Att hantera personer med bristande initiativförmåga

[Mineur]

Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar tag" i saker. Hade egentligen tänkt skriva om nedan scenario i störningstråden men insåg sedan att jag nog vill ha mer input än så från andra och se vilka perspektiv det finns som jag kanske missat.

Exempel från mitt liv just nu: Jag träffade en god vän på en fest för ett par veckor sedan och hen påpekade att det var länge sedan vi sågs bara hen och jag, vi kanske kan ta en fika tillsammans någon dag? Absolut sa jag, och förväntade mig lite halvt om halvt att den bekanta skulle höra av sig några dagar senare. Det gjorde hen inte, så jag skrev till hen idag:

Jag: "Hej! Lust att ta den där fikan i helgen, lördag eller söndag eftermiddag kanske?"
Hen: "Vore mysigt!" (här hade det för mig varit rimligt att bekräfta vilken dag och kanske till och med föreslå en tid)
Jag: "Ok, blir lördag eller söndag bäst?"
Hen: "Söndag funkar bra." (här hade det för mig varit rimligt att föreslå en tid och kanske till och med ställe, eller åtminstone ställa en fråga om det)
Jag: "Då säger vi söndag! Kanske kan testa en av de nya ställena på *gata*?"
Hen: "Absolut." (här hade det för mig varit rimligt att komma med förslag på det av de nya ställena man helst skulle vilja gå till)

Det är oftast såhär - jag får i princip dra ur hen all information som krävs för att faktiskt stämma träff, och blir någon slags projektledare för en grej som egentligen är väldigt simpel. Jag försöker att ha lite tålamod och ge hen utrymme att säga något mer men jag vet att det kommer att sluta med att det sedan, förmodligen i morgon förmiddag någon gång, är jag som föreslår både plats och tid (det är ju trots allt mindre än 24 timmar tills vi ska ses) och hen som svarar med något i stil med "Ok!" och så ses vi där & då och har jättetrevligt.

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att hen inte var så intresserad egentligen, att hens svar tyder på brist på engagemang och vilja, men jag vet väldigt väl att så inte är fallet. Hen uppskattar det jättemycket när jag hör av mig och vill ses (detta har jag fått bekräftat av både hen själv och en tredje part) men ibland är det svårt för min redan ganska osäkra och ängsliga själ att faktiskt tro på det. Jag har varit nära att ge upp flera gånger men eftersom jag vet att hen inte menar något dåligt med det och eftersom vi har och har haft så väldigt mycket kul ihop under flera år så fortsätter jag driva relationen framåt. Det är lika jobbigt varje gång - och lika härligt när vi väl ses. Det hade varit lättare om jag inte alls tyckte om hen på något plan...

Jag har flera liknande exempel, främst gällande den här personen men även andra i min omgivning som verkar väldigt glada för att luta sig tillbaka och låta någon annan ta över. Det är även något jag upplever med framförallt en kollega på jobbet, som ger ett väldigt osäkert intryck och i princip aldrig tar tag i saker själv. Jag har väldigt svårt att relatera till detta, för mig är det liksom naturligt att driva saker framåt när det är något man vill eller behöver, men jag förstår ju såklart att det finns andra personlighetstyper. Jag försöker verkligen vara medveten om detta så att det inte blir att jag går in och tar över i parti och minut och upplevs som jobbig. Men i situationer som den ovan förstår jag inte riktigt vad annat jag kan göra än att driva saker framåt - hur ska vi någonsin kunna stämma träff ifall ingen av oss så mycket som föreslår en tid eller plats?

Det blev långt det här, men det vore intressant att höra vad ni tycker och tänker!

 

[Snurrfian]

Sånt där är så svårt, jag känner mig ofta på "din" sida och undrar rätt ofta om jag är för drivande när det jag föreslår ofta blir det som sker på den tiden jag föreslår. Jag hade nog å andra sidan i första mejlet skrivit, Ska vi ses på lördag, den här tiden på det här stället eller vad tycker du."

 

[Motacilla]

Kort svart på lång start: Vissa människor tycker väl det är bekvämt om nån annan styr upp saker och tänker kanske inte så mycket på sin egen roll.

Hur fungerar det om du istället för att komma med förslag istället skriver/säger "har du några idéer om var vi kunde ses?"

