Att göra upp med sina föräldrar

Jag tänker på det där med simskola, vad händer när ni förklarar att han om något år kommer att simma tillsammans med klassen och att det vore bra att ha lärt sig litegrann innan dess?
Det låter jobbigt för honom, och er, att han inte vill/kan vara själv ens en liten stund hemma eller kan leka själv hemma hos kompisar. Du skrev att han har en bästis, funkar det för honom att leka själv där? Känner han bästisens föräldrar? Kan han vara utan er hos mormor?
Jag tänker att man behöver göra saker i myrsteg för att öka hans känsla av trygghet och hans självförtroende :heart
Ja precis, vi tog upp detta med sonen och det är väl just såna argument som biter lite. Även om han blir rosenrasande i stunden så är han väldigt rädd för det sociala stigmat som det innebär att vara den enda som ”inte kan”.

Han har varit själv hemma hos sin bästis och lekt en gång. Då blev mamman arg på bästisen pga nånting som hände och höjde rösten, varpå sonen ville gå hem. Hon lyckades övertala honom att stanna men han har inte velat leka själv där efter det. Däremot har han varit där på kalas, då har antingen jag eller mormor varit med en stund och sen har vi frågat om det är ok att gå och då har det gått bra. Han är sällan hemma hos mormor eftersom hon oftast kommer till oss men tror inte det skulle vara några problem att var själv där en stund. Däremot skulle jag och sonens pappa på spa för ett par veckor sen med övernattning och då fick mormor sova hos oss. Han hade då varit orolig för oss och uttryckt rädsla för att nånting ska hända oss när han inte är med 😕

Ja, vi får verkligen jobba myrsteg här. Jag tror att problemet blir när han tvingar sig själv till saker han egentligen inte vill eller vågar, och liksom är kvar i rädslan under hela upplevelsen. Då får han liksom inte den där utdelningen att ”det gick ju bra”, för hans känsla är ändå att han var rädd.
 
Som ett litet tillägg till simningen så är det få skolor som har möjlighet att ge så pass mkt undervisning i simning som egentligen skulle krävas. Eleverna på mitt jobb får tre tillfällen per termin att simma på (beslut över mitt huvud). Jag vet faktiskt inte vad som skulle hända om någon kommer och inte kan simma själv, än har vi bara haft elever som redan gör det.
I vår kommun tar de klassen i femman eller fyran, minns inte och testar om de kan simma. De som inte kan simma tas ut och får ett par undervisningstillfällen, verkar inte vara tillräckligt för att lära sig på ett år då tyvärr (en i barnets klass kunde/kan inte simma).
 
Ja precis, vi tog upp detta med sonen och det är väl just såna argument som biter lite. Även om han blir rosenrasande i stunden så är han väldigt rädd för det sociala stigmat som det innebär att vara den enda som ”inte kan”.

Han har varit själv hemma hos sin bästis och lekt en gång. Då blev mamman arg på bästisen pga nånting som hände och höjde rösten, varpå sonen ville gå hem. Hon lyckades övertala honom att stanna men han har inte velat leka själv där efter det. Däremot har han varit där på kalas, då har antingen jag eller mormor varit med en stund och sen har vi frågat om det är ok att gå och då har det gått bra. Han är sällan hemma hos mormor eftersom hon oftast kommer till oss men tror inte det skulle vara några problem att var själv där en stund. Däremot skulle jag och sonens pappa på spa för ett par veckor sen med övernattning och då fick mormor sova hos oss. Han hade då varit orolig för oss och uttryckt rädsla för att nånting ska hända oss när han inte är med 😕

Ja, vi får verkligen jobba myrsteg här. Jag tror att problemet blir när han tvingar sig själv till saker han egentligen inte vill eller vågar, och liksom är kvar i rädslan under hela upplevelsen. Då får han liksom inte den där utdelningen att ”det gick ju bra”, för hans känsla är ändå att han var rädd.
Det skulle inte kunna vara en grej att öva på att vara hemma hos mormor och sova över hos mormor när han övat och sedan göra saker med mormor, som gå på museum eller åka skridskor och kanske rent av sedan vara hemma när mormor går med soporna? Han är ju inte lika orolig att något ska hända henne när han inte är med (dvs hon är ju ofta utan honom).
 
