Att komma upp på morgonen

[skiesabove]

När kvällen och mörkret kommer så är jag mer oskyddad. Får jag panik eller får svimningskänslor så kan jag inte rusa ut ur huset och få hjälp.

Jag har mediterat förut. Med Holosync. Det hjälpte mig att bli fri från ångesten, förra gången jag hade det. Men nu funkar det inte längre. Jag har gjort en massa andra meditationer också som jag lärde mig genom yogan, men de har aldrig fungerat ö.h.t. T.ex. så är det forskat en del på Kirtan Kriya och den ska vara bra, men jag går bara och väntar på att något ska hända någon gång. Och det händer aldrig något.

Jag vill inte ha panikångest. Så jag gör vad jag kan för att undvika det och ha en reträttväg om jag trots allt får en panikattack. Synd att jag bor så långt från akutpsyk bara. Och min medicin är rätt kass.

Jag menar inte en särskild metod, eller att försöka nå ett särskilt resultat. Det ska inte hända något alls. Den som jagar efter en cool upplevelse kommer jaga för alltid, det du söker kan inte komma till dig i det läget.

Jag menar att sitta ner, blunda, och lära dig att handskas med dig själv. Att bli bekväm i att ångest kan komma.

Inte behöva kunna fly. Inte leta reträttvägar.

Sitt med det.

(Och ja, jag har själv haft panikångest. Haft.)

 

[Fruentimber]

Jag somnade vid nio-tio igår och klev upp klockan nio idag. Så är det för det mesta. Jag sover en stor del av dygnet.

Men att gå och lägga sig vid 22 och kliva upp vid 9 låter för mig helt normalt? Speciellt eftersom du inte har ett jobb att gå upp särskild tid för. Är jag ledig eller jobbar sent har jag inga problem med att gå upp vid 8-9 även om jag lägger mig när jag brukar vid 21.

 

[Wille]

Jag menar inte en särskild metod, eller att försöka nå ett särskilt resultat. Det ska inte hända något alls. Den som jagar efter en cool upplevelse kommer jaga för alltid, det du söker kan inte komma till dig i det läget.

Jag menar att sitta ner, blunda, och lära dig att handskas med dig själv. Att bli bekväm i att ångest kan komma.

Inte behöva kunna fly. Inte leta reträttvägar.

Sitt med det.

(Och ja, jag har själv haft panikångest. Haft.)

Jag letar inte efter en cool upplevelse (men har haft det en gång när jag satt på jobbet och jobbade) utan jag vill bli mer skärpt och få mindre depression t.ex.

Jag har haft panikångest i perioder sedan jag var 13. Periodvis har jag lyckats ta mig ur panikångestens grepp. Men den kommer alltid tillbaka. Förra gången jag blev av med panikångest så trodde jag att det var slut nu. Men den kom tillbaka. Det gör den alltid. I början när den kom tillbaka så var jag rätt cool, tänkte att jag kunde hantera det. Jag var ju proffs på panikångest, tyckte jag. Men ångesten blev bara starkare och kom oftare. Till slut blev jag tvungen att åka in till akutpsyk. Det gick verkligen inte att "sitta med det".

Och jag har kapitulerat. Jag har lärt mig att panikångest går inte att "sitta med". Det fungerar inte för mig.

Och min panik hänger ofta ihop med min fobi. Det tar flera timmar innan det eventuellt försvinner.

 

[Fruentimber]

Jag var kvällsmänniska tills jag träffade min sambo för 8 år sedan som varje arbetsdag går upp 05.15. Efter att ha levt med den rutinen har det definitivt vänt för mig och idag vaknar jag ofta av mig själv strax innan mobilen ringer.

 

[Wille]

Men att gå och lägga sig vid 22 och kliva upp vid 9 låter för mig helt normalt? Speciellt eftersom du inte har ett jobb att gå upp särskild tid för. Är jag ledig eller jobbar sent har jag inga problem med att gå upp vid 8-9 även om jag lägger mig när jag brukar vid 21.

Jag vill helst somna före åtta.

