Att prata om tiggare med barn

[Petruska]

Jag umgås ganska regelbundet med en liten 4,5 år gammal kille. Förutom att vi ses familjevis en hel del, brukar jag hämta honom tidigt på dagis på fredagarna och då brukar vi hänga på stan tillsammans i några timmar.

I fredags frågade han för första gången om tiggare. Han verkar inte notera de tiggare som går omkring eller sitter vanligt, men det här var en tiggare som låg ner på alla fyra på det sätt som tiggare ibland gör. Killen frågade mig och jag sa att det var en tiggare och att en del tiggare ligger så där. Det visade sig att det killen var orolig för var att tiggaren hade ramlat och slagit sig så att vi borde hjälpa honom. Jag förklarade att den knäliggande ställningen inte hade något med smärta eller sjukdom att göra och med det lät sig killen nöja.

Själv är jag dock inte särskilt imponerad av min egen prestation. Hur gör ni andra?

Jag kommer ihåg från min egen barndom att vi såg tiggare utomlands och då ingick det alltid i föräldrarnas förklaringar att det hade att göra med att vi var i ett fattigare land och i Sverige behöver ingen tigga. Det kan jag ju inte säga, vi ser många tiggare varje dag här i Sverige nuförtiden.

Hela grejen med att jag tillsammans med ett barn ser en hjälpsökande människa - och sedan inte gör något alls för att hjälpa! Hur hanterar man det? Man säger ju alltid till barn att det är så viktigt att hjälpas åt och ta hand om varandra.

 

[mandalaki]

Vad händer om du bara förklarar att en del människor är så fattiga i sina länder att de kommer till Sverige för att tigga pengar? BARNET kanske frågar om en peng att ge då. Jag skulle svara så ärligt jag kunde, så långt jag visste. Varför en del ligger vet jag faktiskt inte. Den hjälp den här personen ville ha var ju pengar, inte att bli upplyft, det kanske man kan förklara för BARNET?

Sedan säger jag alltid "människor som tigger" i stället för "tiggare" och skulle vara ännu noggrannare med det till ett barn. Fast jag gissar att du också gjorde det.

 

[Mabuse]

Jag umgås ganska regelbundet med en liten 4,5 år gammal kille. Förutom att vi ses familjevis en hel del, brukar jag hämta honom tidigt på dagis på fredagarna och då brukar vi hänga på stan tillsammans i några timmar.

I fredags frågade han för första gången om tiggare. Han verkar inte notera de tiggare som går omkring eller sitter vanligt, men det här var en tiggare som låg ner på alla fyra på det sätt som tiggare ibland gör. Killen frågade mig och jag sa att det var en tiggare och att en del tiggare ligger så där. Det visade sig att det killen var orolig för var att tiggaren hade ramlat och slagit sig så att vi borde hjälpa honom. Jag förklarade att den knäliggande ställningen inte hade något med smärta eller sjukdom att göra och med det lät sig killen nöja.

Själv är jag dock inte särskilt imponerad av min egen prestation. Hur gör ni andra?

Jag kommer ihåg från min egen barndom att vi såg tiggare utomlands och då ingick det alltid i föräldrarnas förklaringar att det hade att göra med att vi var i ett fattigare land och i Sverige behöver ingen tigga. Det kan jag ju inte säga, vi ser många tiggare varje dag här i Sverige nuförtiden.

Hela grejen med att jag tillsammans med ett barn ser en hjälpsökande människa - och sedan inte gör något alls för att hjälpa! Hur hanterar man det? Man säger ju alltid till barn att det är så viktigt att hjälpas åt och ta hand om varandra.

Vi passerar tiggare dagligen på väg till och från dagis, och någon gång har barnen frågat varför de sitter där. Jag har inte kallat dem tiggare, utan sagt att de vill ha pengar, för de har inga. Alltså försökt hålla det så rakt och enkelt jag kan, och barnen verkar nöjda med svaret. Iofs säger jag inte alltid till dem att det är så viktigt att hjälpas åt och ta hand om varandra, jag förväntar mig inte riktigt att de ska ta hand om någon annan än sig själva eftersom de är barn, mer än såklart att visa medkänsla om nån har ont eller är ledsen. Inget jag medvetet har tänkt på, men när du skrev att man ju alltid säger så till barnen insåg jag att jag nog aldrig sagt så till mina barn.

