana vid att alla inte pratar svenska, och att det finns en massa andra språk man inte förstår, så just språkbiten reagerar de inte på. Men om de reagerar på språket så är det förstås bra att förklara att de pratar ett annat språk för att de kommer från ett annat land.

En annan sak, och verkligen helt OT, men varför skriver du barn med versaler?

 

[Hyacinth]

Jag tycker det är jättesvårt, de är ju rätt ledsna över detta, och det tog lång tid innan de sa nånting alls, och det känns som att de skulle bli ännu ledsnare om vi sa att jo vi har märkt att handikappet märks mer nu, och har nog lett till att de riskerar att glida isär. De är varandras första och bästa kompisar, så det har nog inte uppstått någon liknande situation förrän nu.

Desto viktigare tycker jag! Vi har två små autister i bekantskapskretsen där föräldrarna fullständigt nonchalerar barnens begränsningar. Eftersom de inte vill att andra vet, tycker vårt BARN att de är en pain in the xxx. Fick jag bara lov att förklara att de tänker och fungerar på ett annat sätt vore det mycket lättare. Jag tror allt blir lättare om man pratar om det, typ X har lite sämre lungor så hen orkar inte springa så mycket. Vill ni bygga en tågbana istället?

 

[Hyacinth]

Då förstår jag. Där vi bor pratas det så många olika språk ändå, så barnen är rätt vana vid att alla inte pratar svenska, och att det finns en massa andra språk man inte förstår, så just språkbiten reagerar de inte på. Men om de reagerar på språket så är det förstås bra att förklara att de pratar ett annat språk för att de kommer från ett annat land.

En annan sak, och verkligen helt OT, men varför skriver du barn med versaler?

http://www.bukefalos.com/threads/varfor-skrivs-ordet-barnet-med-stora-bokstaver.1351380/

 

[Petruska]

Jag tycker det är jättesvårt, de är ju rätt ledsna över detta, och det tog lång tid innan de sa nånting alls, och det känns som att de skulle bli ännu ledsnare om vi sa att jo vi har märkt att handikappet märks mer nu, och har nog lett till att de riskerar att glida isär. De är varandras första och bästa kompisar, så det har nog inte uppstått någon liknande situation förrän nu.

Det man hade önskat vore ju att föräldrarna valde öppenhet. Erfarenhet från en lång rad andra sammanhang, visar i alla fall mig rätt entydigt att öppenhet är bra.

Men det kan jag ju önska.

Har du och föräldrarna någon dialog alls om syndromet, som du så att säga kan luta dig på om du tar upp frågan ur detta nya perspektiv?

Det är ju också en oerhörd vetskap och ett slags börda att lägga på din son, att hans bästa kompis är så sjuk, att vi vet väldigt lite om ens hur länge han kan tänkas leva osv.

 

[Mabuse]

Desto viktigare tycker jag! Vi har två små autister i bekantskapskretsen där föräldrarna fullständigt nonchalerar barnens begränsningar. Eftersom de inte vill att andra vet, tycker vårt BARN att de är en pain in the xxx. Fick jag bara lov att förklara att de tänker och fungerar på ett annat sätt vore det mycket lättare. Jag tror allt blir lättare om man pratar om det, typ X har lite sämre lungor så hen orkar inte springa så mycket. Vill ni bygga en tågbana istället?

Fast autism är ju skillnad ändå, vi har också autistiska barn i umgängeskretsen, men där är det så tydligt att det är ett handikapp. Det är ju dessutom inte troligen dödligt och med oviss utgång, som är fallet här. Det här är inte tydligare än att du aldrig skulle märka det, såvida du inte känner barnet och framförallt har läst på om det här superovanliga syndromet och inser att allt stämmer klockrent. Lite udda utseende kan ju folk ha ändå, det är bara när man har sett bilder på andra barn med samma syndrom som man inser att de alla har lite udda utseende på exakt samma sätt.

Så det är bara på marginalen det märks, kompisen blir lite tröttare och har det senaste halvåret utvecklats lite långsammare så att han verkar yngre. Föräldrarna har verkligen fullt upp med detta jobbiga, ett älskat barn som inte helt otroligt kommer att dö (den äldsta överlevande med syndromet är alltså 16 idag, när de varit på träff med andra i landet med samma syndrom är kompisen den enda som kan gå själv och inte sitter i rullstol), utan att jag vill lägga sten på börda med att säga att nu börjar det minsann märkas mentalt att X har ett handikapp, jag tycker det påverkar relationen till vår son, nu ska ni inte nonchalera ert barns begränsningar för nu börjar det synas! (att de syns är ju i sig ett tecken på att behandlingen inte biter fullt ut, och att det kanske är på väg utför med barnet). Det här är känsligt och jobbigt, helt förståeligt för familjen, och jag har aldrig tagit upp det med dem annat än när de själva valt att berätta.

 

[Hyacinth]

Kan du prata med sonen om att kompisen orkar lite mindre, men väldigt gärna vill leka med sonen ändå? Kanske försöka ses utanför skola/förskola så de är själva? Jag förstår att det är känsligt.

 

[Mabuse]

Det man hade önskat vore ju att föräldrarna valde öppenhet. Erfarenhet från en lång rad andra sammanhang, visar i alla fall mig rätt entydigt att öppenhet är bra.

Men det kan jag ju önska.

Har du och föräldrarna någon dialog alls om syndromet, som du så att säga kan luta dig på om du tar upp frågan ur detta nya perspektiv?

Det är ju också en oerhörd vetskap och ett slags börda att lägga på din son, att hans bästa kompis är så sjuk, att vi vet väldigt lite om ens hur länge han kan tänkas leva osv.

