Att prata om psykisk ohälsa

[gul_zebra]

Asperger räknas tydligen som psykisk ohälsa och det är jag helt öppen med att jag har. Inte som i att jag berättar för alla jag möter men kommer det upp så gör det liksom.
Att jag har en depression är jag lika öppen med som Aspergern, däremot är jag försiktig med att prata om vad som utlöst den då det involverar andra personer.
Ångest har jag lite svårt att begripa själv att jag har. Jag har ju alltid bara haft lite väl mycket oro liksom.

Det jag däremot borde vara öppnare med är följderna. Jag är hellre "sjuk" om jag är för deppig tex och är det nånting jag ska iväg på som ger ångest eller oro så håller jag tyst och biter ihop när det ändå skulle gå att underlätta för mig om jag bara var öppen med det. Att jag har insatser som boendestöd, ledsagning och jobbar i daglig verksamhet är inget jag skyltar med so to speak. Boendestödet ville lämna såna där blå skoskydd förr och fick absolut inte ens göra det för att det skulle kunna synas att jag har personal hemma, jag vill inte under några omständigheter skylta med det. Att jag inte kan sköta mitt eget hem och behöver ledsagare för att jag saknar vänner är för mig den största skammen av alla.

 

[et_flickan]

Varför i hela världen skulle du tycka synd om någon som har gjort dig så illa? Herregud vilken märklig och extremt okänslig människa det måste till för att säga något så urbota dumt Folk som försöker göra förövare till offer kan jag verkligen inte med. Visst kan en förövare vara offer också men det är verkligen inte hens offers uppgift att ha någon som helst medkänsla med hen för det.

Folk är idioter. Jag tycker så klart synd om honom för det han gått igenom i sitt liv också men människan hade ett val. Sluta supa och droga så gör du inte dina nära och kära illa. Simple as that!

Vissa borde tänka innan de öppnar munnen. Och jo människan som sa detta är väldigt okänslig. Vi har brutit kontakten nu ett tag iom att hen lägger sig i så fruktansvärt.

 

[et_flickan]

Jag blir så arg när folk säger så. Att man borde glömt. För JA det hade väl varit smidigast för alla. Men tyvärr fungerar inte alla hjärnor så att det finns en på-och-av-knapp. Men gud vad smidigt det vore.

Hade varit skönt med en avknapp. Folk är så otroligt osmidiga och försöker vara psykologer när de vet att jag går i terapi dessutom.

 

[Lager]

Jag tänkte skriva ”ni som lider av psykisk ohälsa” men jag antar faktiskt att det innefattar alla människor, i olika grad. Så jag väljer att väva in alla i den här diskussionen, oavsett om du lider av svår psykisk ohälsa eller om du bara kan relatera till en svår period i livet. Frågeställningen lyder i alla fall: hur öppna är ni till er omgivning?

Jag ser inget tabu i psykisk ohälsa, alls, ändå tycker jag att det är väldigt svårt att vara helt öppen till min omgivning. Jag har någon form av ångestproblematik som funnits med sedan jag var barn, sedan har livets törnar gjort den svårare eller enklare att hantera i perioder. Men den finns alltid där. Ordet ångest kan ju betyda olika saker för olika människor. För mig innebär det oftast att munnen och halsen blir väldigt torr, det blir tungt att andas och jag blir okoncentrerad. Det kan också kännas väldigt ”mörkt” alltihop helt plötsligt. Jag kan få ångest i sociala sammanhang och behöva gå undan, och ibland när jag har haft mycket ångest under några dagar så blir jag oerhört utmattad och måste vila. Och trots att jag inte ser någon skam i ångest så har jag svårt att säga att jag måste gå hem på grund av ångest, eller att jag måste vara hemma och vila idag för att ångesten gjort mig utmattad. Varför är det så? Jag tror att jag är rädd för att det ska bli en stor sak av något som är ganska naturligt för mig. Att folk ska bli oroliga, eller att det ska starta en lång diskussion kring varför jag har ångest osv. Jag har så fina vänner, ändå hittar jag andra ursäkter än att bara vara helt öppen.