 

[Petruska]

Jag säger nog inte så till barnen, men pratet runt barnen handlar mycket om det och har gjort över åren. Delvis medvetet, för att det på min partners sida finns en hel obruten rad av pappor som i generationer har övergett sina barn.

Tiggare, sa jag nog inte heller. Jag sa att de tigger. Den formulering som for genom mitt huvud var att de "jobbar som tiggare", men jag sa inte det.

Vid ett annat tillfälle sa jag just att de behöver pengar. Då fick jag så klart genast den mycket rimliga frågan varför jag inte ger dem pengar. (Det händer det att jag gör, men vi har tiotals personer som tigger på vår gata en vanlig kväll, så jag ger förståeligt inte till alla.)

Min mest tydliga känsla i det situationen var att jag mycket saknade det där som mina föräldrar sa, att man i Sverige tar hand om varandra så att ingen behöver tigga. Jag önskar att jag kunde säga så. Inför barnet får jag liksom en känsla av att fattiga eu-migranters nöd ligger på min person att ordna upp (psykologiskt troligen för att barnet har hört talas om att jag har räddat hans mamma några gånger; det är min utflugna fosterdotter).

 

[Petruska]

Vad händer om du bara förklarar att en del människor är så fattiga i sina länder att de kommer till Sverige för att tigga pengar? BARNET kanske frågar om en peng att ge då. Jag skulle svara så ärligt jag kunde, så långt jag visste. Varför en del ligger vet jag faktiskt inte. Den hjälp den här personen ville ha var ju pengar, inte att bli upplyft, det kanske man kan förklara för BARNET?

Sedan säger jag alltid "människor som tigger" i stället för "tiggare" och skulle vara ännu noggrannare med det till ett barn. Fast jag gissar att du också gjorde det.

Jag sa inte tiggare. Jag sa de tigger, som begripligt alternativ till eu-migrant.

Jag tänker att jag ska se till att ha gott om femmor i fortsättningen, så han kan få ge dem han vill ge. Tur vi inte ses jätteofta, då hade det blivit dyrt.

 

[Hyacinth]

Jag umgås ganska regelbundet med en liten 4,5 år gammal kille. Förutom att vi ses familjevis en hel del, brukar jag hämta honom tidigt på dagis på fredagarna och då brukar vi hänga på stan tillsammans i några timmar.

I fredags frågade han för första gången om tiggare. Han verkar inte notera de tiggare som går omkring eller sitter vanligt, men det här var en tiggare som låg ner på alla fyra på det sätt som tiggare ibland gör. Killen frågade mig och jag sa att det var en tiggare och att en del tiggare ligger så där. Det visade sig att det killen var orolig för var att tiggaren hade ramlat och slagit sig så att vi borde hjälpa honom. Jag förklarade att den knäliggande ställningen inte hade något med smärta eller sjukdom att göra och med det lät sig killen nöja.

Själv är jag dock inte särskilt imponerad av min egen prestation. Hur gör ni andra?

Jag kommer ihåg från min egen barndom att vi såg tiggare utomlands och då ingick det alltid i föräldrarnas förklaringar att det hade att göra med att vi var i ett fattigare land och i Sverige behöver ingen tigga. Det kan jag ju inte säga, vi ser många tiggare varje dag här i Sverige nuförtiden.

Hela grejen med att jag tillsammans med ett barn ser en hjälpsökande människa - och sedan inte gör något alls för att hjälpa! Hur hanterar man det? Man säger ju alltid till barn att det är så viktigt att hjälpas åt och ta hand om varandra.

Jag berättar att de försöker få pengar för att kunna ge sina barn mat och skolgång, ett varm hus eller något annat de behöver. Ibland ger vi pengar, men jag har också sagt att vi inte kan göra det alltid, det har vi inte möjlighet till.

Jag har också berättat att vi skänker pengar varje månad till UNHCR och Läkare utan gränser ("stora företag som kan hjälpa bättre än vi") för att försöka hjälpa till. Sen pratar vi mycket om alla människors lika värde, och att det viktiga inte är hur man ser ut utan hur man är. BARNET har rätt bra koll och brukar be om att få växelmynten att lägga i insamlingsbössor i affären när vi handlar mat. Leksaker och kläder som är urvuxna skänker vi alltid vidare och lämnar in gemensamt. Jag kör enligt principen att ingen kan göra allt men alla kan göra något.