 

[skiesabove]

Och dessutom, kirtan kriya/kundalini tycker jag är högst olämpligt för någon som har problem med panikångest och självacceptans. Lyckas du få det att funka så kan du orsaka dig själv en rätt så redig psykos. Du måste lägga grunden först, och läsa rejält med teori innan du börjar leka med så avancerade saker.

Holosync/hemisync/diverse ljud-metoder skulle jag också vara mycket försiktig med.

Du måste börja från början. Att bara sitta.

 

[skiesabove]

Jag letar inte efter en cool upplevelse (men har haft det en gång när jag satt på jobbet och jobbade) utan jag vill bli mer skärpt och få mindre depression t.ex.

Jag har haft panikångest i perioder sedan jag var 13. Periodvis har jag lyckats ta mig ur panikångestens grepp. Men den kommer alltid tillbaka. Förra gången jag blev av med panikångest så trodde jag att det var slut nu. Men den kom tillbaka. Det gör den alltid. I början när den kom tillbaka så var jag rätt cool, tänkte att jag kunde hantera det. Jag var ju proffs på panikångest, tyckte jag. Men ångesten blev bara starkare och kom oftare. Till slut blev jag tvungen att åka in till akutpsyk. Det gick verkligen inte att "sitta med det".

Och jag har kapitulerat. Jag har lärt mig att panikångest går inte att "sitta med". Det fungerar inte för mig.

Och min panik hänger ofta ihop med min fobi. Det tar flera timmar innan det eventuellt försvinner.

Det är klart den kommer tillbaka.

Du har inte gjort jobbet. Den kommer tillbaks tills du har lärt dig varför den överhuvudtaget är där och börjar ändra på det som behöva ändras (och det är inte det du i nuläget verkar tro behöver ändras, alla dina trådar skriker samma sak, att du försöker fly från dig själv).

Det kan vara mentalt, eller fysiskt, men den enda som kan lista ut vad och varför är du själv. Och gör du inte det jobbet, att börja gräva i orsakerna, så kommer du fortsätta i samma spår.

 

[Fruentimber]

Jag vill helst somna före åtta.

Men det är ju lika mörkt vid 20 som vid 22. Att somna vid 21-22 är ju definitivt gott nog.

 

[Wille]

Och dessutom, kirtan kriya/kundalini tycker jag är högst olämpligt för någon som har problem med panikångest och självacceptans. Lyckas du få det att funka så kan du orsaka dig själv en rätt så redig psykos. Du måste lägga grunden först, och läsa rejält med teori innan du börjar leka med så avancerade saker.

Holosync/hemisync/diverse ljud-metoder skulle jag också vara mycket försiktig med.

Du måste börja från början. Att bara sitta.

Nä. MediYoga. Och jag känner några av Sveriges främsta experter på det.

Det är klart den kommer tillbaka.

Du har inte gjort jobbet. Den kommer tillbaks tills du har lärt dig varför den överhuvudtaget är där och börjar ändra på det som behöva ändras (och det är inte det du i nuläget verkar tro behöver ändras, alla dina trådar skriker samma sak, att du försöker fly från dig själv).

Det kan vara mentalt, eller fysiskt, men den enda som kan lista ut vad och varför är du själv. Och gör du inte det jobbet, att börja gräva i orsakerna, så kommer du fortsätta i samma spår.

Det går inte att göra något åt eventuella orsaker. Det som har varit har varit och kommer alltid att påverka mig. Så fort något negativt händer i mitt liv så kommer panikångesten alltid tillbaka. Nu sist var det när jag blev utsparkad från psykiatrin. Jag får ingen terapi som hjälper mig och har inte pengar att bekosta terapi själv.

Men det är ju lika mörkt vid 20 som vid 22. Att somna vid 21-22 är ju definitivt gott nog.

Större sannolikhet att få tag i en vaken människa vid 20 än 22. Men ja, helst hade jag velat somna redan vid 15.

 

[Fruentimber]

Större sannolikhet att få tag i en vaken människa vid 20 än 22. Men ja, helst hade jag velat somna redan vid 15.

