Att prata om psykisk ohälsa

[nightcrawler]

Innan jag fick min diagnos var människor överlag väldigt skeptiska och trodde väl att jag mest var lat. Nu får jag dock oönskade råd av några runt omkring om vad jag ska träna och inte träna på när det gäller mina svårigheter. Men brukar säga att de sakerna tar jag upp med min psykolog. Det är därför hon finns.

Jag har ju ADD och har periodvis noll ork och motivation. Det känns i hela kroppen. Men alla som inte vet vad det innebär tror att jag bara är lat. Man blir så ledsen. Är alltid rädd att jag ska bli dömd som en lat jävel som inget vill göra.

 

[sthu]

Rädd för människors fördomar mot just psykoser.

Det har jag och min man diskuterat många gånger. Varför just psykoser är så laddade.
Han har schizofreni och varit inlagd flera gånger för psykos. Det är så illa att han sa upp sig när chefen fick veta om hans diagnos. Helt grundlöst, chefen ville ha kvar honom på jobbet.

Jag antar att det hänger ihop med att det är så svårt att förstå. Dessutom tror jag att hur psykoser framställs i typ film och tv bidrar till bilden av att alla är seriemördare..

 

[parellikusken]

Det har jag och min man diskuterat många gånger. Varför just psykoser är så laddade.
Han har schizofreni och varit inlagd flera gånger för psykos. Det är så illa att han sa upp sig när chefen fick veta om hans diagnos. Helt grundlöst, chefen ville ha kvar honom på jobbet.

Jag antar att det hänger ihop med att det är så svårt att förstå. Dessutom tror jag att hur psykoser framställs i typ film och tv bidrar till bilden av att alla är seriemördare..

Verkligen tragiskt!

För mig hör det bara ihop med min depression, så förhoppningsvis släpper det när jag mår bättre.

 

[sthu]

Verkligen tragiskt!

För mig hör det bara ihop med min depression, så förhoppningsvis släpper det när jag mår bättre.

Ja, för de allra flesta går det bra Hoppas du mår bättre snart!

 

[Hyacinth]

Jag är rätt öppen, ser inga problem med det. Jag har dels depressioner dels ångest.
Däremot pratar jag sällan om hur det känns, det blir för privat. Men jag kan se ett värde i att berätta om det och visa att man kan funka rätt bra ändå, jobba och göra saker.

 

[_Taggis_]

Jag har inget större behov av att dra ner brallorna i tid och otid, det är ungefär så jag ser på min psykiska ohälsa. Jag spyr av mig inför ett fåtal personer emellanåt, men jag håller det där. Jag skäms inte direkt men jag ser en risk i att börja presentera sig som en med psykeisk ohälsa, det blir till slut ens identitet vilket är rätt så icke framgångsrikt vad gäller att faktisk kunna se andra delar av sin personlighet. Jag Är inte mina problem utan jag Har problem, med det inte sagt att det för egen del int är en luddig gräns ibland men jag vill försöka se skillnaden. Det räcker med att jag själv hela tiden känner att jag får ta hänsyn till min bristande ork, andra människor behöver inte bli delaktiga i det eftersom det bara skulle förstärka nån sorts bild av att jag aldrig orkar med nåt.

På jobbet och i rena jobbrelationer tar jag öht aldrig upp det. På jobbet är faktiskt det enda stället jag är en "normal" person och jag vill ha kvar det enda stället i mitt liv där jag är som alla andra.

Människor jag känner väl har inte kunnat missa det med tanke på hur sjuk jag varit. Ytliga bekanta får ingen djupare info men jag är inte direkt duktig på att dölja det när det krisar, men jag tror folk har för mkt att göra med sitt eget för att ens tänka på det desto mer.

 

[parellikusken]

Jag har förresten en vän jag träffade när jag låg inlagd på psyk. Vi är öppna med varandra om det allra mesta, den enda jag vågar vara helt öppen med. Vi träffades när vi båda var i vårt sämsta tillstånd, vi har sett varandra med djup ångest, gråtandes, psykotisk och efter självmordsförsök.
Han är guld värd att ha som vän, behöver inte ha någon mask på mig när jag umgås med honom. Vi stöttar varandra när vi behöver det.

 

[grodan21]

Jag har ju ADD och har periodvis noll ork och motivation. Det känns i hela kroppen. Men alla som inte vet vad det innebär tror att jag bara är lat. Man blir så ledsen. Är alltid rädd att jag ska bli dömd som en lat jävel som inget vill göra.

Det är sjukt jobbigt att inte riktigt kunna förklara för någon som aldrig upplevt det

 

[Hyacinth]

Det är sjukt jobbigt att inte riktigt kunna förklara för någon som aldrig upplevt det

Försök bortse från det. Du har förklarat nog med att berätta, låt folk googla istället.