 

[Mabuse]

Jag säger nog inte så till barnen, men pratet runt barnen handlar mycket om det och har gjort över åren. Delvis medvetet, för att det på min partners sida finns en hel obruten rad av pappor som i generationer har övergett sina barn.

Tiggare, sa jag nog inte heller. Jag sa att de tigger. Den formulering som for genom mitt huvud var att de "jobbar som tiggare", men jag sa inte det.

Vid ett annat tillfälle sa jag just att de behöver pengar. Då fick jag så klart genast den mycket rimliga frågan varför jag inte ger dem pengar. (Det händer det att jag gör, men vi har tiotals personer som tigger på vår gata en vanlig kväll, så jag ger förståeligt inte till alla.)

Min mest tydliga känsla i det situationen var att jag mycket saknade det där som mina föräldrar sa, att man i Sverige tar hand om varandra så att ingen behöver tigga. Jag önskar att jag kunde säga så. Inför barnet får jag liksom en känsla av att fattiga eu-migranters nöd ligger på min person att ordna upp (psykologiskt troligen för att barnet har hört talas om att jag har räddat hans mamma några gånger; det är min utflugna fosterdotter).

Det kanske är det som är kruxet då, att dina föräldrars svar uppenbarligen inte är sant längre, om det nånsin varit det (det finns ju gott om svenska tiggare också)? Men om man lärt barnen att man måste hjälpas åt och ta hand om varandra, alla människor, och samhället sen egentligen inte fungerar riktigt så - då får ju inte barnen ihop det. Det blir lite teodiceproblem över det hela: Om man ska hjälpas åt och ta hand om varandra, och den människan behöver pengar och du har pengar, varför ger du inte dem pengar då?

Jag skulle nog försöka ge ett ärligt svar, helt enkelt, det som känns ärligast för dig. För frågan är ju helt klart legitim, och grundar sig i att barnet tar det du säger på allvar.

 

[Equilina]

Vår dotter är i samma ålder som din minikompis. Vi bor på landet och stöter sällan på tiggare, men en dag satt det en liten man utanför matbutiken. Hon frågade varför han satt där, varför han var ensam och var hans föräldrar var (hon trodde det var ett barn). Vi svarade att han nog inte hade ett jobb (hon vet att man måste jobba för att få pengar) och då får man ju inga pengar så därför ber han om att få det av andra, eller så ber han om lite mat. Förklarade också att det inte var ett barn och drog till med att hans kompisar var någon annan stans just nu, ibland är man ensam.
Jag tycker det är svårt att lägga det på en lagom nivå, hon verkade nöja sig med svaren dock.

 

[Petruska]

Det kanske är det som är kruxet då, att dina föräldrars svar uppenbarligen inte är sant längre, om det nånsin varit det (det finns ju gott om svenska tiggare också)? Men om man lärt barnen att man måste hjälpas åt och ta hand om varandra, alla människor, och samhället sen egentligen inte fungerar riktigt så - då får ju inte barnen ihop det. Det blir lite teodiceproblem över det hela: Om man ska hjälpas åt och ta hand om varandra, och den människan behöver pengar och du har pengar, varför ger du inte dem pengar då?

Jag skulle nog försöka ge ett ärligt svar, helt enkelt, det som känns ärligast för dig. För frågan är ju helt klart legitim, och grundar sig i att barnet tar det du säger på allvar.

Frågan är helt klart legitim! Så sett hade jag blivit både glad och stolt om ungen pressat mig mer. (Sådant vi gör tillsammans är ofta fyllt av så mycket nytt för honom att han snabbt får syn på något annat, jag hinner sällan följa upp saker och ting.)

 

[Petruska]

Jag berättar att de försöker få pengar för att kunna ge sina barn mat och skolgång, ett varm hus eller något annat de behöver. Ibland ger vi pengar, men jag har också sagt att vi inte kan göra det alltid, det har vi inte möjlighet till.