Hur gör ni? Har ni hittat något bra sätt att vara öppna med er psykiska ohälsa? Hur reagerar omgivningen? Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att vara ärlig så att mina vänner vet om varför jag drar mig tillbaks ibland som varken gör saken större eller mindre än vad den är.

Definiera psykisk ohälsa? Känns som utmattningsproblem, lättare ångest (inte i betydelsen panikattacker som kräver läkarinsatser), och stressrelaterade sjukdomar är vanligt lite överallt.

Jag har en stenhårt inarbetad Kajsa Kavat-persona som jag kliver in i de flesta sammanhang. Tycker den blir mer extrem ju sämre jag känner mig. En sån som tar tre ytterligare föreningsuppdrag för att minska stressen från studierna och arbetet - för att fler grejer distraherar ifrån alla de övriga.

Jag pratar oftast inte mående. Jag kan konstatera att jag är stressad idag. Men inga långa konversationer. Men jag vet inte om jag kvalificerar in mig som en person med psykisk ohälsa heller kanske. Jag har haft åratal av vårdkontakt tidigare men det av fysiska orsaker med påföljande operationer. Inte psykiskt.

Däremot så pratas det nonstop om psykiskt ohälsa runt mig, i sociala sammanhang. I vissa fall engagerar jag mig, i andra fall inte. Jag orkar inte vara kurator. Krasst. Mycket av min arbetstid går ut på samtal och att gemensamt hantera tuffa situationer och försöker hitta lösningar, kanske tillfälliga men ändock. Jag har mycket i min eget privata som kräver energi, och jag orkar inte matas med alltför mycket av dåligt mående även på fritiden. Men det kanske är orsaken till att jag inte pratar eget mående så mycket heller. Det ger sällan nåt vettigt i gengäld, det bara suger energi. Då ger det mig mer att isolera mig en weekend med katterna och netflix.

 

[Hyacinth]

Jag har inte hört just att jag borde tycka synd om, men väldigt mycket frågor om hur min förövare lever nu och om rättegången typ "det måste varit svårt för honom" (jo det var det iofs säkert, men konstigt fokus från nån som inte ens känner honom men känner mig?).

Men herregud.

 

[Petruska]

Så definierar jag det också, för min egen del. Jag kan ha stark ångest utan att känna av minsta (medveten) oro. Alltså fysiska symptom. Och jag kan vara mycket orolig för någonting utan att känna det minsta ångest.

Jag gör också rätt tydlig skillnad mellan oro och ångest, och även rädsla. Det är kanske fysiologiskt närbesläktat, men språkligt och som upplevelse gör jag skillnad.

Orolig kan jag vara för att jag har lagat för lite mat eller för att någon inte har hört av sig.

Rädsla är mer som att jag är rädd för älgar och för mögel.


Både rädsla och oro går att resonera med och kring och jag kan även förtränga rädsla och oro.

Ångest är ett tillstånd jag inte rår över. Det gäller både lågintensiv ångest och panikångestattacker. Sen kan den lågintensiva ångesten - i mitt fall - vara med hela tiden och jag funkar ändå hjälpligt. Vid panikångestattack med kramp och andnöd funkar jag så klart inte. Men i båda fallen är ångesten oresonlig på ett sätt som andra känslor inte är. Tycker jag.

 

[Petruska]

Ja, det håller jag helt med om. Jag hör ibland ordet "bakisångest" och känner mig alltid lika förvirrad. För ångest för mig är något helt annat. Men jag vet också om att alkohol kan göra att folk känner sig låga och ängsliga dagen efter. Så visst, jag anser absolut inte att ordet ska vara reserverat för svårare problem. Ångest är ju ångest, liksom.

Jag har nog antagit att de som säger att de får ångest när de är bakfulla faktiskt får ångest. Inte enbart låga och ängsliga.

 

[Voeux]

Jag har nog antagit att de som säger att de får ångest när de är bakfulla faktiskt får ångest. Inte enbart låga och ängsliga.

Fast är inte det ångest då? Ängslighet eller att vara låg behöver ju inte vara så ”bara”.

 

[Grazing]

Definiera psykisk ohälsa? Känns som utmattningsproblem, lättare ångest (inte i betydelsen panikattacker som kräver läkarinsatser), och stressrelaterade sjukdomar är vanligt lite överallt.

