Att prata om psykisk ohälsa

Mina nära känner mig så väl. Dom vet att dom gångerna jag pratar som mest är när jag mår väldigt dåligt, mamma och jag har en "pakt/deal" om att jag kan ringa närsomhelst och prata om vad jag vill, antingen att jag vill berätta något bra, be om råd, få stöttning, få vara ledsen och tillåtas vara det och hon hjälper mig att bli lugn men sen också att jag har förklarat för henne att jag inte alltid klarar att berätta hur jag mår eller att det är jobbigt och att jag då ringer och pratar om helt onödiga saker eller saker som inte är viktiga just där och då och att hon vet att då är det tufft för mig. Det är inga långa samtal, ofta bara några minuter men dom är viktiga. Jag tycker det är jobbigt att jag måste ringa henne när hon jobbar men hon har sagt att jag går före allt. Jag var orolig att hon skulle bli av med jobbet för att jag stör och tar tid, då sa hon att det löser hon, jag är viktigare.

Igår skulle hon kommit ner till mig på kvällen, jag orkade inte, jag har isolerat mig ett par dagar och inte orkat träffa någon, inte heller orkat prata med någon annan än min hund så istället för att ringa skickade jag ett sms med den enkla frågan "Kan vi ses imorgon istället?". Bara den frågan fick mamma att förstå att jag mådde väldigt dåligt eftersom hon vet hur dåligt samvete jag får om jag ställer in något så att jag inte brukar göra det och fick till svar att hon älskar mig och att jag kan ringa om jag behöver prata och att hon hoppas att jag får må lite bättre snart. Jag behövde liksom inte förklara mer.
 
Min uppfattning av när det blir "psykisk ohälsa" är när det påverkar livet på ett sätt man inte kan kontrollera och det blir ett hinder i livet man måste överleva och som tär på en.

Det är ju ingen psykisk ohälsa för att man känner av normal ångest eller stress osv, det är ju så kroppen fungerar. Det är aldrig någonting man kan bli helt fri från, eller som man ens ska bli helt fri från.
Det här tycker jag beskriver det bra, samma sak med npf diagnoser där ett av kriterierna är att det har en påverkan på hur det är ett problem i vardagen/en funktionsnedsättning. Och olika psykiska sjukdomar är det samma sak med, det blir det största problemet om man inte klarar av livet .

Men det innebär inte att det inte finns ångest och depressioner där man faktiskt lyckas hålla uppe sig själv så man tar sig fram i samhället. Och att det inte märks utåt.

Det är inte svart eller vitt utan en skala där man kan befinna sig på olika grader av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är ett stort ord, det innefattar vardagliga problem och allvarliga psykiska sjukdomar och där tycker jag det är stor skillnad för alla mår dåligt ibland eller i perioder, alla upplever sorg om man förlorar någon nära, eller mår dåligt och känner sig stressade av att ta hand om jobb och familjeliv osv, men det är ingen sjukdom, men psykisk ohälsa.
 
Senast ändrad:
Just det, min kropp har något jag kallar ångestklåda, vid minsta stressande tanke, vid allvarlig svår ångest och ibland innan jag ens fattar varför så börjar det klia så fruktansvärt att jag tror jag ska bli galen på riktigt. Jag kliar och kliar och kliar. Det kan hålla i sig i timmar, kan ligga med den där smärtan timtals och inte sova på 5 timmar för att det är så otroligt vad det kliar. Och när jag ska iväg, kan ju inte ta mig ut knappt för att kroppen bara skriker stopp, stopp.

Jag får också svårt att andas även när det inte är panikångest.

Jag kan inte vara stilla, jag kommer på saker att göra hela tiden och springer omkring och kan inte sitta eller ligga still utan skakar i hela kroppen, antingen att jag skakar medvetet för att försöka fokusera på det istället eller helt okontrollerat vilket jag fått massor av kommentarer om genom alla år som om jag beter mig oacceptabelt rent socialt, att jag ska skärpa mig och lägga av och bara sitta stilla men det går ju inte! Igår när jag hade omedveten ångest gjorde min hund precis som han brukar, jag låg i sängen och han låg på kudden bredvid mig, plötsligt krafsade det lite på axeln och jag visste att hunden var där och lyfte på täcket så han fick krypa in, han la sig nära, nära och låg där tills jag slutade skaka. Han är klok, han känner av mig och hjälper mig.:love:

Ibland/ofta blir det tvärtom, att jag inte kan ta mig för något och bara sitter och stirrar i timmar.

Jag kan inte ta beslut, inga alls utan tankarna bara fladdrar runt eller låser sig.
 
