Att göra upp med sina föräldrar

[miumiu]

Du kanske jobbar lite för mycket på ditt föräldraskap. Lita på dina känslor istället. Låt inte barnet styra dig. Han känner väl din osäkerhet och försöker hitta stabilitet. Sätt gränser, och nu menar jag verkligen inte att du ska vara elak på något sätt, men du måste säga nej till hans överdrivna ängslighet. Jag menar absolut inte att han ska tvingas iväg på några aktiviteter men simskolan är ett bra måste.

I början av mitt föräldraskap gick jag bara på intuition och magkänsla typ. Men då var ju problemen väldigt basic, typ "han är hungrig". Sen har jag väl kört nån egen variant på attachment parenting, som jag såhär i backspegeln inte rekommenderar någon annan. Men det har känts rätt för MIG. Och svårt att säga hur det hade blivit om vi hade gjort på något annat sätt, men mitt mål att få en trygg och harmonisk unge har ju inte riktigt fallit ut så som jag tänkt. Däremot har han stark självkänsla upplever jag, och värnar sina egna rättigheter otroligt högt. Väl medveten om dessa också.

 

[DarkInNight]

Är tyvärr för mentalt trött för att kunna ge ett välformulerat väl genomtänkt svar, men vill bara säga att ni är inte ensamma, vi har också en åttaåring med enormt mycket känslor där det lätt slår över till ilska/aggression.
Mycket oro och funderingar.
Vi (jag) har kämpat enormt för att stötta och ibland puscha honom genom skola, kompisar, idrott mm.

Det är tufft. Skitjobbigt rent ut sagt att behöva hantera och bemöta hans humör varje dag.

 

[Roheryn]

Jag har såklart anklagat mig själv för att han mår såhär också. Och det är ju inte som att han mår konstant dåligt, han har dagar när det mesta är toppen också. Men nu på sista tiden har det varit mycket konflikter hemma, och jag upplever att han söker dom medvetet för att liksom kunna distansera sig från oss. Typ "vi är dumma och det är så synd om honom". Jag låter ju honom tycka det såklart, men när man fått höra att man är hatad av sin egen avkomma fler dagar i rad än vad jag kan räkna till så blir man ju till slut lite ledsen. För jag försöker faktiskt, jag jobbar jättemycket med mitt eget föräldraskap, har gått online-utbildningar och läst böcker osv. Jag försöker vara duktig, och ändå får jag all skit känns det som

Nu framgår det inte riktigt hur du bemöter de där tillfällena när han försöker starta en konflikt, men han kanske VILL ha en reaktion som är något annat än medkänsla och förståelse?Han kanske vill testa var er gräns går, var ni blir arga, ledsna, frustrerade osv? Jag kan litegrann känna igen mig som ung i det - typ var inte så förstående, bemöt mig i konflikten istället!

Med all respekt för att jag inte vet hur känslig er son är, så hade jag nog varit benägen att sätta ner foten och säga att "nej, det är inte synd om dig för att vi sätter dig i simskola, vissa saker måste man lära sig och simma är en sådan!". Eller "jag blir både arg och ledsen när du säger att du hatar mig". Och kanske faktiskt tillåta dig att bli både arg och ledsen också. Inför sonen, på sonen. Det är inget misslyckande, det är normala mänskliga känslor och man kan ha dem utan att bli dum eller elak!

 

[Soapbubble]

Ni har bestämt att det är viktigt att lära sig simma nu. Har din mamma möjlighet att ta honom till simskolan åtminstone de första gångerna? Det verkar ju som han ”skärper” till sig när hon är där. (Jag säger inte att det är bra att han ”skärper” till sig med mormor, men ibland helgar ändamålet medlena.)

Eller ska så väntar ni med simskolan. I trean borde barnen simtestas i skolan och få undervisning via skolan om de misslyckas med kunskapskravet - 10 meter bröstsim.

 

[skiesabove]

För jag försöker faktiskt, jag jobbar jättemycket med mitt eget föräldraskap, har gått online-utbildningar och läst böcker osv. Jag försöker vara duktig, och ändå får jag all skit känns det som

Pappan då? Har han också gått kurserna, läst böckerna? Har ni en gemensam plan för bemötandet när han söker konflikt?