Jag har slutat vara projektledare på min fritid så jag brukar säga till folk "hör av dig när du vill/har tid att ses". och när folk hör av sig så frågar jag dem var och när de vill ses, om de har några förslag.

 

[Mineur]

Sånt där är så svårt, jag känner mig ofta på "din" sida och undrar rätt ofta om jag är för drivande när det jag föreslår ofta blir det som sker på den tiden jag föreslår. Jag hade nog å andra sidan i första mejlet skrivit, Ska vi ses på lördag, den här tiden på det här stället eller vad tycker du."

Jag brukar tänka att det är ju åtminstone en positiv sak med det hela - att jag får bestämma i princip allt själv!

Kort svart på lång start: Vissa människor tycker väl det är bekvämt om nån annan styr upp saker och tänker kanske inte så mycket på sin egen roll.

Hur fungerar det om du istället för att komma med förslag istället skriver/säger "har du några idéer om var vi kunde ses?"

Jag har slutat vara projektledare på min fritid så jag brukar säga till folk "hör av dig när du vill/har tid att ses". och när folk hör av sig så frågar jag dem var och när de vill ses, om de har några förslag.

Ja, jag kanske skulle försöka vara lite mer direkt i min frågeställning istället för att, som det blir nu, erbjuda hen chansen att ta initiativ och sedan bli irriterad när hen inte gör det. Bra input!

 

[Trott]

Jag förstår dig, och känner igen mig själv att vara drivande. Beroende på hur stort utbyte jag har av att träffa personen låter jag det antingen dö ut (slutar försöka initiera att träffas, i de fall jag jag är drivande men det ändå aldrig passar det jag föreslår men personen ger heller inga nya förslag på dag/tid) eller försöker vara mer direkt i frågeställningen, typ "vill du komma över på lunch på onsdag?".

 

[bettysmatte]

Jag tänker att många nog gör så för att vara snälla, och inte för att vara besvärliga? Jag skulle mycket väl kunna göra så för att jag är flexibel med det mesta. Jag äter t.ex. mer eller mindre allt möjligt, så någon som kanske är lite mer "kräsen" får gärna välja mat och matställe .

 

[Squie]

Tillhör de drivande med. Har lärt mig, well..försöker lära mig, o backa. Testar efter ett tag o inte höra av mig. Rinner det då ut i sanden så släpper jag det o går vidare i mitt liv.

 

[Görel]

Jag tänker att många, särskilt kvinnor, har lärt sig att det är framfusigt att vara för på och att uttrycka för mycket vilja. Man fostras till att stå tillbaka för andras vilja.

 

[Sel]

För mig är det lite så att jag inte känner behovet så jag glömmer bort att höra av mig.
Det är roligt att umgås med vänner men om det råkar gå ett halvår mellan gångerna vi hörs märker jag det inte egentligen, så jag tar sällan initiativet måste jag erkänna. Hör någon av sig försöker jag däremot vara delaktig i att stämma av hur, var och när... fast oftast ÄR det lättast att de bestämmer en plats så kommer jag när jag kan, om det är en grupp.
Är det bara vi två blir det givetvis mer precist.

 

[Tuvstarr]

Jag skrev precis häromdagen om det samma i störningstråden, folk som flyter omkring i tillvaron och inte har någon som helst åsikt om ifall de vill äta på kinesiskt gatukök eller italiensk finkrog, titta på slott eller åka på turridning. Du bestämmer, säg bara till

 

[MJLee]

Jag är väl lite på 'andra' sidan. Jag vill jättegärna träffas men känner att jag tränger mig på om jag ringer/messar. Om jag skulle kontakta när hen är upptagen eller jag inte kontaktar hen vid ett bra tillfälle. Samma sak med att det går bra med vad du vill, och vill inte bara bestämma och härja så den andra parten blir obekväm att jag bara bestämmer och vi kanske går någonstans som hen inte vill gå på och är för artig för att säga det.

Jag brukar säga, toppen, var och när vill du träffas? Jag kan när du har tid. Har du några förslag på vart vi kan gå?

 

[cassiopeja]

Jag tog upp det där med en kompis en gång. Sa att jag tycker att det känns jobbigt att alltid vara den som tar initiativet till kontakt. Hon berättade då att hon gärna vill träffas och tycker att det är roligt när vi väl ses, men att hon hade jättesvårt för att ta initiativet själv och tycker att sånt är jobbigt, även om hon gillar vårt umgänge. Vi pratade om det och hon frågade om det skulle vara ok för mig att hjälpa henne genom att fortsätta ta initiativet till kontakt, och efter det så tyckte jag inte att det kändes lika jobbigt längre.

 

[Islandshästryttare]

@Mineur har du testat att ställa en mer direkt fråga? Typ var och när vill du fika som vi pratade om när vi sågs?

 

[soom]

Kan det handla om att hen känner sig osäker? Vill inte föreslå nåt för att hen tror att du ska tycka att det är ett dåligt förslag?

 

[Gimlan]

Tillhör de drivande med. Har lärt mig, well..försöker lära mig, o backa. Testar efter ett tag o inte höra av mig. Rinner det då ut i sanden så släpper jag det o går vidare i mitt liv.

Samma här

 

[Dimmoln]

Jag kan vara personen som är dålig på att ta initiativ till att t.ex. styra upp en träff. I mitt fall handlar det om osäkerhet – en rädsla för att vara för på om personen inte skulle vilja ses/har ändrat sig och att jag eventuellt har missat några signaler. Tänker ofta att ”Vi får ses någon dag” bara är en artighetsfras eller något man säger. Så i botten en rädsla för att uttrycka min vilja och bli avvisad.

Det hjälper mig om jag i början får ”tillåtelse” att framöver ta initiativ efter att den andre tagit det allra första initiativet. Ex. att den andre börjar med att säga/fråga ”Hör av dig om när och var du vill ses” eller ”Vad har du för förslag på plats och tid?”. Direkta frågor ger mig bättre självförtroende inför nästa kontakt. Tycker att andra förstår mig lite bättre om jag också är rak och nämner att det kan vara svårt för mig att ta initiativ men att jag gärna vill bättra mig på det. Någon har frågat mig om jag tycker det är jobbigt att ta första steget att styra upp saker och då är det lite som att problemet inte blir lika stort när vi redan nämnt det.

 

[sjoberga]

Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar tag" i saker. Hade egentligen tänkt skriva om nedan scenario i störningstråden men insåg sedan att jag nog vill ha mer input än så från andra och se vilka perspektiv det finns som jag kanske missat.

Exempel från mitt liv just nu: Jag träffade en god vän på en fest för ett par veckor sedan och hen påpekade att det var länge sedan vi sågs bara hen och jag, vi kanske kan ta en fika tillsammans någon dag? Absolut sa jag, och förväntade mig lite halvt om halvt att den bekanta skulle höra av sig några dagar senare. Det gjorde hen inte, så jag skrev till hen idag:

Jag: "Hej! Lust att ta den där fikan i helgen, lördag eller söndag eftermiddag kanske?"
Hen: "Vore mysigt!" (här hade det för mig varit rimligt att bekräfta vilken dag och kanske till och med föreslå en tid)
Jag: "Ok, blir lördag eller söndag bäst?"
Hen: "Lördag funkar bra." (här hade det för mig varit rimligt att föreslå en tid och kanske till och med ställe, eller åtminstone ställa en fråga om det)
Jag: "Då säger vi lördag! Kanske kan testa en av de nya ställena på *gata*?"
Hen: "Absolut." (här hade det för mig varit rimligt att komma med förslag på det av de nya ställena man helst skulle vilja gå till)

Det är oftast såhär - jag får i princip dra ur hen all information som krävs för att faktiskt stämma träff, och blir någon slags projektledare för en grej som egentligen är väldigt simpel. Jag försöker att ha lite tålamod och ge hen utrymme att säga något mer men jag vet att det kommer att sluta med att det sedan, förmodligen i morgon förmiddag någon gång, är jag som föreslår både plats och tid (det är ju trots allt mindre än 24 timmar tills vi ska ses) och hen som svarar med något i stil med "Ok!" och så ses vi där & då och har jättetrevligt.

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att hen inte var så intresserad egentligen, att hens svar tyder på brist på engagemang och vilja, men jag vet väldigt väl att så inte är fallet. Hen uppskattar det jättemycket när jag hör av mig och vill ses (detta har jag fått bekräftat av både hen själv och en tredje part) men ibland är det svårt för min redan ganska osäkra och ängsliga själ att faktiskt tro på det. Jag har varit nära att ge upp flera gånger men eftersom jag vet att hen inte menar något dåligt med det och eftersom vi har och har haft så väldigt mycket kul ihop under flera år så fortsätter jag driva relationen framåt. Det är lika jobbigt varje gång - och lika härligt när vi väl ses. Det hade varit lättare om jag inte alls tyckte om hen på något plan...

Jag har flera liknande exempel, främst gällande den här personen men även andra i min omgivning som verkar väldigt glada för att luta sig tillbaka och låta någon annan ta över. Det är även något jag upplever med framförallt en kollega på jobbet, som ger ett väldigt osäkert intryck och i princip aldrig tar tag i saker själv. Jag har väldigt svårt att relatera till detta, för mig är det liksom naturligt att driva saker framåt när det är något man vill eller behöver, men jag förstår ju såklart att det finns andra personlighetstyper. Jag försöker verkligen vara medveten om detta så att det inte blir att jag går in och tar över i parti och minut och upplevs som jobbig. Men i situationer som den ovan förstår jag inte riktigt vad annat jag kan göra än att driva saker framåt - hur ska vi någonsin kunna stämma träff ifall ingen av oss så mycket som föreslår en tid eller plats?

Det blev långt det här, men det vore intressant att höra vad ni tycker och tänker!

Jag umgås mest med personer som är lite sådär lagom på. Men när väl ett förslag är under diskussion brukar det snabbt bli till genomförande, trevlig träff och sedan kan det dröja igen. Vi är liksom lite tröga annars allihopa så det är en viss tröskel tills det blir ett förslag att diskutera. Alla är lite likadana, tröga oftast men drivande ibland.

Förstår att det blir jobbigt när man känner sig som helt avgörande att driva på varje gång. Att den andre aldrig tar initiativ eller driver. Jag tänker att man kan vara tydlig i kommunikationen typ ”jag skulle uppskatta om du tog mer initiativ och bestämde emellanåt, jag är verkligen inte kräsen och svår när det gäller våra träffar, vi har ju alltid kul oavsett vad vi gör tillsammans!”.

(Jag är alltså en sån person som är kameleont och både kan upplevas som drivande och enormt trög i vissa perioder - försöker dock alltid hålla kommunikationen öppen och hyfsat snabb för att inte skapa mer problem än nödvändigt.)

 

[Islandshästryttare]

Jag kanske ska utveckla mitt svar lite @Mineur . Jag tänker att personer med bristande initiativförmåga eller som är ängsliga för att föreslå något av hänsyn till den andra kan behöva en mer rak fråga för att faktiskt pushas lite och våga föreslå dag, tid och plats. Genom att ställa en mer direkt fråga så kan du överlåta projektledarrollen lite och så småningom kanske personen får mer självförtroende och vågar föreslå saker mer självmant.

Om det nu handlar om bristande initiativförmåga eller ängslighet då såklart . Min erfarenhet är att det brukar vara det ena eller det andra men kan också vara att man har fullt upp i livet såklart och inte har hunnit eller orkat tänka på att höra av sig igen. Sen kanske ni kan prata om det med hen när ni ses hur din upplevelse av att ta initiativ till att träffas.

 

[Kakis]

Frågan är om det handlar om initiativförmåga eller något annat?
Jag kan nog absolut ses som en sådan person. Jag tar sällan initiativ men träffas gärna när någon bjuder in. Varför då? Jag har helt enkelt inte energin att driva så mycket saker på min fritid. Jag har ett jobb där jag driver massor med saker och det räcker för mig. Som introvert tar det dessutom massor av energi att bara kontakta någon, så därför blir det helt enkelt för mycket i vissa perioder. Har tex två av mina vänner jag velat göra något med länge men har inte orkat kontakta dem. Så nu hoppas jag att jag orkar på semestern.

 

[Lingon]

Jag tänker att många nog gör så för att vara snälla, och inte för att vara besvärliga? Jag skulle mycket väl kunna göra så för att jag är flexibel med det mesta. Jag äter t.ex. mer eller mindre allt möjligt, så någon som kanske är lite mer "kräsen" får gärna välja mat och matställe .

Fast det är ju inte snällt eftersom man då tvingar på den andra rollen som projektledare för relationen.