Nja, är det? Jobbar man dagtid är det väl helt normalt att gå i säng runt 21-22. Personligen har jag aldrig märkt någon skillnad att det skulle vara svårare att få tag på någon vid 22 än vid 20. Jag och min sambo är utan tvekan de i vår bekantskapskrets som går och lägger sig tidigast (helst i säng vid 21).

 

[gammalek]

Jag letar inte efter en cool upplevelse (men har haft det en gång när jag satt på jobbet och jobbade) utan jag vill bli mer skärpt och få mindre depression t.ex.

Jag har haft panikångest i perioder sedan jag var 13. Periodvis har jag lyckats ta mig ur panikångestens grepp. Men den kommer alltid tillbaka. Förra gången jag blev av med panikångest så trodde jag att det var slut nu. Men den kom tillbaka. Det gör den alltid. I början när den kom tillbaka så var jag rätt cool, tänkte att jag kunde hantera det. Jag var ju proffs på panikångest, tyckte jag. Men ångesten blev bara starkare och kom oftare. Till slut blev jag tvungen att åka in till akutpsyk. Det gick verkligen inte att "sitta med det".

Och jag har kapitulerat. Jag har lärt mig att panikångest går inte att "sitta med". Det fungerar inte för mig.

Och min panik hänger ofta ihop med min fobi. Det tar flera timmar innan det eventuellt försvinner.

Att fortsätta att undvika det som är förknippat med ångest förstärker det.

Jag fattar att det känns omöjligt att stå ut i den akuta situationen: Du är det skräckslagna barnet och du behöver vara den vuxna som ska trygga barnet.

När det är lugnt, eller någorlunda lugnt, kan du prata med den vuxna delen i dig? Förbereda den vuxna på att ta hand om barnet?

Det är svårt, jag vet det, men barnet behöver verkligen den vuxna i dig. Barnet har ingen annan.

 

[Wille]

Att fortsätta att undvika det som är förknippat med ångest förstärker det.

Jag fattar att det känns omöjligt att stå ut i den akuta situationen: Du är det skräckslagna barnet och du behöver vara den vuxna som ska trygga barnet.

När det är lugnt, eller någorlunda lugnt, kan du prata med den vuxna delen i dig? Förbereda den vuxna på att ta hand om barnet?

Det är svårt, jag vet det, men barnet behöver verkligen den vuxna i dig. Barnet har ingen annan.

Jag har ingen aning om hur man gör. Har nog för många trauman och får ingen behandling för det. Terapin jag får är bara mot fobin och jag tror inte på terapin. Och jag har misslyckats med terapi förr. Trots att jag kämpat och gett 120%.

 

[gammalek]

Jag har ingen aning om hur man gör. Har nog för många trauman och får ingen behandling för det. Terapin jag får är bara mot fobin och jag tror inte på terapin. Och jag har misslyckats med terapi förr. Trots att jag kämpat och gett 120%.

Man kan lära sig. Vi är flera som inte haft föräldrar som kunnat ta hand om oss på ett bra sätt.

Man resonerar med sig själv. Lugnar. Tänker på att ångest är känslor. Känslor är inte 'verkligheten'. Uppmuntrar att stå ut. Använder tänkandet, vet att känslor inte är allt.

Tänker på att barnet inte vet allt det här, för det kan inte barn veta. Men som vuxen vet jag. Därför behöver jag behålla lugnet, fortsätta resonera, för jag vet att ångest är känslor, inte sanningen.

 

[Wille]

Man kan lära sig. Vi är flera som inte haft föräldrar som kunnat ta hand om oss på ett bra sätt.

Man resonerar med sig själv. Lugnar. Tänker på att ångest är känslor. Känslor är inte 'verkligheten'. Uppmuntrar att stå ut. Använder tänkandet, vet att känslor inte är allt.

Tänker på att barnet inte vet allt det här, för det kan inte barn veta. Men som vuxen vet jag. Därför behöver jag behålla lugnet, fortsätta resonera, för jag vet att ångest är känslor, inte sanningen.