Jag har kört AP-variant jag med, och när hon blev äldre blev det tydligt det där med att känsloutbrotten tar dom ofta med den dom känner sig trygg med. Det är liksom inget dåligt med att dom visar negativa känslor, men jag gillar att jobba med grundorsaken till varför. Med min dotter är det ofta (liksom för mig själv) mat- och sovklockan som måste vara i ordning. Efter det är det att få ha en känsla av självbestämmande och självständighet, att hon får vara med i planeringen av veckan och så vidare. Och att få lufta vad som hänt och vad som funderas på, jag bjuder ofta in till små pratstunder med öppna frågor och mycket väntande.

Städa rummet hade kunnat vara en jättekonflikt såsom det var mellan mig och mina föräldrar, men jag insåg att hon precis som mig behöver en body double, så vi städar tillsammans. Och jag har sambon som min body double haha . Man får hitta de metoder som funkar för ens familj, vi är alla unika.

Tidigare, innan vi separerade, hade jag mycket konflikter med hennes pappa och hon mer konflikter med oss. Numera är det lugnt och balanserat i båda hushållen, trots att vi har lite olika tänk och förhållningssätt.

 

[TinyWiny]

Har du gått i terapi själv? Det tror jag hade varit bra för att hitta dig, dina gränser och lära dig om dig själv och din rätt att säga ifrån när någon går över dina gränser. Vi precis som hästarna är flockdjur och med en flockmentalitet behöver man tydliga gränser för att alla ska känna sig trygga och säkra. När vi är osäkra, mår dåligt, känner oss mindre värda eller känner andra negativa känslor om oss själva blir vi otydliga i våra konturer och våra gränser blir omöjliga att se och känna. Det gör andra osäkra vilket då gör den som är osäker/mår dåligt än mer osäker alternativt får vi energislukare efter oss som utan minsta dåligt samvete utnyttjar oss också är hjulet i rullning.

Tänk dig en häst som kommer ny till stallet. Hen behöver direkt få veta vilka rutinerna är, vilka regler som gäller och var gränserna går för att kunna känna sig lugn och trygg i allt det nya. Får hen inte det måste hen rädda sig själv genom att själv ta kommandot. Eftersom vi alla är bra/dåliga på olika saker så kan det bli hiskeligt fel och vi riskerar att ha en häst som springer över oss av osäkerhet, av rädsla för att vi inte har en aning om vad vi pysslar med. Det vi behöver då är att bli tydliga. Tydliga vad som gäller här och var våra personliga gränser går. På så vis respekterar vi också hästens gränser för vet vi inte var våra går kan vi inte heller se var hästens går. Detsamma gäller i mänskliga möten oavsett om det handlar om en vän, partner, ens föräldrar, ens barn eller andra typer av relationer. Är vi suddiga i konturerna lyser vår osäkerhet igenom istället för att våra gränser syns.

Du behöver inte fokusera på att vara en bra förälder. Du behöver fokusera på att sätta gränser runt dig själv. Han får inte säga till dig att han hatar dig för det gör dig ledsen och man beter sig inte så. Det har du rätt att säga till honom. Du har rätt att sätta ner foten och visa honom att nu gick han över en gräns han inte får passera. Han har rätt till sina känslor men att säga något för att såra dig har han inte rätt till.

Du behöver börja bry dig om och älska dig själv. Se vilken fantastisk människa du är och stå upp för dig själv. Det är svårt det vet jag och i början kan man behöva tänka att det är någon annan man står upp för, i ditt fall kan du tänka att du står upp för ditt barn när du visar var dina gränser går. Det kommer säkerligen bli stora reaktioner i början men snart kommer du se en förändring. En positiv sådan. En trygg sådan. Det gäller "bara" att hålla ut och hålla i när det stormar och fortsätta vara konsekvent med att här går dina gränser och ingen har rätt att gå över dem.

Jag ser förövrigt ingen anledning till att tvinga någon till fritidsaktiviteter. Inte ens för att lära sig simma. Det kommer inte bli bra och att lära sig simma ingår i läroplanen så det ansvaret kan du faktiskt lägga på skolan och ta annat istället som faktiskt är viktigare just nu. Det är väldigt mycket viktigare att han lär sig att han har rätt till sina gränser precis som alla andra har rätt till sina gränser. Att tvinga någon att lära sig simma i det läget blir verkligen helknas, då respekterar man inte hans gränser alls.

 

[Din_vante]

Min son påminner mycket om hur din son verkar vara och jag känner igen mycket av det du skriver med skillnaden att min son har aldrig blivit utåtagerande/konfliktsökande utan i stället stänger han av, går åt sidan och vägrar kommunicera.

Detta är ett beteende han alltid har haft och när han var ca 3 år (han är 10 år nu) var jag helt förtvivlad för jag visste inte hur jag skulle bemöta detta. När jag började gräva i det hittade jag information om Högkänsliga barn. När jag läste på om detta stämde så mycket in på min son. Han upplever så mycket av allt runt omkring sig samt att han känner väldigt mycket av alla känslor. Han är mycket empatisk och blir väldigt ledsen av att se orättvisor eller att någon far illa. Han har också väldigt lätt för att känna skam, t.ex. nu under jul stoppade vi han från att krama en släkting som är infektionskänslig just nu. Han tog det hårt och kände sig dum.

Hur hanterar man detta då? Jag tror att vi kom framåt väldigt mycket bara genom att jag fick en förståelse för hur han fungerar och hur han upplever saker. Vi har prata väldigt mycket med han om känslor och förklarat andra människors beteende. Ju äldre han har blivit ju mer eget ansvar har han fått att hantera sin omvärld, och han gör det bra =)
Nu märker jag på han när något är jobbigt, jag frågar om det och oftast svarar han vad det är. Ibland måste jag hjälpa han att sätta ord på det. Det är sällan han går undan utan han vet att det är ok att känna vad han känner och behöver han t.ex. gråta är det ok.

Vad gäller ängsligheten har han sluppit vissa saker men vissa saker har inte varit valbart. I vårat fall var det att lära sig åka slalom. Förra vintern bestämde jag mig för att han skulle lära sig slalom. Han ville verkligen inte men jag förklarade att detta var inte valbart. Sen försäkrade jag mig om att han skulle lyckas. Tog det i myr-steg så att det aldrig blev för läskigt och att han lyckades med varje steg. Vi avslutade skidsäsongen med en gemensam slalomresa där vi alla kunde åka tillsammans =)

Så mitt förslag är att läsa på om högkänsliga barn och se om det stämmer in på din son. Stämmer det in på han finns det bra böcker att läsa om hur man kan hjälpa dessa barn hantera sin omvärld.

 

[Emomeloleie]

Jag tänkte bara tipsa om att det finns mottagningar för första linjens barn- och ungdomspsykiatri, för barn med lätt till måttlig psykiatrisk problematik. Man kan ju behöva en samtalskontakt utan att tillhöra BUP menar jag. Det kanske kan vara värt att kolla upp om det finns där du bor?

 

[Vassi]

Jag tänker mer på, vars kom dom ifrån? Trauman (speciellt skam)? Kroppsliga besvär? Allergier och autoimmuna kan spöka som psykologiska symtom.

Vi föds inte med ångest, det finns alltid skäl.

Ditt påstående "Vi föds inte med ångest, det finns alltid skäl." är en sanning med modifikation. Det stämmer inte utifrån vad forskningen vet idag om du med det menar att det alltid finns ett trauma, somatisk sjukdom eller liknande i grunden. Även om ett spädbarn inte föds med ångest så spelar hereditet in på gruppnivå vad gäller i princip alla ångestsyndrom (har inte jobbat med behandling på ett par år, då var sambandet med ptsd inte lika tydligt som för övriga men kan säkert ha kommit nytt sedan dess). Så tittar vi på gener och arv är det om inte ångest så åtminstone en sårbarhet vi kan födas med.

Allmän brasklapp ej riktad direkt till @skiesabove
Då en del tar genetik som något absolut, förutbestämt och hopplöst; sambandet finns alltså på gruppnivå. Och framförallt betyder det verkligen inte att det är hopplöst! Olika ångesttillstånd kan fortfarande behandlas framgångsrikt om man får sådana besvär att det kräver behandling.

 

[skiesabove]

Ditt påstående "Vi föds inte med ångest, det finns alltid skäl." är en sanning med modifikation. Det stämmer inte utifrån vad forskningen vet idag om du med det menar att det alltid finns ett trauma, somatisk sjukdom eller liknande i grunden. Även om ett spädbarn inte föds med ångest så spelar hereditet in på gruppnivå vad gäller i princip alla ångestsyndrom (har inte jobbat med behandling på ett par år, då var sambandet med ptsd inte lika tydligt som för övriga men kan säkert ha kommit nytt sedan dess). Så tittar vi på gener och arv är det om inte ångest så åtminstone en sårbarhet vi kan födas med.