Jag har också berättat att vi skänker pengar varje månad till UNHCR och Läkare utan gränser ("stora företag som kan hjälpa bättre än vi") för att försöka hjälpa till. Sen pratar vi mycket om alla människors lika värde, och att det viktiga inte är hur man ser ut utan hur man är. BARNET har rätt bra koll och brukar be om att få växelmynten att lägga i insamlingsbössor i affären när vi handlar mat. Leksaker och kläder som är urvuxna skänker vi alltid vidare och lämnar in gemensamt. Jag kör enligt principen att ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Ditt BARN är mer konversabelt på ett sätt jag är mer van vid, än den här lille killen. Familjerna fungerar på väldigt olika vis, för att säga det kort. Mina sätt att prata och relatera gör att han har väldigt mycket att tänka på hela tiden, ofta så intensivt att högst 20% av mina svar på hans frågor går fram. Högst.

Hade det varit på min sons tid, tror jag vi hade sagt ungefär som du. Och det hade vi gjort så många gånger redan att frågan kunnat ses som i viss mån utagerad. I den här situationen känner jag att jag gjorde sämre ifrån mig än att bevara utgångsläget, om du förstår hur jag menar.

 

[Hyacinth]

Ditt BARN är mer konversabelt på ett sätt jag är mer van vid, än den här lille killen. Familjerna fungerar på väldigt olika vis, för att säga det kort. Mina sätt att prata och relatera gör att han har väldigt mycket att tänka på hela tiden, ofta så intensivt att högst 20% av mina svar på hans frågor går fram. Högst.

Hade det varit på min sons tid, tror jag vi hade sagt ungefär som du. Och det hade vi gjort så många gånger redan att frågan kunnat ses som i viss mån utagerad. I den här situationen känner jag att jag gjorde sämre ifrån mig än att bevara utgångsläget, om du förstår hur jag menar.

Jag förstår precis. Jag är van vid mitt BARN och att kunna ha rätt invecklade resonemang (vi pratade om äggdonationer när hen var 4...) och stöter ibland på patrull med anda barn. Jag hade nog försökt förenkla massor; "I andra länder kan det vara så svårt att få mat till sina barn att man måste åka till oss och be om pengar. Ibland kan vi ge lite och ibland inte". Jag är benhård med att mitt barn ska känna empati och kanske vara lite medveten om att vi har det väldigt bra även om vi inte åker till fjällen/Thailand varje år.

 

[Mabuse]

Frågan är helt klart legitim! Så sett hade jag blivit både glad och stolt om ungen pressat mig mer. (Sådant vi gör tillsammans är ofta fyllt av så mycket nytt för honom att han snabbt får syn på något annat, jag hinner sällan följa upp saker och ting.)

Barn följer inte alltid upp med följdfrågor där man helst skull vilja ha dem. Treåringen kan gärna med femton följdfrågor vilja ha en uttömmande redogörelse för varför en bil som stod där i morse inte längre står där när vi går hem, eller varför en man går på trottoaren (Vart ska han? Varför det? osv) Jag önskar ibland att de frågade om sånt där jag har vettiga svar att ge och det skulle kännas kul att lära dem, inte om sånt där jag inte har en aning. Och femåringen vill gärna ha en uttömmande förklaring till varför Rackham den Rödes skepp har röda segel, och varför fakiren i Tintin har konstiga ögon, än till varför det finns tiggare. Iofs gör ju Rackham den Röde också lite mer spännande saker än vad tiggarna gör.

En annan fråga på samma tema - vad gör ni när nån som är lite eljest, alltså har någon form av förståndshandikapp, slå följe på vägen hem eller på bussen och vill prata en massa eller beter sig annorlunda, och barnen tycker personen är konstig/läskig och frågar medan personen är där? Vad säger man, som inte är förolämpande mot den personen, men samtidigt ärligt mot barnen?

 

[Mabuse]

Jag förstår precis. Jag är van vid mitt BARN och att kunna ha rätt invecklade resonemang (vi pratade om äggdonationer när hen var 4...) och stöter ibland på patrull med anda barn. Jag hade nog försökt förenkla massor; "I andra länder kan det vara så svårt att få mat till sina barn att man måste åka till oss och be om pengar. Ibland kan vi ge lite och ibland inte". Jag är benhård med att mitt barn ska känna empati och kanske vara lite medveten om att vi har det väldigt bra även om vi inte åker till fjällen/Thailand varje år.

Jag vet inte om jag skulle lyfta fram att det är så viktigt att de fattiga kommer från andra länder? Eller varför är det viktigt?

