Att prata om psykisk ohälsa

[et_flickan]

Jag har ju ADD och har periodvis noll ork och motivation. Det känns i hela kroppen. Men alla som inte vet vad det innebär tror att jag bara är lat. Man blir så ledsen. Är alltid rädd att jag ska bli dömd som en lat jävel som inget vill göra.

Vet hur det är. Har ADD också. Att få saker gjort är helt omöjligt. Ett projekt kan ta flera månader innan det blir klart och små måsten skjuter jag helst undan så långt det går. Men bättre har det blivit.

Nu ska jag testa medicin igen och se om det går bättre denna gång.

Säger som jag alltid säger. Skit i andra. De som ingen diagnos har eller som aldrig haft psykisk ohälsa har ingen aning om hur det är.

 

[Lillefrun]

Det varierar jätte mycket hur öppen jag är, jag har mått dåligt sen jag var liten men jag hade ingen som förstod så jag pratade inte alls om det, det blev så att alla trodde att mina problem var huvudvärk, magsmärtor och att jag behövde glasögon (för att då skulle jag inte ha lika ont i huvudet och inte behöva gå hem från skolan hela tiden redan som sjuåring).

Med vissa personer har jag varit öppen med saker på väldigt djupa plan, men med andra helt knäppt ihop munnen. Vissa saker kan jag prata om med vissa, andra saker med andra människor.

Vill inte oroa folk och alltid ses som den sjuke, skämtar ofta bort saker med lite mörk humor. För nya vänner och med senare tid har jag återgått till den som inte berättar saker. Jag har inte sagt vilka diagnoser jag haft, dom sakerna som ändå märks utåt och som inte går att dölja försöker jag lite diskret bara låta flyta med eller hitta på olika anledningar eller bära bara precis så lite som möjligt. Så med nya bekanta pratar jag inte om det. Jag lyssnar dock mycket och är stöd och är nyfiken och intresserad av hur andra mår och ser inget fel i att prata om psykiska problem.

Pratar lite med mina föräldrar men mestadels inte särskilt mycket för att inte oroa dom.

Just nu tror jag att jag utåt sett är ganska så "frisk" (men inte inuti) och det känns därför lättare att våga säga ifrån om jag inte vill prata om något eller prata runt ämnet för det finns ingen som kan se det på mig. Alla tvång ställer till problem och där har jag det svårt med nya vänner, familjen vet och accepterar.

Har invanda svar på frågan hur jag mår och brukar säga beroende på vem det är "Jo det är ok" Det är bra, hur mår du" "Det är väl sisådär men jag klarar mig" och om någon frågar vad jag gör/jobbar med så berättar jag om min hund, kurserna jag gått och går och mina intressen. Om någon frågar varför jag inte jobbar säger jag bara att det är lite och datt eller lite olika saker. Då brukar folk inte våga fråga mer.

Har en diagnos jag nästan måste berätta om för vården och anhöriga och vänner jag vill behålla och kursledare eftersom det annars lätt blir helt fel med allt och jag missförstås och tolkas fel. Sen jag fick diagnosen så har folk jag berättat för efter lång invänjningstid accepterat det och mig, att jag gör som jag gör pga det och inte av ovilja, att inte tro att jag inte bryr mig, att jag beter mig lite udda ibland och gör och säger fel saker osv osv.

 

[Lillefrun]

fel post

 

[Grazing]

@Grazing Fast du vet ju ingenting om andra människors ångestnivåer.

Skriver min erfarenhet av folk som slänger runt med ordet ångest. Och dom personerna är inte några personer som ligger handlingsförlamade och inte vet vad om ska göra av sig själva direkt. Det är ett ord som används väldigt slentrianmässigt numera.

 

[Grazing]

Nu är jag inte @Grazing Men jag håller med hen. Att säga att alla människor har ångest är att förminska hur svårt det kan vara att leva med svår(are) ångest. Lite som att säga att alla är lite normalstörda när man pratar om NPF, vilket också förminskar de med reella problem.

Så jag menar, när tycker folk är öppna med sin ångestproblematik så är dom det när dom har en sjuklig ångest, en ångest som gör en mer eller mindre handikappad och som tar över livet. Det är att vara öppen med sitt tillstånd vilket jag upplever väldigt få är.

Tycker det är otroligt förminskande när folk med "normal" ångest jämför sin ångest med dom som har en sjuklig ångest som behöver medicineras mer eller mindre.

Har man normal ångest och oro så klarar man sig igenom livet, då är det inget som gör att man blir handlingsförlamad och känner att det inte finns några utvägar. Ångest är trots allt en normal reaktion men det är inte normalt att gå runt med en tärande kraftig ångest dagarna igenom.

Hade en psykolog som hela tiden sa till mej att ångest minsann är normalt och att mitt tillstånd inte var konstigt, kan ju säga att jag inte gick dit många gånger.