Joo, vi har loopat ett varv med vården men våra problem är ”för små” eller inom ramen för vad som anses som normalt eller hur man nu ska säga.
I min kommun tillhandahåller socialtjänsten vägledningssamtal med erfaren socionom. Man får tre samtal och inget journalförs. Det är ingen särskild ansökningsprocess utan man hör av sig och beskriver vilka svårigheter man upplever och får en samtalstid. Behöver man komma tillbaka i en senare omgång så går det bra. Jag har varit på några sådana och det har varit toppen. Det kanske finns hos dig också?
 
Ja precis, vi tog upp detta med sonen och det är väl just såna argument som biter lite. Även om han blir rosenrasande i stunden så är han väldigt rädd för det sociala stigmat som det innebär att vara den enda som ”inte kan”.
Jag var "den som inte kunde simma" under hela grundskolan, kan intyga att det verkligen inte var kul! I låg- och mellanstadieålder hade jag riktig ångest inför simhallsbesöken med skolan, kunde liksom inte ens planera eller se fram emot saker som skulle hända efter simhallsbesöket, för jag skulle ju kanske inte överleva det... Det är ju såklart ett extremt underbetyg till mina lärare, att de inte såg, inte tog hand om, inte överhuvudtaget adresserade det faktum att jag varken kunde simma eller vågade försöka lära mig simma, men jag önskar verkligen också att mina föräldrar hade gjort ännu mer än de gjorde för att jag skulle lära mig simma utanför skolan (de gjorde en del, pappa och jag åkte till simhallen varje vecka en hel höst utan resultat, sommaren därpå lärde jag mig dock simma på egen hand, så något hade kanske fastnat ändå!). Så mitt råd här är att med nästan vilka medel som helst se till att sonen lär sig simma! Det är ju dessutom livsviktig kunskap!

(själv lärde jag mig till slut på egen hand, sommaren jag var 11, men är fortfarande inte "officiellt simkunnig" eftersom jag inte simmar ryggsim och inte hoppar/dyker i vattnet)

Ja, vi får verkligen jobba myrsteg här. Jag tror att problemet blir när han tvingar sig själv till saker han egentligen inte vill eller vågar, och liksom är kvar i rädslan under hela upplevelsen. Då får han liksom inte den där utdelningen att ”det gick ju bra”, för hans känsla är ändå att han var rädd.
Jag känner litegrann igen mig i det där! Jag är en sån person som kan bli rädd/feg för en hel massa saker, och har lätt för att oroa mig. Min nyckel för att känna "det gick ju bra" är att det är jag själv som tar initiativet till att göra det jag är rädd för, att jag själv har motivation för att göra det och att jag är någorlunda "i kontroll" medan jag gör det läskiga. Jag har ju med åren lärt mig hur jag funkar, och jag har ju också ett driv att vilja göra saker som får mig att vilja övervinna min rädsla/oro. Hur ser det ut med sonens driv, vill han göra saker, kan han motiveras till att övervinna sin rädsla? Det som är svårt här är att drivet helst ska komma inifrån för att vara "något värt", så det måste ju vara han själv som vill även om ni som föräldrar kanske kan resonera med honom och motivera honom!
 
Jag var "den som inte kunde simma" under hela grundskolan, kan intyga att det verkligen inte var kul! I låg- och mellanstadieålder hade jag riktig ångest inför simhallsbesöken med skolan, kunde liksom inte ens planera eller se fram emot saker som skulle hända efter simhallsbesöket, för jag skulle ju kanske inte överleva det... Det är ju såklart ett extremt underbetyg till mina lärare, att de inte såg, inte tog hand om, inte överhuvudtaget adresserade det faktum att jag varken kunde simma eller vågade försöka lära mig simma, men jag önskar verkligen också att mina föräldrar hade gjort ännu mer än de gjorde för att jag skulle lära mig simma utanför skolan (de gjorde en del, pappa och jag åkte till simhallen varje vecka en hel höst utan resultat, sommaren därpå lärde jag mig dock simma på egen hand, så något hade kanske fastnat ändå!). Så mitt råd här är att med nästan vilka medel som helst se till att sonen lär sig simma! Det är ju dessutom livsviktig kunskap!