Jag har en stenhårt inarbetad Kajsa Kavat-persona som jag kliver in i de flesta sammanhang. Tycker den blir mer extrem ju sämre jag känner mig. En sån som tar tre ytterligare föreningsuppdrag för att minska stressen från studierna och arbetet - för att fler grejer distraherar ifrån alla de övriga.

Jag pratar oftast inte mående. Jag kan konstatera att jag är stressad idag. Men inga långa konversationer. Men jag vet inte om jag kvalificerar in mig som en person med psykisk ohälsa heller kanske. Jag har haft åratal av vårdkontakt tidigare men det av fysiska orsaker med påföljande operationer. Inte psykiskt.

Däremot så pratas det nonstop om psykiskt ohälsa runt mig, i sociala sammanhang. I vissa fall engagerar jag mig, i andra fall inte. Jag orkar inte vara kurator. Krasst. Mycket av min arbetstid går ut på samtal och att gemensamt hantera tuffa situationer och försöker hitta lösningar, kanske tillfälliga men ändock. Jag har mycket i min eget privata som kräver energi, och jag orkar inte matas med alltför mycket av dåligt mående även på fritiden. Men det kanske är orsaken till att jag inte pratar eget mående så mycket heller. Det ger sällan nåt vettigt i gengäld, det bara suger energi. Då ger det mig mer att isolera mig en weekend med katterna och netflix.

Min uppfattning av när det blir "psykisk ohälsa" är när det påverkar livet på ett sätt man inte kan kontrollera och det blir ett hinder i livet man måste överleva och som tär på en.

Det är ju ingen psykisk ohälsa för att man känner av normal ångest eller stress osv, det är ju så kroppen fungerar. Det är aldrig någonting man kan bli helt fri från, eller som man ens ska bli helt fri från.

 

[Voeux]

Min uppfattning av psykisk ohälsa är när det påverkar livet på ett sätt man inte kan kontrollera och det blir ett hinder i livet man måste överleva och som tär på en.

Det är ju ingen psykisk ohälsa för att man känner av normal ångest eller stress osv, det är ju så kroppen fungerar.

Jag tänker att all psykisk ohälsa är just psykisk ohälsa. Precis som en förkylning är fysisk ohälsa även om det är en mildare variant av fysisk ohälsa än cancer. Psykisk ohälsa betyder väl egentligen enbart att det är ett mindre hälsosamt tillstånd av psyket, likväl som att en förkylning är ett mindre hälsosamt tillstånd av ens kropp.

Sedan finns det ju tillstånd som kan diagnostiseras och då brukar de anses lite allvarligare, jag tror man brukar kalla det klinisk depression exempelvis för att poängtera att det är ett sjukdomstillstånd som skiljer sig från annan form av nedstämdhet.

 

[TinyWiny]

Jag tror att det är en form av missriktad välvilja då folk ger såna kommentarer, att tycka synd om nån är enligt många det värsta straffet. Att ses ned på till den grad att en är "en stackare" och liten som människa. Däremot tycker jag precis som du att såna kommentarer kan hållas för sig självt, offret har aldrig nån skyldighet att förstå eller engagera sig känslomässigt öht i nån sån idiot till människa...

Det har jag nog aldrig hört. Alltså att någon skulle se ner på någon det är synd om. Det låter ju helt vidrigt!

 

[_Taggis_]

Det har jag nog aldrig hört. Alltså att någon skulle se ner på någon det är synd om. Det låter ju helt vidrigt!

I den meningen alltså att "den människan måste det vara synd om som beter sig sådär mot andra"...typ att våldsverkare haft taskig barndom, är traumatiserade osv. Att det alltid ska ligga en tragisk förklaring bakom att en beter sig som en rövhatt eller värre, och som andra människor skulle ha nån sorts överseende med. Är det fenomenet helt okänt för dig?

 

[TinyWiny]

I den meningen alltså att "den människan måste det vara synd om som beter sig sådär mot andra"...typ att våldsverkare haft taskig barndom, är traumatiserade osv. Att det alltid ska ligga en tragisk förklaring bakom att en beter sig som en rövhatt eller värre, och som andra människor skulle ha nån sorts överseende med. Är det fenomenet helt okänt för dig?