 

[Lillefrun]

Vet hur det är. Har ADD också. Att få saker gjort är helt omöjligt. Ett projekt kan ta flera månader innan det blir klart och små måsten skjuter jag helst undan så långt det går. Men bättre har det blivit.

Nu ska jag testa medicin igen och se om det går bättre denna gång.

Säger som jag alltid säger. Skit i andra. De som ingen diagnos har eller som aldrig haft psykisk ohälsa har ingen aning om hur det är.

Jag har en vän med ADD, jag har läst lite och frågat en specialpedagog i min bekantskapskrets så jag vet ju lite. Men det där med att inte helt kunna förstå är ju verkligen sant, jag gör så gott jag kan för att läsa på och fråga och vara öppen med det. Hur skulle ni kunna beskriva den där svårigheten att ta sig för saker? Är det lättare om ni har en skriftlig planering? Ett schema, något att följa, att ni ska göra något med någon annan och därför får draghjälp? Hur stöttar jag bäst min vän med ADD? Vi umgås sällan nu pga hen bor långt bort men jag vet fler som har det och jag vill verkligen göra rätt även om jag förstår att det kan skilja mellan olika personer.

Är det svårt att ta sig för saker för att man är trött rent fysiskt eller är det mentalt eller spärrar, ångest eller att man saknar intresse för saker och har svårt att motivera sig? Eller inget av det? Ni får gärna berätta om ni vill, jag tror det finns mer kunskap om ADHD än ADD.

 

[nightcrawler]

Vet hur det är. Har ADD också. Att få saker gjort är helt omöjligt. Ett projekt kan ta flera månader innan det blir klart och små måsten skjuter jag helst undan så långt det går. Men bättre har det blivit.

Nu ska jag testa medicin igen och se om det går bättre denna gång.

Säger som jag alltid säger. Skit i andra. De som ingen diagnos har eller som aldrig haft psykisk ohälsa har ingen aning om hur det är.

Jag försöker skita i andra men när jag känner mej ledsen, deppig eller osäker då kommer det smygandes. Vad tycker och tror andra om mej.

 

[nightcrawler]

Jag har en vän med ADD, jag har läst lite och frågat en specialpedagog i min bekantskapskrets så jag vet ju lite. Men det där med att inte helt kunna förstå är ju verkligen sant, jag gör så gott jag kan för att läsa på och fråga och vara öppen med det. Hur skulle ni kunna beskriva den där svårigheten att ta sig för saker? Är det lättare om ni har en skriftlig planering? Ett schema, något att följa, att ni ska göra något med någon annan och därför får draghjälp? Hur stöttar jag bäst min vän med ADD? Vi umgås sällan nu pga hen bor långt bort men jag vet fler som har det och jag vill verkligen göra rätt även om jag förstår att det kan skilja mellan olika personer.

Är det svårt att ta sig för saker för att man är trött rent fysiskt eller är det mentalt eller spärrar, ångest eller att man saknar intresse för saker och har svårt att motivera sig? Eller inget av det? Ni får gärna berätta om ni vill, jag tror det finns mer kunskap om ADHD än ADD.

Det finns mer kunskap om ADHD. Väldigt lite om ADD.
För mej är det lättare att komma igång om jag har någon draghjälp av nått slag. Ibland är det riktigt svårt att komma iväg till stallet och rida. Då funkar det bäst om jag har någon att rida med. Ska jag sätta igång med ett projekt eller liknande så måste jag veta vad jag ska starta med och hur. Det får inte vara besvärligt för då orkar jag inte, utan det måste vara lätt.
När man har ADD så saknar man ofta motivation. Och även om motivationen finns så är det inte säkert att det finns varken psykisk eller fysisk ork. Det skaparlätt ångest.
Många som utreds för Aspergers visar sig ofta ha ADD i stället.

 

[et_flickan]

Jag har en vän med ADD, jag har läst lite och frågat en specialpedagog i min bekantskapskrets så jag vet ju lite. Men det där med att inte helt kunna förstå är ju verkligen sant, jag gör så gott jag kan för att läsa på och fråga och vara öppen med det. Hur skulle ni kunna beskriva den där svårigheten att ta sig för saker? Är det lättare om ni har en skriftlig planering? Ett schema, något att följa, att ni ska göra något med någon annan och därför får draghjälp? Hur stöttar jag bäst min vän med ADD? Vi umgås sällan nu pga hen bor långt bort men jag vet fler som har det och jag vill verkligen göra rätt även om jag förstår att det kan skilja mellan olika personer.

Är det svårt att ta sig för saker för att man är trött rent fysiskt eller är det mentalt eller spärrar, ångest eller att man saknar intresse för saker och har svårt att motivera sig? Eller inget av det? Ni får gärna berätta om ni vill, jag tror det finns mer kunskap om ADHD än ADD.