(själv lärde jag mig till slut på egen hand, sommaren jag var 11, men är fortfarande inte "officiellt simkunnig" eftersom jag inte simmar ryggsim och inte hoppar/dyker i vattnet)


Jag känner litegrann igen mig i det där! Jag är en sån person som kan bli rädd/feg för en hel massa saker, och har lätt för att oroa mig. Min nyckel för att känna "det gick ju bra" är att det är jag själv som tar initiativet till att göra det jag är rädd för, att jag själv har motivation för att göra det och att jag är någorlunda "i kontroll" medan jag gör det läskiga. Jag har ju med åren lärt mig hur jag funkar, och jag har ju också ett driv att vilja göra saker som får mig att vilja övervinna min rädsla/oro. Hur ser det ut med sonens driv, vill han göra saker, kan han motiveras till att övervinna sin rädsla? Det som är svårt här är att drivet helst ska komma inifrån för att vara "något värt", så det måste ju vara han själv som vill även om ni som föräldrar kanske kan resonera med honom och motivera honom!
Förstår att det verkligen måste ha varit skitjobbigt för dig, just vatten kan ju vara potentiellt livsfarligt om man inte klarar att hålla sig ovanför vattenytan på egen hand så förstår verkligen skräcken.

Jag tror sonen är lite som du beskriver dig själv i ditt sista stycke. Han har svårt att hitta motivation att göra saker som enbart verkar läskiga, när han inte ens tror att det kommer vara roligt när han väl bemästrar tekniken. Det finns egentligen bara två grejer som han har visat intresse för att lära sig och det är att rida (föga förvånande då han vistats i stall sedan han var en tvärhand hög själv) och lite mer otippat skateboard. Detta har lett till att han utsatte sig själv för en extremt läskig och prövande situation i somras då han åkte på ridläger (dagläger). Jag fanns med i bakgrunden och satt i bilen hela tiden men han klarade att vara själv i ridhuset med dom andra + instruktör, äta lunch och rida ut i skogen utan min närvaro. Och han var så jäkla stolt! Blir nästan lite tårögd när jag tänker på det. Han hade något bryt men det hanterades bra av instruktören och blev ingen större grej.

Skejta vill han gärna lära sig men det är lite för svårt fortfarande. Han har en skateboard som han står lite på hemma men vi kör kickbike när vi åker till olika skateparker, och där har han utvecklats supermycket! Egentligen borde han ju vara rädd för att slå sig här också men jag tror att drivet att lära sig övervinner och att det helt enkelt är för kul för att avstå. Han liksom tappar tid och rum litegrann, glömmer bort att äta och dricka och vill bara åka åka åka. Nu är det ju dock inte säsong direkt men i somras åkte han massor, så tänker att när det blir lite varmare och mindre blött ute ska vi komma igång med det igen.
 
Det skulle inte kunna vara en grej att öva på att vara hemma hos mormor och sova över hos mormor när han övat och sedan göra saker med mormor, som gå på museum eller åka skridskor och kanske rent av sedan vara hemma när mormor går med soporna? Han är ju inte lika orolig att något ska hända henne när han inte är med (dvs hon är ju ofta utan honom).
Tror du är nånting på spåren här! Mycket grejer verkar enklare att göra när mormor styr skutan av någon anledning. Turligt nog går hon i tidig pension nu till sommaren och har erbjudit sig att hänga lite mer med sonen på egen hand då, vilket jag verkligen tror kan bli bra för alla inblandade.
 
Förstår att det verkligen måste ha varit skitjobbigt för dig, just vatten kan ju vara potentiellt livsfarligt om man inte klarar att hålla sig ovanför vattenytan på egen hand så förstår verkligen skräcken.

Jag tror sonen är lite som du beskriver dig själv i ditt sista stycke. Han har svårt att hitta motivation att göra saker som enbart verkar läskiga, när han inte ens tror att det kommer vara roligt när han väl bemästrar tekniken. Det finns egentligen bara två grejer som han har visat intresse för att lära sig och det är att rida (föga förvånande då han vistats i stall sedan han var en tvärhand hög själv) och lite mer otippat skateboard. Detta har lett till att han utsatte sig själv för en extremt läskig och prövande situation i somras då han åkte på ridläger (dagläger). Jag fanns med i bakgrunden och satt i bilen hela tiden men han klarade att vara själv i ridhuset med dom andra + instruktör, äta lunch och rida ut i skogen utan min närvaro. Och han var så jäkla stolt! Blir nästan lite tårögd när jag tänker på det. Han hade något bryt men det hanterades bra av instruktören och blev ingen större grej.