De är ju öppna på sätt och vis, det är ju ingen hemlighet alls att barnet ibland är på sjukhuset etc, men de har av förklarliga skäl nog inte berättat alla detaljer för barnet ("Du ska kanske dö!"), och det är ju när man får den hela bilden, att de olika små sakerna är en del av ett större syndrom som nog tyvärr kommer ge mental påverkan också, inte otroligt, som det blir lite deppigt. Var och en för sig är de andra problemen lite meckiga och ovanliga, men inte hela världen. Det är den sammantagna bilden som är den deprimerande, och den har ingen av barnen, så vitt jag vet. Också av den anledningen att man faktiskt inte vet, ingen vet, i hur grad den kommer bli sann för just det här barnet iom att man prövar nya behandlingsmetoder mot grundproblemet nu.

 

[Mabuse]

Kan du prata med sonen om att kompisen orkar lite mindre, men väldigt gärna vill leka med sonen ändå? Kanske försöka ses utanför skola/förskola så de är själva? Jag förstår att det är känsligt.

Det är lite så vi har gjort nu, vi stöttar relationen lite extra genom att ses utanför förskolan också (lillebror älskar kompisen, för honom är det ju helt perfekt att kompisen är lika påhittig som storebror men lite yngre i sinnet och inte lika stark). Just eftersom vi ju märker att sonen mår bra av relationen till kompisen egentligen, bättre än av dem han nu alltmer leker med istället. Så det kanske kan vara nog så. Samtidigt märker vi ju lite att sonen lite mer har börjat söka sig till andra, och jag tror det beror på att de pga sjukdomen är lite mer olika nu än de varit förut. Samtidigt verkar det absolut inte ömsesidigt, kompisen är jättefäst vid vår son, och blir lite ensam när han inte är där, eftersom de normalt är som ler och långhalm.

 

[em-pirre]

Jag brukar vara brutalt ärlig. Ibland kan jag förstås inte svaret, och då säger jag det. Ibland orkar BARNET lyssna, och ibland inte.

 

[Kosmostanten]

Jag har inpräntat i barnen att alltid komma ihåg att visa tiggande personer precis lika mycket respekt som alla andra människor. Stanna till, se i ögonen, hälsa.
Och när det gäller dem som vi ser ofta, som kvinnan utanför vårt lokala Ica, kanske byta några ord. Fråga vad de heter, presentera sig själv. Ibland, om en tycker sig ha råd, lägga en slant i muggen.

De har berättat att många jämnåriga, klasskompisar osv inte gör så här…att flera av dem talar nedlåtande om de här människorna, att de allra flesta inte hälsar eller ens visar att de sett dem.
Det tycker jag är skittrist, skulle bli mycket upprörd om mina barn betedde sig så.

 

[ako]

Vad händer om du bara förklarar att en del människor är så fattiga i sina länder att de kommer till Sverige för att tigga pengar? BARNET kanske frågar om en peng att ge då. Jag skulle svara så ärligt jag kunde, så långt jag visste. Varför en del ligger vet jag faktiskt inte. Den hjälp den här personen ville ha var ju pengar, inte att bli upplyft, det kanske man kan förklara för BARNET?

Sedan säger jag alltid "människor som tigger" i stället för "tiggare" och skulle vara ännu noggrannare med det till ett barn. Fast jag gissar att du också gjorde det.

Lite off topic, men jag har funderat på det ett par gånger; varför skriver du "barnet" med versaler? Nyfiken!

Såg nu förklaringen :-)!

Intressant tråd- följer!

 

[Petruska]

Jag märker att jag blev lite förvånad av mig själv i detta. Jag är vanligtvis den vuxna som ärligt och uppriktigt förklarar exakt allting för barn. Vad det än gäller och hur små de än är. Folk omkring mig har under åren ofta noterat detta.

Men på tumanhand med den här lillkillen händer något med mig och jag kan plötsligt inte förklara. Jag är lite osäker på om det handlar om just tiggeriet eller om det handlar om just lillkillen och mig på något sätt.

 

[Hyacinth]

Jag märker att jag blev lite förvånad av mig själv i detta. Jag är vanligtvis den vuxna som ärligt och uppriktigt förklarar exakt allting för barn. Vad det än gäller och hur små de än är. Folk omkring mig har under åren ofta noterat detta.

Men på tumanhand med den här lillkillen händer något med mig och jag kan plötsligt inte förklara. Jag är lite osäker på om det handlar om just tiggeriet eller om det handlar om just lillkillen och mig på något sätt.

Härligt att du fått en utmaning. Handlar det om att du är osäker på om han förstår, eftersom han vad jag förstått är tvåspråkig (och kanske därför har en lite långsammare språkutveckling)?

 

[Mabuse]

Härligt att du fått en utmaning. Handlar det om att du är osäker på om han förstår, eftersom han vad jag förstått är tvåspråkig (och kanske därför har en lite långsammare språkutveckling)?

Fast det där är en myt. Tvåspråkiga barn har inte långsammare språkutveckling, även om man trodde det förut. Individuella skillnader i språkutvecklingen är mycket större, och förklaras inte av tvåspråkigheten.

 

[Hyacinth]

Fast det där är en myt. Tvåspråkiga barn har inte långsammare språkutveckling, även om man trodde det förut. Individuella skillnader i språkutvecklingen är mycket större, och förklaras inte av tvåspråkigheten.

Tack! Det trodde jag, dvs att de har en stor förståelse men att de är något senare med pratet.
Tack för info.