 

[Killaloe]

För mig handlar det om vem som frågar och hur. Är relativt öppen med hur jag mår, tror jag, förutom gentemot vissa kollegor osv som jag helt enkelt inte orkar hantera eftersom sånt en säger kan komma tillbaka långt efteråt. Då är det lättare att inte säga något.

Men annars så det jag ingen poäng i att hålla det hemligt för egen del eftersom det är en del av mitt liv och påverkar det jag gör.

Sen berättar jag väl inte direkt om allt till alla, det finns inte heller någon anledning till.

 

[grodan21]

Försök bortse från det. Du har förklarat nog med att berätta, låt folk googla istället.

Fast vi kontakt med läkare och Fk hade varit skönt om de förstod.

 

[nightcrawler]

Det är sjukt jobbigt att inte riktigt kunna förklara för någon som aldrig upplevt det

Särskilt när dom försöker tala om för en hur man mår och hur man känner. Snacka om att man känner sig frustrerad

 

[grodan21]

Särskilt när dom försöker tala om för en hur man mår och hur man känner. Snacka om att man känner sig frustrerad

Hade en läkare som sa att alla är trötta efter jobbet. Men är alla så trötta att de inte kan röra sig?

 

[Raderad medlem 6459]

Alltså jag tänker mest att just ångest är så jäkla vanligt att det för mig är en icke-grej att berätta om det, särskilt för vänner. Känns som typ alla har ångest nuförtiden! Så jag säger bara rakt ut som det är.

 

[Petruska]

Alltså jag tänker mest att just ångest är så jäkla vanligt att det för mig är en icke-grej att berätta om det, särskilt för vänner. Känns som typ alla har ångest nuförtiden! Så jag säger bara rakt ut som det är.

Ja. Jag skulle bli väldigt mycket mer förvånad om någon aldrig hade haft ångest och inte riktigt visste vad det är.

Och min första gissning skulle vara att den personen inte känner sig själv.

 

[monster1]

Ja. Jag skulle bli väldigt mycket mer förvånad om någon aldrig hade haft ångest och inte riktigt visste vad det är.

Och min första gissning skulle vara att den personen inte känner sig själv.

Det finns rätt många människor som inte reflekterar över sig själva och sina känslor.

 

[Voeux]

Jag antar att det hänger ihop med att det är så svårt att förstå. Dessutom tror jag att hur psykoser framställs i typ film och tv bidrar till bilden av att alla är seriemördare..

Jag kommer ihåg när jag var kring 21 och någon i någons umgängeskrets hade varit inlagd på psyk och alla trodde att det innebar att hon var "helt galen" ungefär. Så sjukt att det var så vi tänkte. Tur ändå att diskussionen går framåt och att vi lär oss mer och mer om psykisk ohälsa.

 

[Voeux]

Det finns rätt många människor som inte reflekterar över sig själva och sina känslor.

Definitivt!

 

[yamyam]

Det är tudelat, det där. Jag har levt med psykisk ohälsa väldigt länge och är generellt rätt öppen med det. Särskilt med familj och vänner, de har varit med så länge att de vet hur jag fungerar och varför min depressioner återkommer. De vet om min ADHD och min panikångest.

På jobbet däremot tycker jag att det är svårt att öppna upp om depressionerna och perioderna när ADHDn är extra kämpig. Det känns lite konstigt, för jag känner att varenda en av mina kollegor är sådana jag skulle kunna anförtro mig till utan att bli dömd. Men jag vågar ändå inte? Så jag ljuger när någon frågar hur jag mår. Det är bara mina chefer som jag (väldigt motvilligt) berättar för när jag haft svåra panikattacker och behöver sjukanmäla mig. Känns på något sätt alltid pinsamt att ange det som anledning, men det känns inte som ett alternativ att ljuga där.

Något som jag i princip aldrig delar med mig av är mina självmordstankar som kommer i perioder. Det känns för tungt för att andra ska behöva bära det, för mig är det rätt odramatiskt (om än en stor sorg) eftersom jag vet att de går över, och att jag aldrig skulle agera på dem.

 

[Vallmo]

Ja. Jag skulle bli väldigt mycket mer förvånad om någon aldrig hade haft ångest och inte riktigt visste vad det är.

Och min första gissning skulle vara att den personen inte känner sig själv.

Till och med jag som jobbar inom psykiatrin och gjort det mycket länge, fattade inte själv när jag fick ångest.
Jag var faktiskt väldigt sjuk men saknade sjukdomsinsikt helt.

Jag vill även påstå och tro att jag är väldigt bra på att fånga upp patienter med ångest.
Såhär efterhand känns det helt osannolikt att jag inte hajade ett dugg om mig själv.

Arbetskamrater har har i efterhand sagt att dom märkt det och några gissade till och med rätt på min diagnos.