Skejta vill han gärna lära sig men det är lite för svårt fortfarande. Han har en skateboard som han står lite på hemma men vi kör kickbike när vi åker till olika skateparker, och där har han utvecklats supermycket! Egentligen borde han ju vara rädd för att slå sig här också men jag tror att drivet att lära sig övervinner och att det helt enkelt är för kul för att avstå. Han liksom tappar tid och rum litegrann, glömmer bort att äta och dricka och vill bara åka åka åka. Nu är det ju dock inte säsong direkt men i somras åkte han massor, så tänker att när det blir lite varmare och mindre blött ute ska vi komma igång med det igen.
Det är precis detta jag menar - att hitta saker där han har egen motivation att komma över sin rädsla/oro! Jag har ju också alltid "vågat" när det kommit till hästar och ridning, för det har jag alltid velat göra! Och när man gör det man är lite rädd för och lyckas, så växer ju självförtroendet och det där som var läskigt i början blir istället något man är bra på!
 
Tror du är nånting på spåren här! Mycket grejer verkar enklare att göra när mormor styr skutan av någon anledning. Turligt nog går hon i tidig pension nu till sommaren och har erbjudit sig att hänga lite mer med sonen på egen hand då, vilket jag verkligen tror kan bli bra för alla inblandade.
Jag är kanske av lite annan åsikt än några andra i tråden och kan inte låta bli att hoppa in med den också.
Tycker att det låter som att ni har analyserat och funderat och diskuterat och känt efter väldigt mycket redan. Att ytterligare analyser och terapier kanske inte måste vara av omedelbar nytta -precis som era kontakter sagt. Ibland blir inte saker bättre av att känna efter mer utan det skapar bara oro.

Att det är kanske något rakt och enkelt och okomplicerat över din mamma och hur hon gör saker som funkar. Om hon liksom förutsätter att det kommer att gå bra och det gör det. Men jag bara gissar runt. Det kan ju också vara ngt om artighet mot äldre eller ngt. (menar såklart att man inte ska förstöra det med press och plötsligt -nu blir det mormor en vecka om det skulle skapa ångest)

Tänker bara att min unge och hans mormor har fin kontakt och det var hon som lärde honom simma :) eller han gick simskola men tyckte havsvatten var kallt och var inte så förtjust och fick inte till de där flytande första fem simtagen, det kändes ganska hopplöst. Men en vecka med mormor när han var 7-8 och de första simtagen var på plats och vattenglädjen och det var bara att bygga vidare, han utmanade sig själv till några extra simtag i havet varje dag sedan på semestern med oss föräldrar. (dock såklart inte att det var ngt allmänt, tror inte farmor eller morfar hade fått till det. Mormor är mer rak och med mycket barnslig glädje än mjuk och vårdande som farmor eller sträng som morfar.)
 
Jag är kanske av lite annan åsikt än några andra i tråden och kan inte låta bli att hoppa in med den också.
Tycker att det låter som att ni har analyserat och funderat och diskuterat och känt efter väldigt mycket redan. Att ytterligare analyser och terapier kanske inte måste vara av omedelbar nytta -precis som era kontakter sagt. Ibland blir inte saker bättre av att känna efter mer utan det skapar bara oro.

Att det är kanske något rakt och enkelt och okomplicerat över din mamma och hur hon gör saker som funkar. Om hon liksom förutsätter att det kommer att gå bra och det gör det. Men jag bara gissar runt. Det kan ju också vara ngt om artighet mot äldre eller ngt. (menar såklart att man inte ska förstöra det med press och plötsligt -nu blir det mormor en vecka om det skulle skapa ångest)