Jag är rätt dålig att uttrycka mig i skrift men kan försöka.

Nu är det lite jobbigt då jag som sagt även har ptsd att se vad som är symptomen på den och på ADDn. I och med min ptsd är jag ständigt stressad, på min vakt och får då och då kraftig ångest på det. ADDn hänger ihop med mina koncentration och inlärningssvårigheter. Jag har svårt att ta in nya saker. Som yngre hade jag svårt att sova men det har helt försvunnit sen jag fick barn. Jag är för trött för att orka ligga och lösa världsfreden på nätterna tex.

Jag har även sociala svårigheter. Är introvert och har svårt att lita på andra människor framförallt män iom mina traumatiska upplevelser.

Vad gäller min ADD så blir jag trött fort. Orkar tex inte umgås med folk för länge, orkar inte hänga med i samtal. Stänger av när det blir för jobbigt och fasar ut. Det bästa är att andra människor är tydliga och ofta påminner om kommande händelser då jag glömmer fort om vi ska hitta på nåt. Samt att jag även får vara ifred om jag säger det. Att folk förstår när jag säger nej. Jag behöver återhämtning.

Nu blev det långt och flummigt

 

[et_flickan]

Jag försöker skita i andra men när jag känner mej ledsen, deppig eller osäker då kommer det smygandes. Vad tycker och tror andra om mej.

Jag förstår vad du menar. Jag har ofta dömt mig själv utifrån vad andra människor kan tycka om mig.

 

[Amanda_F]

Det är tudelat, det där. Jag har levt med psykisk ohälsa väldigt länge och är generellt rätt öppen med det. Särskilt med familj och vänner, de har varit med så länge att de vet hur jag fungerar och varför min depressioner återkommer. De vet om min ADHD och min panikångest.

På jobbet däremot tycker jag att det är svårt att öppna upp om depressionerna och perioderna när ADHDn är extra kämpig. Det känns lite konstigt, för jag känner att varenda en av mina kollegor är sådana jag skulle kunna anförtro mig till utan att bli dömd. Men jag vågar ändå inte? Så jag ljuger när någon frågar hur jag mår. Det är bara mina chefer som jag (väldigt motvilligt) berättar för när jag haft svåra panikattacker och behöver sjukanmäla mig. Känns på något sätt alltid pinsamt att ange det som anledning, men det känns inte som ett alternativ att ljuga där.

Något som jag i princip aldrig delar med mig av är mina självmordstankar som kommer i perioder. Det känns för tungt för att andra ska behöva bära det, för mig är det rätt odramatiskt (om än en stor sorg) eftersom jag vet att de går över, och att jag aldrig skulle agera på dem.

Jag hade kunnat skriva ditt inlägg. Sen tidiga tonåren har jag haft återkommande depressioner och rejält mkt ångest och social fobi. Jag klarar inte av grupper av människor där jag inte har någon med mig som fast punkt (som vet hur jag mår), eller där jag vet tydligt hur det kommer att bli, som att jag har en uppgift.

Ibland skulle jag vilja vara öppnare med det, men då antar jag att det bara är min impuls. Har väldigt lite impulskontroll, men kämpar med att lyssna inåt och fråga mig själv varför jag känner som jag gör. Och väga alternativ mot varandra. Ibland hinner jag göra det innan något kommer ut ur munnen på mig, och ibland säger jag sånt som ingen annan bryr sig om. Eller kan ta hand om som information.

I helgen skulle jag gått på fest till en av mina närmsta vänner men orkade inte, för jag känner ingen av hennes andra vänner vidare bra. Då fick jag förhandla med mig själv. Jag fick inte ligga i sängen fast det var det jag ville, men jag behövde inte heller gå på festen. Så där är mitt liv hela tiden. Kompisen förstod dock, och hon vet hur jag funkar. Men det har varit svårare i relationer med män, så sånna undviker jag (effektivt!)

 

[Vallmo]

Självkännedom och annankännedom är ju olika saker. Och yrkeskunskap ännu en annan sak. Att kunna känna igen yttre tecken på ångest, när man dessutom jobbar i psykiatrin där ångest ju är ett symtom att räkna med, är ju något helt annat än att känna igen sin egen ångest.

Ja, sannerligen var det så.
Man tror men ska ha självkännedom för att man kan ju läsa av patienterna så bra men så är det ju inte.
För mig var det en insikt som är svår att beskriva.

 

[Voeux]

Jag klarar inte av grupper av människor där jag inte har någon med mig som fast punkt (som vet hur jag mår),

[.....]

Men det har varit svårare i relationer med män, så sånna undviker jag (effektivt!)