Haha, nu skriver jag massor men har en till fråga om ADD, en person som jag känner lite halvt har ADD. När vi pratade, antingen att jag tog initiativet eller hon frågade eller vi bara var sociala var det ofta som att hon inte lyssnade alls. Jag fick fråga flera gånger och uppfattade det som att hon inte brydde sig om vad jag sa. Sen kom jag på att hon berättat att hon har ADD och tänkte om det är vanligt att man har svårt att hänga med i samtal eller framstå som att man inte lyssnar? Sen var det liksom som att hon inte såg mig ibland, hon tittade förbi mig, bort mot andra saker som om jag inte fanns.

Jag tänker angående trådens ämne att det här är ett sådant tillfälle då det verkligen är bra att prata om psykisk ohälsa, att det gav mig en chans att förstå henne bättre och inte tänka att hon var otrevlig eller inte brydde sig om mig. Jag var tacksam för att hon berättat för mig.
 
Jag är öppen med mina sjukdomar - i min värld är det bara som en mer långvarig envis j-a förkylning. Det går upp och ner, jag medicineras för det och tids nog kanske, kanske jag blir frisk (men nog inte helt).

Jag har noterat att många blir förvånade att jag pratar om det och flera har uttryckt att dom tycker jag är modig. Jag tänker mest att alltid kan det väl hjälpa nån.
 
Någon som kan svara på lite frågor?
Har väl förmodligen bara lite allmän vanlig ångest men vet inte..
För två-tre år sedan hade jag en måttlig depression och hade väl haft ångest känslor väldigt länge utan att faktiskt veta/förstå det.

I botten har jag en dålig själv känsla.
Just då var det många saker på varandra som orsakade att jag bröt ihop.
Inte med buller och bång men fick allt som ofta stanna bilen på väg till jobbet då jag bara grät.
Kunde vara hyffsad mot mina brukare men storgrät så fort jag stängde in mig i bilen igen.
Slöt mig på jobbet och hemma.
Var hemma två tre månader tror jag och fick både oxsascand och sertralin.
Då var allt ett töcken av meningslöshet och mörker och jag ville helst bara försvinna, typ dö..

Faktiskt hjälpte nog Sertralin samt att vi ordnade skilda sovrum då jag är lite lättväckt och mannen snarkar väldigt högt, stackarn..
Att inte sova påverkar också.

I alla fall ljusnade tillvaron ganska fort då.
Nu börjar jag få mer och mer ångest/oro/stress .
Var grymt skeptisk till oxascand då men har nu vid två tillfällen tagit en tablett och det känns som dom lindrar..
Så frågan är om det är ok?
Samt hur hemsk är jag om jag blir psykiskt förkyld ett par dagar?
Känner så starkt behov att bara vara..:o
Jobbar som undersköterska inom äo och det innebär en del anspänning.
Dessutom med en chef jag inte kommer överens med eller öht kan prata med.

Det är inte stressen på jobbet som stör mig utan mer att vi hela tiden matas med så mycket negativt.
Samtidigt som min självbild är extremt låg för tillfället..Utseende, kapacitet, interäckatill, duga..

Jag är livrädd att braka och hamna i det mående jag hade då även om det fanns mer bakomliggande bekymmer och orsaker då.
Så hur gör man?
Mina problem är väldigt triviala i jämförelse men kanske någon som ändå kan ge en konstruktiv synvinkel.
 
Tycker det är ett jättesvårt ämne och har inte kunnat vara öppen om det tidigare vilket lett till förstörda relationer till vänner, och mycket bråk med föräldrar.
Väldigt tacksam över att ha en förstående vän kvar sedan tre år tillbaka, vi stöttar varandra.
Tycker det är skönt att kunna öppna upp och berätta om känslor och händelser men det blir alltid begränsat, kommer inte riktigt in på det som hade varit skönt att prata om. Därför har jag också hoppat mellan många psykologer.

Så nja, tycker det är svårt att vara öppen om min egna psykiska ohälsa och kunde därmed ibland bli förvånad över hur öppna folk i till exempel min klass kunde vara om deras problem. Har liksom alltid hjälpt och stöttat andra men när jag började dippa och inte syntes till på ena eller andra dagen så var det ingen som undrade varför, så det har aldrig varit särskilt inbjudande att prata om tuffa grejer, och jag har alltid fått för mig att jag blir en 'börda' för andra.
De flesta i min ålder vill ha roligt och tröttnar på deras vänner som inte går ut på helgerna eller gör si och så, men har som sagt kvar min goa vän. 🥰
 
Någon som kan svara på lite frågor?
Har väl förmodligen bara lite allmän vanlig ångest men vet inte..
För två-tre år sedan hade jag en måttlig depression och hade väl haft ångest känslor väldigt länge utan att faktiskt veta/förstå det.