Tänker bara att min unge och hans mormor har fin kontakt och det var hon som lärde honom simma :) eller han gick simskola men tyckte havsvatten var kallt och var inte så förtjust och fick inte till de där flytande första fem simtagen, det kändes ganska hopplöst. Men en vecka med mormor när han var 7-8 och de första simtagen var på plats och vattenglädjen och det var bara att bygga vidare, han utmanade sig själv till några extra simtag i havet varje dag sedan på semestern med oss föräldrar. (dock såklart inte att det var ngt allmänt, tror inte farmor eller morfar hade fått till det. Mormor är mer rak och med mycket barnslig glädje än mjuk och vårdande som farmor eller sträng som morfar.)
Jag förstår precis vad du menar! Ibland känns det som att vi har loopat allting så många gånger i våra egna huvuden att vi liksom inte kommer längre. Och då kan det ju vara nyttigt att slänga in någon helt ny spelare på spelplan som är mera "neutral", men ändå liksom en trygg och välbekant person. Som liksom inte känner till alla dom där mentala hindren innan och utan, som inte har några direkta förväntningar på situationens utgång. Det är dessutom inte en person som sonen känner ett behov av att frigöra sig ifrån och därmed ständigt markera, utan det känns som att dom kan ha mindre laddade samtal även om sånt som sonen tycker är svårt eller jobbigt att prata om.
 
Jag förstår precis vad du menar! Ibland känns det som att vi har loopat allting så många gånger i våra egna huvuden att vi liksom inte kommer längre. Och då kan det ju vara nyttigt att slänga in någon helt ny spelare på spelplan som är mera "neutral", men ändå liksom en trygg och välbekant person. Som liksom inte känner till alla dom där mentala hindren innan och utan, som inte har några direkta förväntningar på situationens utgång. Det är dessutom inte en person som sonen känner ett behov av att frigöra sig ifrån och därmed ständigt markera, utan det känns som att dom kan ha mindre laddade samtal även om sånt som sonen tycker är svårt eller jobbigt att prata om.

Som förälder är det lätt att man vill prata med barnet om allt som är jobbigt för barnet för att barnet ska få känna sig delaktig och ha kontroll på sitt eget liv. Men ibland är det nog bättre att bara lägga fram föräldrakortet och säga att nu har vi bestämt det här. Punkt. Frågas det då varför så svarar vi bara för att vi är dina föräldrar och det är det här vi bedömer är bäst för dig just nu och avslutar med att vi inte tänker diskutera det. Vi har upptäckt att ibland är det det som gör barnet tryggt i situationen. Det tar bort barnets ansvar. Ibland är det just att göra barnet delaktigt som är det bästa och ibland är det inte det. Det är en svår balansgång.
 
Jag var "den som inte kunde simma" under hela grundskolan, kan intyga att det verkligen inte var kul! I låg- och mellanstadieålder hade jag riktig ångest inför simhallsbesöken med skolan, kunde liksom inte ens planera eller se fram emot saker som skulle hända efter simhallsbesöket, för jag skulle ju kanske inte överleva det... Det är ju såklart ett extremt underbetyg till mina lärare, att de inte såg, inte tog hand om, inte överhuvudtaget adresserade det faktum att jag varken kunde simma eller vågade försöka lära mig simma, men jag önskar verkligen också att mina föräldrar hade gjort ännu mer än de gjorde för att jag skulle lära mig simma utanför skolan (de gjorde en del, pappa och jag åkte till simhallen varje vecka en hel höst utan resultat, sommaren därpå lärde jag mig dock simma på egen hand, så något hade kanske fastnat ändå!). Så mitt råd här är att med nästan vilka medel som helst se till att sonen lär sig simma! Det är ju dessutom livsviktig kunskap!

(själv lärde jag mig till slut på egen hand, sommaren jag var 11, men är fortfarande inte "officiellt simkunnig" eftersom jag inte simmar ryggsim och inte hoppar/dyker i vattnet)


Jag känner litegrann igen mig i det där! Jag är en sån person som kan bli rädd/feg för en hel massa saker, och har lätt för att oroa mig. Min nyckel för att känna "det gick ju bra" är att det är jag själv som tar initiativet till att göra det jag är rädd för, att jag själv har motivation för att göra det och att jag är någorlunda "i kontroll" medan jag gör det läskiga. Jag har ju med åren lärt mig hur jag funkar, och jag har ju också ett driv att vilja göra saker som får mig att vilja övervinna min rädsla/oro. Hur ser det ut med sonens driv, vill han göra saker, kan han motiveras till att övervinna sin rädsla? Det som är svårt här är att drivet helst ska komma inifrån för att vara "något värt", så det måste ju vara han själv som vill även om ni som föräldrar kanske kan resonera med honom och motivera honom!
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver.
Jag är tex fortfarande obekväm att simma undrar vatten, jag hoppar inte från kanten och jag åker inte vattenrutschbana om det finns risk för huvuddopp. Det är först som vuxen jag lärt mig att tvätta håret medan jag duschar, att det inte är farligt med vatten i ansiktet.