Allmän brasklapp ej riktad direkt till @skiesabove
Då en del tar genetik som något absolut, förutbestämt och hopplöst; sambandet finns alltså på gruppnivå. Och framförallt betyder det verkligen inte att det är hopplöst! Olika ångesttillstånd kan fortfarande behandlas framgångsrikt om man får sådana besvär att det kräver behandling.

Ja det håller jag med om, att det finns en ärftlig komponent i hur sårbar man är för att utveckla ångest.

Men jag menar att det alltid finns en underliggande trigger, oavsett om det är något fysiskt i kropp eller hjärna eller något som hänt. Har man allvarlig ångest brukar det väl vara en rätt komplex härva av olika faktorer.

Men man ska inte acceptera att må dåligt eller vifta bort det som "normalt". Det går att jobba med.

 

[moster_punk]

Jag tycker Luff har skrivit jättebra till dig.

Jag tycker också att du låter insiktsfull och resonerar medvetet och klokt om dig och ditt föräldraskap, och det är en väldig styrka som du kan ha stor användning av. Du är medveten om dina egna svagheter och du kan se dem i ditt barn, och det betyder också att du har alla förutsättningar att kunna göra något åt det.

Jag tror som Luff- utan att ha träffat ditt barn förstås- att det kanske blir för mycket fokus på barnets ängslighet och att det, tvärtemot vad ni avser, gör honom mer ängslig och även "missnöjd" med er. Han är liten och kan inte formulera sin frustration bättre än genom att tex. säga att han "hatar", så gör inte för stor affär av det. Visst ska ni lyssna på hans oro, men ni behöver sätta gränser för hur långt han får gå, precis som ni skulle göra om han ägnade sig åt något annat olämpligt beteende. Lyssna och bekräfta, men dras inte med i ångesten, utan visa honom att ni står pall och att även om han är rädd så får den rädslan inte förankring i yttervärlden/verkligheten genom att ni går in i "konflikt" eller att pratet om rädslan blir på ett avfärdande eller uppförstorande sätt.

Vissa saker är ju faktiskt inte farliga eller olämpliga för honom att vara med om, och vissa behöver han klara av, som simskola. Han kan inte ännu förstå att vissa grejer som han känner rädsla för i slutänden kan visa sig vara något jättekul, så där behöver ni stå starka och lotsa honom istället för att själva börja vackla. Ofta är en lättsam och humoristisk väg bra att prova. Det är ju faktiskt inte som att ni försöker förmå honom att göra något som verkligen vore farligt/dåligt för honom, utan tvärtom. Stå starka i det, utan att för den delen köra över honom (inte så enkelt såklart, men jag tror på er!) .

 

[Sirap]

Känner igen en del av hur jag själv var i precis den åldern. Plötsligt, från ingenstans, fick jag världens separationsångest från mina föräldrar. Kunde knappt vara i skolan för jag var så rädd att någonting skulle hända dem under tiden. Fick en massa andra rädslor/osäkerhet också helt plötsligt. Har ingen aning om var det kom ifrån eller vad som kan ha utlöst det. Var liksom världens mest kavata unge innan. Det enda jag kan säga är att det gick över! Det tog väl något år innan det var borta helt, men ändå sedan dess har jag varit och är en mycket självständig person med ett mycket stabilt psyke. Så, ja... i mitt fall var det en fas av något slag som inte påverkat mig alls senare i livet. Hoppas på samma för er!

 

[miumiu]

Kloka tankar från många här i tråden!

Jag tror som många är inne på också att lösningen är inte att undvika det jobbiga utan att gradvis exponera sig för saker även när det tar emot. Jag var lite likadan när jag var liten nämligen, och jag vet att det där undvikande beteendet gärna eskalerar om man inte tar tag i det. Han har lärt sig cykla, exempelvis, även om han var allt annat än peppad på det och är i efterhand väldigt nöjd med att ha klarat denna bedrift.

Gällande simningen så var ju hans instinktiva reaktion tvärnej som med allting annat, men nu pratar vi lite om det varje dag. Typ att han ska få köpa nya badbrallor, prova att sitta i bubbelpoolen osv. Har även pratat om att det är samma simhall som jag gick till när jag var liten.

