Det får du väldigt gärna göra! Det förvånar mig vidare gruvligt att inte Anna Singer skulle ha koll, men även solen har fläckar
.
Vidare borde vi i alla fall kunna enas om att alt 2 och 3 står öppna för
@Zoya, även om alt 3 troligen inte är särskilt effektivt.
2. Vända sig till överförmyndarnämnden och påtala att det finns ett behov om att en god man utses till barnet (de kan sedan ex officio starta ett ärende).
3. Polisanmäla, BrB 7:3.
JO 2011-3510
JO (Wiklund) gjorde följande bedömning.
"Nämnden har i sitt remissvar uppgett att beslutet att inleda en utredning grundades på 2 kap. 1 § FB. Enligt den bestämmelsen ska nämnden, som framgår av det ovan anförda, inleda en utredning när det inte finns någon som ska anses som far till barnet. Bestämmelsen gäller alltså inte när nämnden finner skäl att ifrågasätta riktigheten av en bekräftelse av faderskapet. Att nämnden synes ha grundat sitt beslut att inleda en utredning på en bestämmelse som inte var tillämplig är givetvis i sig inte tillfredsställande. Detta innebär emellertid inte att det var fel av nämnden att verka för att faderskapsfrågan blev utredd.
Som framgår av 1 kap. 4 § FB ska rätten förklara att en bekräftelse saknar verkan mot en man om det senare visas att han inte är far till barnet. Det regleras varken i föräldrabalken eller någon annan lag vem som har rätt att föra talan om ogiltigförklaring av en bekräftelse av faderskap. Det torde dock stå helt klart att det inte är möjligt för en man, som påstår sig vara far till ett barn, att väcka talan om att en annan mans bekräftelse av faderskapet ska förklaras sakna verkan. Socialnämnden har inte heller rätt att väcka en sådan talan, vare sig för egen eller för barnets del.
När det gäller att bestämma ett faderskap är det ofta nödvändigt att utföra en rättsgenetisk undersökning. Bestämmelser om sådan undersökning finns i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap. Enligt 1 a § första stycket i den lagen kan rätten, sedan ett faderskap har fastställts genom bl.a. en bekräftelse, förordna om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper. Har faderskapet fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om undersökning meddelas i mål om att bekräftelsen saknar verkan mot den som har lämnat den. Har någon talan inte väckts om att bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om förordnande om undersökning enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant förordnande kan begäras av den som kan vara part i ett mål om att bekräftelsen saknar verkan (1 a § andra stycket lagen om blodundersökning m.m.).
När socialnämnden ställs inför frågan om en faderskapsbekräftelse eventuellt är oriktig, har socialnämnden inte någon självständig rätt att besluta om eller hos rätten ansöka om förordnande om blodundersökning eller annan undersökning. Skulle det efter det att faderskapet blivit fastställt komma till nämndens kännedom att en man, som inte tidigare har varit föremål för sådan undersökning, har haft samlag med modern under konceptionstiden, kan nämnden verka för att de berörda frivilligt genomgår en rättsgenetisk undersökning. Går inte detta, får nämnden söka förmå modern eller den man som bekräftat faderskapet att ansöka om denna undersökning. Nämnden kan också aktualisera frågan om att utse en god man för barnet som får ta ställning till bl.a. om barnet ska ansöka om en rättsgenetisk undersökning. Nämndens aktivitet är beroende av hur starkt intresset av att erhålla en undersökning kan vara i det särskilda fallet. Om barnet är vuxet har nämnden ingen rätt att verka i ärendet (jfr prop. 1982/83:8 s. 13).
I det aktuella fallet var det varken modern, [kvinnan], eller den man, [man 1], som hade bekräftat faderskapet som kontaktade nämnden. Det var istället [man 2] som uppgav att han var barnets biologiske far. [Man 2] lämnade uppgifter som talade för att hans påstående var riktigt och jag har givetvis inte någon invändning mot att nämnden kontaktade [kvinnan] och [man 1] i anledning härav. Däremot kunde nämnden, som jag anfört ovan, inte för egen del vidta någon åtgärd mot [kvinnans eller man 1:s] vilja i syfte att klarlägga om [man 1:s] bekräftelse var oriktig. Nämndens uppgift har varit endast rådgivande/stödjande och nämnden borde därför, enligt min mening, inte ha inlett någon faderskapsutredning.
Enligt en journalanteckning den 24 november 2010 överenskom handläggaren med bl.a. [kvinnan] om provtagning. [Kvinnan] synes anse att nämnden utövade påtryckningar mot henne för att hon skulle lämna prov så att en undersökning av faderskapet skulle kunna ske. I remissvaret finns det uppgifter som talar för att nämnden utsatte [kvinnan] för övertalning som måhända inte är helt förenlig med nämndens uppgift i ett fall som detta. Handläggaren synes bl.a. ha sagt till [kvinnan] att det var nämndens "... skyldighet att utreda och fastställa ett korrekt faderskap".
Utifrån nämndens remissvar kan jag inte dra någon annan slutsats än den att nämnden misstog sig på vilken roll nämnden har när riktigheten av en faderskapsbekräftelse ifrågasätts. Detta misstag och - som en följd därav - beslutet att inleda en faderskapsutredning kan ha misslett [kvinnan] i fråga om hennes möjlighet att, i vart fall i detta skede, motsätta sig att lämna det efterfrågade provet.
Sammanfattningsvis finner jag i och för sig inte skäl att rikta någon kritik mot att nämnden aktivt verkade för att klarlägga faderskapet till [flickan]. Jag har inte heller funnit annat än att [kvinnan] samtyckte till att lämna ett prov för att en rättsgenetisk undersökning skulle kunna utföras. Däremot synes nämnden under sitt arbete med faderskapsfrågan ha utgått från att nämnden hade andra och längre gående befogenheter än de som nämnden har när riktigheten av en faderskapsbekräftelse ifrågasätts. Nämnden borde därför inte ha inlett en utredning utan borde ha stannat vid att ge råd och stöd till de berörda. Om då någon av de berörda inte hade velat medverka i utredningen hade nämnden haft att överväga att väcka frågan om förordnande av god man för barnet, som skulle ha kunnat ansöka hos domstol om en rättsgenetisk utredning.
Faderskapsfrågan kom att bli avgjord genom att det senare utsågs en god man för [flickan] som för [flickans] räkning förde talan i domstol rörande den ifrågasatta bekräftelsen. Det kan därför sägas att nämndens agerade inte medförde några egentliga olägenheter för någon enskild. Nämndens agerande kan emellertid ha gett [kvinnan] det intrycket att det inte var frivilligt för henne att följa nämndens uppmaning att lämna prov. Det är i så fall inte tillfredsställande. Det är självfallet av stor vikt för förtroendet för socialtjänstens verksamhet att nämnden agerar inom de ramar som lagstiftningen anger. Nämnden kan därför inte undgå kritik för sitt sätt att hantera den ifrågasatta bekräftelsen av faderskapet.
Vad som har förekommit i övrigt föranleder inte något uttalande från min sida.