 

[Petruska]

Barn följer inte alltid upp med följdfrågor där man helst skull vilja ha dem. Treåringen kan gärna med femton följdfrågor vilja ha en uttömmande redogörelse för varför en bil som stod där i morse inte längre står där när vi går hem, eller varför en man går på trottoaren (Vart ska han? Varför det? osv) Jag önskar ibland att de frågade om sånt där jag har vettiga svar att ge och det skulle kännas kul att lära dem, inte om sånt där jag inte har en aning. Och femåringen vill gärna ha en uttömmande förklaring till varför Rackham den Rödes skepp har röda segel, och varför fakiren i Tintin har konstiga ögon, än till varför det finns tiggare. Iofs gör ju Rackham den Röde också lite mer spännande saker än vad tiggarna gör.

En annan fråga på samma tema - vad gör ni när nån som är lite eljest, alltså har någon form av förståndshandikapp, slå följe på vägen hem eller på bussen och vill prata en massa eller beter sig annorlunda, och barnen tycker personen är konstig/läskig och frågar medan personen är där? Vad säger man, som inte är förolämpande mot den personen, men samtidigt ärligt mot barnen?

Jag hade föredragit Tintinfrågorna. Nej, de låter sig ju inte regisseras, de små liven, men jag märker att jag är väldigt van vid en "sorts" barn, och här står jag nu med en annan sort. Det är mycket intressant och mycket svårt. (Hurdan den här killen hade varit om jag hade haft huvudansvaret för honom, vet vi ju inte, förstås.) Det var på motsvarande vis med hans mamma, när den generationens barn i familjen var små. Min son och mina kusinbarn var en "sort", och hon var en annan.

En gång när sonen och jag fick följe av en person som var eljest på det viset att han var alkoholist, så sa han själv att han var alkis när sonen frågade mig. Det underlättade avsevärt. Jag håller med om att det där är svårt. Vi har barn med downs i familjen, och vi får ofta följe med en vuxen med samma funktionshinder. Just då är det ju lätt att säga att han har samma funktionshinder som lille L. Men den turen, eller vad vi ska kalla det, har man ju oftast inte.

 

[Mabuse]

Jag hade föredragit Tintinfrågorna. Nej, de låter sig ju inte regisseras, de små liven, men jag märker att jag är väldigt van vid en "sorts" barn, och här står jag nu med en annan sort. Det är mycket intressant och mycket svårt. (Hurdan den här killen hade varit om jag hade haft huvudansvaret för honom, vet vi ju inte, förstås.) Det var på motsvarande vis med hans mamma, när den generationens barn i familjen var små. Min son och mina kusinbarn var en "sort", och hon var en annan.

En gång när sonen och jag fick följe av en person som var eljest på det viset att han var alkoholist, så sa han själv att han var alkis när sonen frågade mig. Det underlättade avsevärt. Jag håller med om att det där är svårt. Vi har barn med downs i familjen, och vi får ofta följe med en vuxen med samma funktionshinder. Just då är det ju lätt att säga att han har samma funktionshinder som lille L. Men den turen, eller vad vi ska kalla det, har man ju oftast inte.

Problemet med Tintinfrågorna är att de obarmhärtigt avslöjar att man inte alls som en god förälder tittat på det barnen ser på tv (sedernas förfall har tyvärr gått så långt att barnen inte alls vill öva nyvunna läskunskaper genom att läsa Tintinböcker eller få dem lästa för sig, utan vill se Tintin på TV istället), utan hängt över en egen skärm och t ex bukesurfat istället. Så jag har ingen aning om varför personerna gör som de gör, eftersom jag inte har tittat ordentligt. Som vanligt är de jobbigaste barnfrågorna de som avslöjar ens egna brister.

Missbrukare tycker jag är lite lättare, eftersom de dels uppför sig lite mer begripligt för barnen (A-lagarna häromkring är av det välmenta och harmlösa slaget), de är bara lite mer pratsamma och skojigare än vad man brukar vara, men barnen reagerar inte på samma sätt. De förståndshandikappade kan ju ibland prata med lite annorlunda röst, eller sitta och prata/skrika för sig själva, se annorlunda ut, osv, och det verkar som barnen tycker det är mer skrämmande. De förstår inte heller på samma sätt själva att de kan vara skrämmande, just eftersom de ju är handikappade (vi bodde fram tills helt nyligen granne med ett stort boende för handikappade, så därför fick man ofta sällskap på bussen eller på promenad).