När han får dom här utbrotten, säger att han hatar oss etc är det ju inte som att jag bara står och tar emot. Jag är väldigt transparent med mina känslor och säger att jag blir ledsen osv. Sonen är väldigt verbal och går gärna in i diskussioner när dom här konflikterna uppstår, och kan säga saker som ”Men jag måste ju få bli arg mamma! Jag har rätt till mina egna känslor!” Och självklart har han det. Men som jag skrev i trådstarten är mina energinivåer redan nere på botten av andra anledningar och därav orkar jag inte riktigt dessa dagliga konflikter.

Sonens pappa är högst närvarande och han drabbas ungefär på exakt samma sätt som mig just nu. Det är för övrigt nytt för sonen har innan gjort lite skillnad på oss. Men det är exakt samma ton och repliker till oss båda nu. Pappan har dock en lite annorlunda föräldrastil, mindre tålamod, mindre förhandlande, mer ”nu har jag bestämt att det är såhär”.

Medan jag skriver detta så håller sonen på att rita i ett annat rum, svärandes över att pennorna är dåliga. Detta kommer 100% koka ner till att det är mitt eller pappans fel att pennorna är så dåliga. Vid minsta lilla motgång kommer det garanterat riktas ilska mot oss pga allt är vårat fel just nu. Behövde väl bara pysa ur mig lite av min egen frustration med denna tråden egentligen. Hade en episk pissdag igår där jag blev knockad på käften av min häst som fick panik och trodde att jag skulle tappa alla tänder typ. Min mamma och hennes sambo hade varit och fått laserbehandling av våran (hästens) laserterapeut för olika blessyrer och när hon berättade att laserterapeuten (en fantastisk kvinna på alla sätt, så grym på allt hon gör) sagt att jag var hennes förebild började jag störtgrina. Det kändes bara så himla fint att någon sett hur man kämpar.

 

[Luff]

Men det går att säga till att det inte är ok att uttrycka elakheter för att pennor är dåliga. Det är INTE att uttrycka känslor. Och versalerna var riktade till dig som förälder. Ni är ju inte dörrmattan som han ska sparka på. Han är inget djur som inte förstår innebörden av att vara elak. Säg, lugnt och tydligt -Det är inte mitt fel att dina pennor är dåliga. Du får hitta på något annat att göra. Jag vill inte att du säger elaka saker till mig i fortsättningen.

 

[miumiu]

Men det går att säga till att det inte är ok att uttrycka elakheter för att pennor är dåliga. Det är INTE att uttrycka känslor. Och versalerna var riktade till dig som förälder. Ni är ju inte dörrmattan som han ska sparka på. Han är inget djur som inte förstår innebörden av att vara elak. Säg, lugnt och tydligt -Det är inte mitt fel att dina pennor är dåliga. Du får hitta på något annat att göra. Jag vill inte att du säger elaka saker till mig i fortsättningen.

Tro mig, jag säger att det inte är okej. Hans pappa säger att det inte är okej. Vi tar konflikter som uppstår, men det tar otroligt mycket energi just nu.

 

[Lickety]

Låter som att sonen använder ert förhållningssätt emot er, med tanke på ”Men jag måste ju få bli arg mamma! Jag har rätt till mina egna känslor!”. Jag tänker att ni behöver bestämma vad man får göra och säga när man blir arg, och vad som inte är okej.
Gör han saker som inte är okej, så måste det ju innebära att något händer. Vad gör ni i sådana situationer?

 

[Squie]

En tanke som slår mig när jag läser tråden.
Flocken o flockens ledare. Om vi översätter familjeflocken till en hästflock o vad vi vet om flockledaren egenskaper o dess betydelse. En trygg ledare ger en trygg flock.
TS. Tanke. Behöver du själv få i terapi?

 

[Nytant]

En tanke som slår mig när jag läser tråden.
Flocken o flockens ledare. Om vi översätter familjeflocken till en hästflock o vad vi vet om flockledaren egenskaper o dess betydelse. En trygg ledare ger en trygg flock.
TS. Tanke. Behöver du själv få i terapi?

Det där tror jag är att ta ett lite väl långt kliv vad gäller likheter.

 

[Squie]

Det där tror jag är att ta ett lite väl långt kliv vad gäller likheter.

Jasså?

Följer man en stabil bra ledare eller följer man en orolig?

Jag vet vad jag väljer.

 

[Nytant]

Jasså?

Följer man en stabil bra ledare eller följer man en orolig?

Jag vet vad jag väljer.

Tror inte det är givande att förenkla och dra paralleller på det sättet. Menar inget illa med det alls.