Sonen, snart 5 år, är väldigt försiktig, han verkar ha ärvt det från mig. På gott och ont.
Vi uppmuntrar och stöttar så mycket vi kan,men uppmuntrar ändå att han ska våga göra vissa saker själv.
Han har börjat på gymnastik och utvecklats massor. Samtidigt kan han bli osäker och stående även där, då behöver en vuxen "putta på". Lösningen där är att jag ska hoppa in som hjälpledare denna termin, så jag finns närmare.
 
@miumiu Jag får npf-vibbar när jag läser det du skriver. Menar inte att ni ska få honom utredd men kanske prova behandla honom som om han har autism/npf. Det kanske hjälper. Iofs kanske ni gör det redan.
Verkar ju t.ex. som om han behöver veta vad som ska hända och blir orolig/ångestfylld när nåt avviker?
En av världens främsta autismforskare, Tony Attwood, missade ju sin egen sons autism under hela hans uppväxt plus lite till. Så npf-drag kan vara väldigt kluriga att upptäcka.
 
@miumiu Jag får npf-vibbar när jag läser det du skriver. Menar inte att ni ska få honom utredd men kanske prova behandla honom som om han har autism/npf. Det kanske hjälper. Iofs kanske ni gör det redan.
Verkar ju t.ex. som om han behöver veta vad som ska hända och blir orolig/ångestfylld när nåt avviker?
En av världens främsta autismforskare, Tony Attwood, missade ju sin egen sons autism under hela hans uppväxt plus lite till. Så npf-drag kan vara väldigt kluriga att upptäcka.
Behandla?
 
Går det att tillsammans med honom undersöka vad det är han är rädd ska hända när han får sina katastroftankar, exempelvis när du och pappan är borta, och sen fråga honom efter hans lösningar? Alltså hjälpa honom att se bortanför katastrofen och att han kan påverka sina tankar och känslor åt trygghetshållet också.
Exempelvis om han tror att du ska krocka med bilen, hur kan han hjälpa sig till lugn då? Prata med mormor? Rita? Spela spel? Eller vad han nu gillar. Alltså inte fastna så mycket i ångesten utan i strategierna att hantera den om du fattar vad jag menar.
 
Det finns en bok som heter
Vänskap Skola Familjeliv - Anna Backman
som jag tycker är jättebra.
Det står att det är "anpassningar och färdigheter för barn med autism" Men jag tycker personligen att boken vänder sig till typ ALLA föräldrar.
Jag har lärt mej massor, och känner igen problem som inte alls bara autistiska barn har.
Lättläst, med enkla problemlösningar, korta kapitel, och med fallbeskrivningar.
Den bästa bok i ämnet jag läst!

* Jenny *
 
Det finns en bok som heter
Vänskap Skola Familjeliv - Anna Backman
som jag tycker är jättebra.
Det står att det är "anpassningar och färdigheter för barn med autism" Men jag tycker personligen att boken vänder sig till typ ALLA föräldrar.
Jag har lärt mej massor, och känner igen problem som inte alls bara autistiska barn har.
Lättläst, med enkla problemlösningar, korta kapitel, och med fallbeskrivningar.
Den bästa bok i ämnet jag läst!

* Jenny *
Tusen tack för tips! Jag ska läsa på en gång. Den finns på BookBeat såg jag! Tips till fler som vill läsa
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 499
Senast: Anonymisten
·
Småbarn Jag vet inte riktigt vad mitt syfte med tråden är, kanske mest söka stöd, höra om andra med liknande barn, få veta hur utvecklingen ser...
2 3 4
Svar
68
· Visningar
12 355
Senast: Emtherlia
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
26 243
Senast: alazzi
·
Kropp & Själ Ursäkta den luddiga titeln, tänkte rätt länge men kom inte på något bättre. Ber också om ursäkt på förhand för att det här troligtvis...
2
Svar
20
· Visningar
2 468
Senast: Exile
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CCVI
  • Budget
  • Te-samo-far, vad är det?

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp