miumiu
Trådstartare
Ja precis, vi tog upp detta med sonen och det är väl just såna argument som biter lite. Även om han blir rosenrasande i stunden så är han väldigt rädd för det sociala stigmat som det innebär att vara den enda som ”inte kan”.Jag tänker på det där med simskola, vad händer när ni förklarar att han om något år kommer att simma tillsammans med klassen och att det vore bra att ha lärt sig litegrann innan dess?
Det låter jobbigt för honom, och er, att han inte vill/kan vara själv ens en liten stund hemma eller kan leka själv hemma hos kompisar. Du skrev att han har en bästis, funkar det för honom att leka själv där? Känner han bästisens föräldrar? Kan han vara utan er hos mormor?
Jag tänker att man behöver göra saker i myrsteg för att öka hans känsla av trygghet och hans självförtroende
Han har varit själv hemma hos sin bästis och lekt en gång. Då blev mamman arg på bästisen pga nånting som hände och höjde rösten, varpå sonen ville gå hem. Hon lyckades övertala honom att stanna men han har inte velat leka själv där efter det. Däremot har han varit där på kalas, då har antingen jag eller mormor varit med en stund och sen har vi frågat om det är ok att gå och då har det gått bra. Han är sällan hemma hos mormor eftersom hon oftast kommer till oss men tror inte det skulle vara några problem att var själv där en stund. Däremot skulle jag och sonens pappa på spa för ett par veckor sen med övernattning och då fick mormor sova hos oss. Han hade då varit orolig för oss och uttryckt rädsla för att nånting ska hända oss när han inte är med
Ja, vi får verkligen jobba myrsteg här. Jag tror att problemet blir när han tvingar sig själv till saker han egentligen inte vill eller vågar, och liksom är kvar i rädslan under hela upplevelsen. Då får han liksom inte den där utdelningen att ”det gick ju bra”, för hans känsla är ändå att han var rädd.