I botten har jag en dålig själv känsla.
Just då var det många saker på varandra som orsakade att jag bröt ihop.
Inte med buller och bång men fick allt som ofta stanna bilen på väg till jobbet då jag bara grät.
Kunde vara hyffsad mot mina brukare men storgrät så fort jag stängde in mig i bilen igen.
Slöt mig på jobbet och hemma.
Var hemma två tre månader tror jag och fick både oxsascand och sertralin.
Då var allt ett töcken av meningslöshet och mörker och jag ville helst bara försvinna, typ dö..

Faktiskt hjälpte nog Sertralin samt att vi ordnade skilda sovrum då jag är lite lättväckt och mannen snarkar väldigt högt, stackarn..
Att inte sova påverkar också.

I alla fall ljusnade tillvaron ganska fort då.
Nu börjar jag få mer och mer ångest/oro/stress .
Var grymt skeptisk till oxascand då men har nu vid två tillfällen tagit en tablett och det känns som dom lindrar..
Så frågan är om det är ok?
Samt hur hemsk är jag om jag blir psykiskt förkyld ett par dagar?
Känner så starkt behov att bara vara..:o
Jobbar som undersköterska inom äo och det innebär en del anspänning.
Dessutom med en chef jag inte kommer överens med eller öht kan prata med.

Det är inte stressen på jobbet som stör mig utan mer att vi hela tiden matas med så mycket negativt.
Samtidigt som min självbild är extremt låg för tillfället..Utseende, kapacitet, interäckatill, duga..

Jag är livrädd att braka och hamna i det mående jag hade då även om det fanns mer bakomliggande bekymmer och orsaker då.
Så hur gör man?
Mina problem är väldigt triviala i jämförelse men kanske någon som ändå kan ge en konstruktiv synvinkel.
För min del har fördelarna med mediciner vägt starkare än eventuella biverkningar. Men visst är Oxascand vanebildande, jag hade den länge men den slutade ha effekt så nu har jag en del andra mediciner, både benzotabletter av olika sorter, andra lugnande, medicin mot det bipolära, sömnmedicin osv osv. Jag äter hysteriska mängder medicin men utan dom klarar jag mig inte.

Från början av min "karriär" inom psykiatrin vägrade jag all medicin, nu försvarar jag dom jag har med näbbar och klor för att jag känner att jag hanterar livet bättre om jag får lugn och stöd av dom och jag har i princip inte haft ett bipolärt skov på 1,5-2 år sen medicinen blev korrekt inställd och innan dess växlade jag hela tiden, hade långa depressiva episoder blandat med hypomani och hamnade på sjukhus med starkt antidepressiv medicin i dropp form för att det skulle komma direkt ut i blodet eftersom det var en katastrofsituation och en annan gång fick jag ECT. Men nu med rätt medicin kan jag vara låg ibland men inte djupt deprimerad vilket är det längsta någonsin jag varit så stabil.

Jag har Apodos så jag tar alla tabletter oavsett dagsform som underhåll och för att jag vet till 100% att ångesten kommer komma om jag inte tar dom. Min ångest är inte ny, den började när jag var i 7 års åldern ungefär så det behövs något som bryter den innan den tar över. Jag förstår att folk varnar om mediciner och det ska man ta på allvar men mig räddar dom livet på.

Men det är så olika hur man tänker och känner, men fungerar inte livet måste man kanske prova något nytt.
 

Liknande trådar

R
  • Låst
Kropp & Själ Jag är ny här på bukefalos, och är väldigt orolig att göra fel eller bryta mot några regler. Så jag tänkte att det är lika bra att fråga...
Svar
12
· Visningar
3 195
Senast: Gunnar
·
Kropp & Själ Kanske ger jag mig ut på farligt vatten nu, men, då får det väl vara så, då. Jag har en längre tid varit sjukskriven på grund av...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 596
Senast: Squie
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag vet att jag har skrivit tidigare men jag blir för ledsen av att läsa om det och jag har inget minne av vad jag har skrivit pga...
Svar
8
· Visningar
1 094
Senast: Rosett
·
Skola & Jobb Ni vet när man hela tiden får höra att ”du är så stark” och hela kroppen och själen skriker ”jag orkar inte mer”. Hela livet har jag...
5 6 7
Svar
120
· Visningar
14 501
Senast: malumbub
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp