Att komma upp på morgonen

[Masqueradee]

Fel...

 

[Masqueradee]

emdr.

Tror aldrig jag blir fri från risken att svimma och få panik. Själv kommer jag aldrig att reda ut det.

Pratar du med någon om det, att du inte tror på att du kommer bli bättre? Det känns ju som att ingen terapi kommer hjälpa om du inte tror på det själv. Du måste jobba med det själv, det spelar ingen roll hur mycket andra yttre faktorer hjälper/försöker hjälpa om du själv inte försöker eller tror på terapin/hjälpen.

Nej, med det är skillnad. För fysiska krämpor är man inte så delaktig själv. Vården gör sitt och sen får kroppen läka så gott det går.

Vid terapi för fobi eller ångest så måste man vara väldigt delaktig själv. Det har jag verkligen varit men det har inte gått bra ändå. Det finns ingen annan att skylla på än mig själv för att det inte har fungerat.

Fast ibland måste hjärnan och känslolivet också få tid att läka! Efter en knäoperation måste du själv göra sjukgymnastiken, bara operationen hjälper inte. Du måste genomgå terapi, och sen måste du applicera "sjukgymnastik för känslolivet".

 

[skiesabove]

Nä. MediYoga. Och jag känner några av Sveriges främsta experter på det.


Det går inte att göra något åt eventuella orsaker. Det som har varit har varit och kommer alltid att påverka mig. Så fort något negativt händer i mitt liv så kommer panikångesten alltid tillbaka. Nu sist var det när jag blev utsparkad från psykiatrin. Jag får ingen terapi som hjälper mig och har inte pengar att bekosta terapi själv.

Om du tror att psyket är statiskt och oföränderligt så kan jag rekommendera att läsa mer om vad vårt medvetande är, rent vetenskapligt, och hur man kan konceptualisera det filosofiskt.

Terapi kan inte hjälpa den som inte vill bli hjälpt. Inget kan förändras inuti dig utan att du gör ALLT jobbet. En terapeut, yogalärare, guru, präst, filosof, eller tant Agda kan bara träna dig i hur du använder verktygen.

Dom kan lära dig använda en yxa, dom kan visa dig var brunnen finns, men det är DU som måste hugga ved och bära vatten.

Chop wood, carry water.

Vill du inte så vill du inte. Men det är så man tar sig ur hålet.

 

[Wille]

Pratar du med någon om det, att du inte tror på att du kommer bli bättre? Det känns ju som att ingen terapi kommer hjälpa om du inte tror på det själv. Du måste jobba med det själv, det spelar ingen roll hur mycket andra yttre faktorer hjälper/försöker hjälpa om du själv inte försöker eller tror på terapin/hjälpen.

Fast ibland måste hjärnan och känslolivet också få tid att läka! Efter en knäoperation måste du själv göra sjukgymnastiken, bara operationen hjälper inte. Du måste genomgå terapi, och sen måste du applicera "sjukgymnastik för känslolivet".

Ja, jag har nämnt det. Jag har som sagt misslyckats med terapier förr och har tappat tron på att något kommer att hjälpa. Även om jag ger allt jag har i terapin. Mer kan jag inte göra.

Om du tror att psyket är statiskt och oföränderligt så kan jag rekommendera att läsa mer om vad vårt medvetande är, rent vetenskapligt, och hur man kan konceptualisera det filosofiskt.

Terapi kan inte hjälpa den som inte vill bli hjälpt. Inget kan förändras inuti dig utan att du gör ALLT jobbet. En terapeut, yogalärare, guru, präst, filosof, eller tant Agda kan bara träna dig i hur du använder verktygen.

Dom kan lära dig använda en yxa, dom kan visa dig var brunnen finns, men det är DU som måste hugga ved och bära vatten.

Chop wood, carry water.

Vill du inte så vill du inte. Men det är så man tar sig ur hålet.

Alltså. Jag vill. Verkligen. Jag ger alltid 120% oavsett vilken terapi jag gått i. Men när det inte hjälper, vad gör man då?

 

[skiesabove]

Ja, jag har nämnt det. Jag har som sagt misslyckats med terapier förr och har tappat tron på att något kommer att hjälpa. Även om jag ger allt jag har i terapin. Mer kan jag inte göra.


Alltså. Jag vill. Verkligen. Jag ger alltid 120% oavsett vilken terapi jag gått i. Men när det inte hjälper, vad gör man då?

Man slutar bortförklara och leta problem, och börjar jobbet inuti sig själv med att hitta förklaringar och skapa lösningar.

Steg 1 är acceptans.

Till exempel med sömnen. Följ ditt naturliga sömnmönster, och börja fundera över *varför* du får ångest av mörker, och vad du kan göra för att du ska klara av att sitta med mörkret.

Att försöka tvinga dig själv att gå och lägga dig onaturligt tidigt för att du är rädd för mörkret, är en väg som bara leder till värre mående.

 

[Wille]

Man slutar bortförklara och leta problem, och börjar jobbet inuti sig själv med att hitta förklaringar och skapa lösningar.

Steg 1 är acceptans.

Till exempel med sömnen. Följ ditt naturliga sömnmönster, och börja fundera över *varför* du får ångest av mörker, och vad du kan göra för att du ska klara av att sitta med mörkret.

Att försöka tvinga dig själv att gå och lägga dig onaturligt tidigt för att du är rädd för mörkret, är en väg som bara leder till värre mående.

Mörker har alltid varit obehagligt. Jag vet inte varför. Jag har ridit mörker och varit ute i mörker, med bra pannlampa och utan sådan. Oavsett vad så tycker jag inte om det.

Sitter jag uppe sent så kan jag råka få syn på något obehagligt här eller på fb och att få en panikattack utan att kunna få hjälp är en mardröm. Och jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte kan vara online.

 

[Myrten]

Nej, med det är skillnad. För fysiska krämpor är man inte så delaktig själv. Vården gör sitt och sen får kroppen läka så gott det går.

Vid terapi för fobi eller ångest så måste man vara väldigt delaktig själv. Det har jag verkligen varit men det har inte gått bra ändå. Det finns ingen annan att skylla på än mig själv för att det inte har fungerat.

Jag har gått i terapi själv, totalt fem år. Så jag vet att man måste vara delaktig själv. Likväl som man vid många fysiska problem behöver ta sin medicin och följa råd för att få de bästa förutsättningarna. Men det innebär inte att man misslyckas om man inte blir frisk. Måste allt vara en prestation där man antingen lyckas eller misslyckas?

 

[Wille]

Jag har gått i terapi själv, totalt fem år. Så jag vet att man måste vara delaktig själv. Likväl som man vid många fysiska problem behöver ta sin medicin och följa råd för att få de bästa förutsättningarna. Men det innebär inte att man misslyckas om man inte blir frisk. Måste allt vara en prestation där man antingen lyckas eller misslyckas?

Ja, terapi är att prestera. Minns kbt:n som jag gick i och hur hårt jag kämpade. Minns hypnosen och hur villig jag var att följa terapeutens instruktioner. Och emdr-en som jag gick, fick jag prestera känslor, för jag kände inget eller visste inte vad jag kände.

 

[skiesabove]

Mörker har alltid varit obehagligt. Jag vet inte varför. Jag har ridit mörker och varit ute i mörker, med bra pannlampa och utan sådan. Oavsett vad så tycker jag inte om det.

Sitter jag uppe sent så kan jag råka få syn på något obehagligt här eller på fb och att få en panikattack utan att kunna få hjälp är en mardröm. Och jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte kan vara online.

...och det där var bortförklaringar och leta problem.

En lösning, som jag ser det, skulle kunna vara att ha en mysig kvällsrutin som är offline. Bra böcker. Tända ljus. Bad, om du gillar sånt.

 

[skiesabove]

Ja, terapi är att prestera.

Nej. Du ser det så just nu, men det är inte sant.

Här har du en av dina grundgrejer som du behöver jobba med.

 

[Wille]

...och det där var bortförklaringar och leta problem.

En lösning, som jag ser det, skulle kunna vara att ha en mysig kvällsrutin som är offline. Bra böcker. Tända ljus. Bad, om du gillar sånt.

Jag kan inte komma på vad jag kan göra. Jag orkar inte läsa annat än korta stycken. Gillar inte skönlitteratur heller. Har inget badkar. (Hade varit ångestframkallande att bada när det är mörkt. Duschar inte heller när det är mörkt.) Och jag har tröttnat på alla former av hantverk.

Nej. Du ser det så just nu, men det är inte sant.

Här har du en av dina grundgrejer som du behöver jobba med.

Det går ju inte att se på något annat sätt. Det är ju fan ingen dans på rosor att gå i terapi

 

[skiesabove]

Jag kan inte komma på vad jag kan göra. Jag orkar inte läsa annat än korta stycken. Gillar inte skönlitteratur heller. Har inget badkar. (Hade varit ångestframkallande att bada när det är mörkt. Duschar inte heller när det är mörkt.) Och jag har tröttnat på alla former av hantverk.

Det går ju inte att se på något annat sätt. Det är ju fan ingen dans på rosor att gå i terapi

Gör du jobbet när du går i terapi skulle jag snarare beskriva det som att kräla genom lera i en översvämmad nedsläckt källare . Ibland medans något otäckt i leran biter på dig. Det ska inte vara en dans på rosor, då tar man ju inte itu med något.

Om du inte kan komma på något som du tycker är trevligt att göra, så får du helt enkelt sitta där.

 

[Wille]

Jag fasar ju också för om det kommer att bli vintertid året runt. Då har vi ljuset på natten en stor del av året och mister en timme dagsljus varje kväll året runt. Så jag känner att jag måste kunna ställa om och vara vaken på natten för att kunna nyttja ljuset.

Det här är något jag grubblat på i många år. Hur nyttjar man ljuset bäst om det värsta händer?

 

[sjoberga]

Jag fasar ju också för om det kommer att bli vintertid året runt. Då har vi ljuset på natten en stor del av året och mister en timme dagsljus varje kväll året runt. Så jag känner att jag måste kunna ställa om och vara vaken på natten för att kunna nyttja ljuset.

Det här är något jag grubblat på i många år. Hur nyttjar man ljuset bäst om det värsta händer?

Man anpassar sina vakna tider. Ljuset kommer inte att ändra på sig.

 

[Myrten]

Ja, terapi är att prestera. Minns kbt:n som jag gick i och hur hårt jag kämpade. Minns hypnosen och hur villig jag var att följa terapeutens instruktioner. Och emdr-en som jag gick, fick jag prestera känslor, för jag kände inget eller visste inte vad jag kände.

Jag vet inte om vi använder ordet "prestera" olika. För mig omfattar det mätbara grejor. Jag (som är väldigt prestationsinriktad beroende på att jag har ett sådant jobb) kan bestämma mig att nu ska jag göra X, Y, Z till good enough-nivå. Och så gör jag i 99 % av fallen det. Det är prestation för mig, men det är något helt annat än att arbeta med sig själv och gå i terapi.

 

[Wille]

Man anpassar sina vakna tider. Ljuset kommer inte att ändra på sig.

Jag styrs tyvärr av klockan. Så jag måste aktivt kunna välja att kliva upp på natten.

I somras när jag åkte hem från akuten vid 2-3 på natten, så var det ljust. Den tiden skulle jag inte kliva upp på av mig själv. Om jag styrdes av ljuset borde jag ju ha varit vaken den tiden i vanliga fall. Men nä. Det händer inte.

Med vintertid på sommaren skulle det vara ljust ytterligare en timme på natten. När jag sover för att klockan säger det.

 

[Wille]

Jag vet inte om vi använder ordet "prestera" olika. För mig omfattar det mätbara grejor. Jag (som är väldigt prestationsinriktad beroende på att jag har ett sådant jobb) kan bestämma mig att nu ska jag göra X, Y, Z till good enough-nivå. Och så gör jag i 99 % av fallen det. Det är prestation för mig, men det är något helt annat än att arbeta med sig själv och gå i terapi.

För mig är prestera att anstränga sig och få resultat. Sen kanske resultatet inte är mätbart.

 

[skiesabove]

För mig är prestera att anstränga sig och få resultat. Sen kanske resultatet inte är mätbart.

Och att vara fast vid att få "resultat" är nog precis det som hindrar dig... Från att få resultat.

Släpp det. Släpp allt du tror är Sant, Är Så, Sån Jag Är, Så Det Funkar.

 

[skiesabove]

Jag styrs tyvärr av klockan. Så jag måste aktivt kunna välja att kliva upp på natten.

I somras när jag åkte hem från akuten vid 2-3 på natten, så var det ljust. Den tiden skulle jag inte kliva upp på av mig själv. Om jag styrdes av ljuset borde jag ju ha varit vaken den tiden i vanliga fall. Men nä. Det händer inte.

Med vintertid på sommaren skulle det vara ljust ytterligare en timme på natten. När jag sover för att klockan säger det.

Vad är det för ett Jag, som styrs av klockan?

Vad är Jag? Vad menar du med det?

 

[Wille]

Och att vara fast vid att få "resultat" är nog precis det som hindrar dig... Från att få resultat.

Släpp det. Släpp allt du tror är Sant, Är Så, Sån Jag Är, Så Det Funkar.

Jag tror dig inte.

Och kbt var fruktansvärt. Var som att springa ett maraton varje gång. Och hypnosen, var helt verkningslöst. Och emdr begrep jag mig inte på. Jag var bara förvirrad och visste inte vad jag kände. Så jag försökte prestera känslor och gissa mig till vad som förväntades av mig.

Vad är det för ett Jag, som styrs av klockan?

Vad är Jag? Vad menar du med det?

Den som är medveten. Den som känner. Den som ser.