Jag känner igen mig i det du skriver, för mig har dock en kärleksrelation blivit just den fasta punkten i sociala tillställningar som ger mig trygghet. Men visst, jag undvek det också väldigt länge och det krävdes att vi lärde känna varandra under 10 månader innan det började upplevas som tryggt!

 

[Niyama]

Eftersom jag är sjukskriven känns det som att jag "måste" vara öppen. Men det händer att jag säger "depression och ångest" istället för PTSD, för PTSD vet inte alla vad det är och om de vet så kan det komma följdfrågor på det som blir svåra att besvara. Berättar sällan detaljer om mitt mående, om min behandling eller något sånt men tycker folk reagerar "bra" på det jag säger. Om jag däremot berättar om övergrepp (alltså inte detaljer, utan att det hänt) blir det ofta obekvämt och jag ångrar att jag försökte säga nåt, samtidigt är jag så trött på att det inte får nämnas.

 

[Amanda_F]

Jag känner igen mig i det du skriver, för mig har dock en kärleksrelation blivit just den fasta punkten i sociala tillställningar som ger mig trygghet. Men visst, jag undvek det också väldigt länge och det krävdes att vi lärde känna varandra under 10 månader innan det började upplevas som tryggt!

Jag intalar mig själv varje dag att jag är en dålig flickvän. Det är inte sunt och leder inte till något bra. Men det gör att jag inte känner att det är så farligt när jag blir bortvald pga vem jag är i övrigt.

 

[et_flickan]

Eftersom jag är sjukskriven känns det som att jag "måste" vara öppen. Men det händer att jag säger "depression och ångest" istället för PTSD, för PTSD vet inte alla vad det är och om de vet så kan det komma följdfrågor på det som blir svåra att besvara. Berättar sällan detaljer om mitt mående, om min behandling eller något sånt men tycker folk reagerar "bra" på det jag säger. Om jag däremot berättar om övergrepp (alltså inte detaljer, utan att det hänt) blir det ofta obekvämt och jag ångrar att jag försökte säga nåt, samtidigt är jag så trött på att det inte får nämnas.

Känner igen det där med följdfrågor.

Senast fick jag frågan eller ja mer en kommentaren att jag borde kommit över och glömt det där iom att det är så länge sen det hände och att jag borde tycka synd om han som gjorde allt mot mig. Då la jag ner och bytte samtalsämne.

 

[Amanda_F]

Känner igen det där med följdfrågor.

Senast fick jag frågan eller ja mer en kommentaren att jag borde kommit över och glömt det där iom att det är så länge sen det hände och att jag borde tycka synd om han som gjorde allt mot mig. Då la jag ner och bytte samtalsämne.

Jag blir så arg när folk säger så. Att man borde glömt. För JA det hade väl varit smidigast för alla. Men tyvärr fungerar inte alla hjärnor så att det finns en på-och-av-knapp. Men gud vad smidigt det vore.

 

[TinyWiny]

Känner igen det där med följdfrågor.

Senast fick jag frågan eller ja mer en kommentaren att jag borde kommit över och glömt det där iom att det är så länge sen det hände och att jag borde tycka synd om han som gjorde allt mot mig. Då la jag ner och bytte samtalsämne.

Varför i hela världen skulle du tycka synd om någon som har gjort dig så illa? Herregud vilken märklig och extremt okänslig människa det måste till för att säga något så urbota dumt Folk som försöker göra förövare till offer kan jag verkligen inte med. Visst kan en förövare vara offer också men det är verkligen inte hens offers uppgift att ha någon som helst medkänsla med hen för det.

 

[_Taggis_]

Varför i hela världen skulle du tycka synd om någon som har gjort dig så illa? Herregud vilken märklig och extremt okänslig människa det måste till för att säga något så urbota dumt Folk som försöker göra förövare till offer kan jag verkligen inte med. Visst kan en förövare vara offer också men det är verkligen inte hens offers uppgift att ha någon som helst medkänsla med hen för det.

Jag tror att det är en form av missriktad välvilja då folk ger såna kommentarer, att tycka synd om nån är enligt många det värsta straffet. Att ses ned på till den grad att en är "en stackare" och liten som människa. Däremot tycker jag precis som du att såna kommentarer kan hållas för sig självt, offret har aldrig nån skyldighet att förstå eller engagera sig känslomässigt öht i nån sån idiot till människa...

 

[Niyama]

Känner igen det där med följdfrågor.

Senast fick jag frågan eller ja mer en kommentaren att jag borde kommit över och glömt det där iom att det är så länge sen det hände och att jag borde tycka synd om han som gjorde allt mot mig. Då la jag ner och bytte samtalsämne.

Jag har inte hört just att jag borde tycka synd om, men väldigt mycket frågor om hur min förövare lever nu och om rättegången typ "det måste varit svårt för honom" (jo det var det iofs säkert, men konstigt fokus från nån som inte ens känner honom men känner mig?).