 

[Hyacinth]

Jag vet inte om jag skulle lyfta fram att det är så viktigt att de fattiga kommer från andra länder? Eller varför är det viktigt?

Det är inte viktigt alls, men eftersom mitt BARN gärna vinkar och pratar uppstår språkförbistringar.

 

[Petruska]

Problemet med Tintinfrågorna är att de obarmhärtigt avslöjar att man inte alls som en god förälder tittat på det barnen ser på tv (sedernas förfall har tyvärr gått så långt att barnen inte alls vill öva nyvunna läskunskaper genom att läsa Tintinböcker eller få dem lästa för sig, utan vill se Tintin på TV istället), utan hängt över en egen skärm och t ex bukesurfat istället. Så jag har ingen aning om varför personerna gör som de gör, eftersom jag inte har tittat ordentligt. Som vanligt är de jobbigaste barnfrågorna de som avslöjar ens egna brister.

Missbrukare tycker jag är lite lättare, eftersom de dels uppför sig lite mer begripligt för barnen (A-lagarna häromkring är av det välmenta och harmlösa slaget), de är bara lite mer pratsamma och skojigare än vad man brukar vara, men barnen reagerar inte på samma sätt. De förståndshandikappade kan ju ibland prata med lite annorlunda röst, eller sitta och prata/skrika för sig själva, se annorlunda ut, osv, och det verkar som barnen tycker det är mer skrämmande. De förstår inte heller på samma sätt själva att de kan vara skrämmande, just eftersom de ju är handikappade (vi bodde fram tills helt nyligen granne med ett stort boende för handikappade, så därför fick man ofta sällskap på bussen eller på promenad).

Möjligen kan man inom familjen, med barnen, lyckas etablera något slags fungerande uttryck för begåvningshandikappade - både dem man har träffat på och de framtida man kommer att träffa på? Tex "funktionshindrad på ungefär samma sätt som vår gamla granne, du minns". Det hade jag stått ut med att säga även om den det gäller hör det. Begåvningshandikappade som ändå är kapabla att röra sig självständigt ute, vet väl troligen på något plan faktiskt om att de är lite eljest? Så att det inte är alltför upprörande om de råkar höra att man pratar om det med barn, menar jag?

Jag har lite tur med lillkillens filmtittande, för han gillar superhjältar, och min man är något av expert på bland annat det genom sitt arbete/hobby. Litterärt hyser jag hopp om att killen med tiden blir min partner upp i dagen. Killen "pryar" på partners jobb en timme emellanåt, att "jobba" är hans favorithobby oavsett det gäller mocka hästskit i hagen eller sortera böcker och filmer, eller laga mat.

 

[Petruska]

Det är inte viktigt alls, men eftersom mitt BARN gärna vinkar och pratar uppstår språkförbistringar.

Min lille kompis - aka plastBARNBARNET - pratar spanska med eu-migranterna. Det funkar ganska bra. Och har fördelen att han kan fråga vad som helst och få vilka svar som helst utan att jag förstår mer än i bästa fall huvuddragen.

 

[Killaloe]

En annan fråga på samma tema - vad gör ni när nån som är lite eljest, alltså har någon form av förståndshandikapp, slå följe på vägen hem eller på bussen och vill prata en massa eller beter sig annorlunda, och barnen tycker personen är konstig/läskig och frågar medan personen är där? Vad säger man, som inte är förolämpande mot den personen, men samtidigt ärligt mot barnen?

Jag är absolut ingen expert på det här ämnet men en tanke som slår mig är - går det att fråga personen ifråga? Jag tänker att funktionsnedsättningar kommer i många olika varianter och att det ofta (inte alltid) kan vara läge att rikta om frågan till personen det berör om hen ändå hör både svar och förklaring?

 

[Hyacinth]

Ang handikapp brukar jag säga att vi är alla olika. En del på insidan, andra på utsidan. En del förklarar jag med att personen kanske är sjuk och inte mår bra och därför beter sig lite annorlunda.
En pojke som bor nära oss har mycket spastiska rörelser och läten, min förklaring är att han dels inte kan kontrollera sina muskler ordentligt, men också att han kanske låter för att han blir lugn då. Vissa gånger känner jag mig tvungen att svara att jag inte vet, men att vi kanske kan gissa tillsammans.