Det där funkar inte när världen snurrar, blodtrycket sjunker, det susar i öronen och omvärlden är på väg att försvinna.

Så sjukt obehagligt det var att skriva det där.

 

[gammalek]

Det där funkar inte när världen snurrar, blodtrycket sjunker, det susar i öronen och omvärlden är på väg att försvinna.

Så sjukt obehagligt det var att skriva det där.

Jag fattar att det var svårt att skriva det där

Det funkar inte än. Det var därför jag skrev att du ska prata med den vuxna delen när det är lugnt, förbereda, flera gånger. Det tar lite tid, men den vuxne vill hjälpa barnet. Det blir bättre med tiden, men det behöver jobbas på, kontinuerligt.

 

[Wille]

Jag fattar att det var svårt att skriva det där

Det funkar inte än. Det var därför jag skrev att du ska prata med den vuxna delen när det är lugnt, förbereda, flera gånger. Det tar lite tid, men den vuxne vill hjälpa barnet. Det blir bättre med tiden, men det behöver jobbas på, kontinuerligt.

Går i psykodynamisk terapi nu mot min fobi. Psykologen håller dessutom på med symboldrama. Men jag tror inte på det. Har ju tidigare också misslyckats med kbt, hypnos och emdr.

Tror aldrig jag blir fri från risken att svimma och få panik. Själv kommer jag aldrig att reda ut det.

 

[WhoIsItAgain]

Jag fattar att det var svårt att skriva det där

Det funkar inte än. Det var därför jag skrev att du ska prata med den vuxna delen när det är lugnt, förbereda, flera gånger. Det tar lite tid, men den vuxne vill hjälpa barnet. Det blir bättre med tiden, men det behöver jobbas på, kontinuerligt.

Jag kan inget om ångest men jag kan en hel del genom mitt nuvarande och förra jobb att man kan träna sin amygdala och på så sätt hitta verktyg i en panik/stressad/farlig/dödlig situation. Så håller med @gammalek att träna tänket nör det är.lugnt för att kunna plocka fram kunskapen när det brinner till oavsett vilken anledningen är. Önskar verkligen du kan hitta ett sätt som passar dig

 

[gammalek]

Går i psykodynamisk terapi nu mot min fobi. Psykologen håller dessutom på med symboldrama. Men jag tror inte på det. Har ju tidigare också misslyckats med kbt, hypnos och emdr.

Tror aldrig jag blir fri från risken att svimma och få panik. Själv kommer jag aldrig att reda ut det.

Jag tror nog att du kan. Det kräver att du förbereder den vuxne när det är lugnt, många gånger. Det är bra att du tar hjälp av terapeut.

 

[Myrten]

Jag har ingen aning om hur man gör. Har nog för många trauman och får ingen behandling för det. Terapin jag får är bara mot fobin och jag tror inte på terapin. Och jag har misslyckats med terapi förr. Trots att jag kämpat och gett 120%.

Går i psykodynamisk terapi nu mot min fobi. Psykologen håller dessutom på med symboldrama. Men jag tror inte på det. Har ju tidigare också misslyckats med kbt, hypnos och emdr.

Tror aldrig jag blir fri från risken att svimma och få panik. Själv kommer jag aldrig att reda ut det.

Terapi är inte något du lyckas eller misslyckas med. Försök att släppa det tankesättet, jag kan inte se det som något annat än destruktivt. Du tänker väl inte att "X har misslyckats med sin behandling för benbrott/stroke/cancer?

 

[Wille]

Terapi är inte något du lyckas eller misslyckas med. Försök att släppa det tankesättet, jag kan inte se det som något annat än destruktivt. Du tänker väl inte att "X har misslyckats med sin behandling för benbrott/stroke/cancer?

Nej, med det är skillnad. För fysiska krämpor är man inte så delaktig själv. Vården gör sitt och sen får kroppen läka så gott det går.

Vid terapi för fobi eller ångest så måste man vara väldigt delaktig själv. Det har jag verkligen varit men det har inte gått bra ändå. Det finns ingen annan att skylla på än mig själv för att det inte har fungerat.