Nej det är inte okänt för mig men det var inte alls så jag uppfattade att det hade sagts.

 

[Petruska]

Fast är inte det ångest då? Ängslighet eller att vara låg behöver ju inte vara så ”bara”.

Ah. Jag tolkade dig som att du inte uppfattar bakisångest som ångest.

 

[Voeux]

Ah. Jag tolkade dig som att du inte uppfattar bakisångest som ångest.

Jo då, jag blir bara förvirrad av uttrycket ibland eftersom ångest fungerar helt annorlunda för mig själv. Men visst är det många som känner ångest dagen efter, har jag förstått.

 

[_Taggis_]

Nej det är inte okänt för mig men det var inte alls så jag uppfattade att det hade sagts.

Ok. Ja jag vet ju inget om hur saker sagts. Jag bara reflekterar över fenomenet i allmänhet, när det kommer liknande kommentarer om att det ska tyckas synd om förövare.

 

[Petruska]

Jo då, jag blir bara förvirrad av uttrycket ibland eftersom ångest fungerar helt annorlunda för mig själv. Men visst är det många som känner ångest dagen efter, har jag förstått.

Det verkar vara rätt vanligt, ja. Jag får istället ångest när jag har migrän. Kanske är det lite besläktade fenomen?

Sen skulle jag inte av ordet "bakisångest" ta för givet att det verkligen var ångest, men det är just för att det ordet låter lite trivialiserande för mig.

 

[_Taggis_]

Sen skulle jag inte av ordet "bakisångest" ta för givet att det verkligen var ångest, men det är just för att det ordet låter lite trivialiserande för mig.

Jag fick nån gång förklarat för mig att det kallas bakisångest just för att vissa personer är känsliga för det som sker kemiskt med serotoninnivåerna, då alkoholen så att säga går ur kroppen. Att det för vissa blir en form av ångesttillstånd.

 

[MiniLi]

Jag läser ofta att det är så, vilket också gör att jag inte alls känner igen mig och känner mig ännu mer förvirrad i min ångestproblematik. Mitt problem är att jag ofta, åtminstone ett par gånger i veckan, får de fysiska symptomen som ångest ger. Svårt att andas, torr i munnen, stickande fingrar osv. Trots att jag inte känner mig det minsta orolig, ängslig, nervös eller låg. Det liksom kommer från "ingenstans", så som jag upplever det. Så jag känner inte alls igen mig i beskrivningen när folk säger att ångest är oro. Sedan är det ju någonting som sker i hjärnan när ångesten kommer, såklart, men jag vet inte om det är mitt undermedvetna som blivit triggad av någonting eller om det är kemisk obalans i hjärnan som spökar utan att ha blivit triggat.

Det kan ju kännas på olika sätt men ändå vara olika grad av samma reaktion. I slutändan är det mest språkliga uppdelningar vi gör.
Och man kan få olika ångestreaktioner av olika anledningar. Det är inget konstigt

 

[Grazing]

Jag tänker att all psykisk ohälsa är just psykisk ohälsa. Precis som en förkylning är fysisk ohälsa även om det är en mildare variant av fysisk ohälsa än cancer. Psykisk ohälsa betyder väl egentligen enbart att det är ett mindre hälsosamt tillstånd av psyket, likväl som att en förkylning är ett mindre hälsosamt tillstånd av ens kropp.

Sedan finns det ju tillstånd som kan diagnostiseras och då brukar de anses lite allvarligare, jag tror man brukar kalla det klinisk depression exempelvis för att poängtera att det är ett sjukdomstillstånd som skiljer sig från annan form av nedstämdhet.

Fast all stress är ju inte ohälsosam tex, det är ganska så sunt. Det är många känslor som är väldigt sunda, det är när det blir okontrollerat och börjar påverka vardagen på ett negativt sätt som ohälsan kommer in. När stressen och ångesten börjar ta över livet.

Annars skulle ju alla ha psykisk ohälsa egentligen jämt, ingen är ju lycklig och nöjd och stressfri hela tiden. Dom naturliga reaktionerna i kroppen som även faktiskt hjälper oss får man inte tolka in som ohälsa.