Att dejta/ svårt att hitta kärlek

[Tranan]

Eller att någon tycker att det är det charmigaste ever!

Ganska troligt, jag är livrädd när jag träffar någon ny och jag börjar prata om planetära ytor eller berg på neutronstjärnor att de kommer springa. men brukar vara tvärt om.

 

[Voeux]

Plus att någon som inte vill ha en när man är sitt värsta jag är ingen att ha. Särbon har sett mig likblek av blodbrist på sjukhus och ändå stannat.

Håller helt med. Ärligt talat har jag inte varit mitt bästa jag nästan alls sen jag träffade sambon. När vi träffades var jag extremt lynnig. Vi mötes ofta upp sena nätter efter fest och jag var full och känslosam, antingen stod jag på borden och shottade eller grät på toaletten. Eller så hade jag gått hem med någon annan och försökte sopa det under mattan. Jag var också sjuk nästan jämt, alltså jag fick svinkoppor när vi dejtat en månad och sen har jag haft något år långt hudbesvär som kanske eller kanske inte var skabb Vi vet inte. Halsfluss, hosta, bruten tå på semestern och undersökning av knöl i brötet. När vi blev tillsammans fick jag klamydiabrev hem så vi fick testa oss. Jag pratar nästan alltid för mycket och rör upp himmel och helvete hemma när jag är känslomässig över någonting. Bara denna vecka har jag fått med mig hans nycklar hemifrån vid hela tre tillfällen så han inte har kunnat komma hemifrån Jag skriver det här främst för att belysa vilken mess till människor de allra flesta av oss är och att folks förhållanden sällan är så perfekta som de kan se ut utåt. Kärlek handlar som tur är om helt andra saker. Jag minns så väl när jag fastande för mitt ex. Det var hans enorma engagemang när han pratade om saker han brann för. Han kunde flyga upp från soffan och gestikulera och visa med hela kroppen vad han menade. Han kunde flytta sitt vinglas 3-4 gånger med foten på soffbordet för att han tyckte att det stod fel (OCD) och han kunde skratta åt saker så himla länge ibland. Jag kan fortfarande börja skratta när jag tänker på hur genuint roligt han tyckte att vissa saker tydligen var. Sen var han den största röran till människa som jag någonsin träffat och han ifrågasatte ofta min kärlek till honom. Men han kunde ju inte veta att jag fallit för alla hans märkliga egenheter och struntade fullständigt i om vi satt på golvet i vargadsrummet och åt hamburgare eller om han kunde ta ut mig på finmiddag eller inte.

 

[clusia]

Jag är blyg som person o blir jättenervös när jag pratar med killar å kan börja babbla om helt knasiga grejer, å det känns som jag alltid lyckas skrämma bort dem

Läser/hör ofta om folk som blir nervösa av att prata med någon av av det motsatta könet. Fattar helt ärligt inte vad som skulle vara så laddat bara för att det är en kille. Killar är ju inte mer än människor är generellt. Avdramatisera det hela lite och prata som du gör vanligtvis. Blir ju jättebabblig, jaha då får det väl vara så då. Jag blir jättebabblig när jag är på arbetsintervjuer, försöker dra nytta av det istället för att tänka att det skulle vara skrämmande. Brukar få höra att jag är lättsam och glad och det är ju positivt.

 

[escodobe]

Ganska troligt, jag är livrädd när jag träffar någon ny och jag börjar prata om planetära ytor eller berg på neutronstjärnor att de kommer springa. men brukar vara tvärt om.

Precis! Jag gillar kufar!

 

[Raderad medlem 68338]

Om man vill bli halvt antastad att fula rika äldre herrar med fullkomlig hybris så visst

Nyckeln sitter i att vara den som antastar först

 

[Voeux]

Nyckeln sitter i att vara den som antastar först

I skilsmässobaren? Är du från vettet kvinna. Där kommer man ju inte ens undan klängiga män om man så står och stirrar ner i marken hela kvällen, blotta ögonkontakt riskerar ju att få sig en stalker.

 

[Raderad medlem 68338]

I skilsmässobaren? Är du från vettet kvinna. Där kommer man ju inte ens undan klängiga män om man så står och stirrar ner i marken hela kvällen, blotta ögonkontakt riskerar ju att få sig en stalker.

Dessa vill man ju inte ha. Därav agerar man snabbt! Du måste scanna av ungefär som en hyena 3,2,1 och sen slå till.
(sen är ju du snyggare och mer typ ”lätt-tillgänglig” än mig. Säkert en sån som blir vald. Jag VÄLJER. Jag har genom livet insett att många män rädda för mig )

Men detta är OT så vi lämnar det därav respekt till TS tänker jag

 

[BornAgain]

Om man vill bli halvt antastad att fula rika äldre herrar med fullkomlig hybris så visst

Jag säger bara: Übnung macht der Meister (det är inget fel i mängdträning)

 

[__sofia__]

Jag är så frustrerad xD Fyller snart 29 år och har aldrig varit i ett seriöst förhållande och endast gått på några få dejter som inte lett till något.
Tycker det är så sjukt svårt att träffa någon. Har försökt med dejting appar, gå ut på krogen. Men de funkar aldrig. Jag är blyg som person o blir jättenervös när jag pratar med killar å kan börja babbla om helt knasiga grejer, å det känns som jag alltid lyckas skrämma bort dem.


Någon mer som känner sig totalt hopplös när det kommer till killar, kärlek och dejting?

Exakt likadant här. 29 år snart, träffat en snubbe några gånger, aldrig kysst någon "på riktigt", inte känt mig älskad eller så. Varit lite olyckligt kär i en som varit mig nära, men försöker gå vidare då det aldrig kan bli vi.

Liknande här, men är 28 år snart och har kanske lite andra anledningar. Jag har inte svårt att prata med killar, men jag är introvert och gillar att vara hemma - fester och krog och liknande är definitivt inte min grej, då skulle jag direkt vara obekväm och jag dricker inte själv någon alkohol. Jag kan också ha svårt att läsa av spänningar i rummet, signaler etc., och vet inte om jag i alla lägen skulle märka om någon flirtade med mig. Mina två hobbysar där jag lärt känna folk, hästar och hundar, är inte precis några mansdominerande områden - de få männen som finns där är normalt sett gifta och är där med sina fruar. Så jag har inte riktigt något normalt sammanhang där jag träffar män. Jag har testat en dejtingapp en gång, och tog bort den efter någon dag när jag inte längre orkade med den (eller orkade med dem, borde jag kanske säga ). Jag har totalt sett träffat två killar. En via dejtingappen som jag fortsatte prata med efter jag deletade appen, där vi var på en "dejt" på ett flygmusem. Och en via jobbet, där vi dels tog några promenader på jobbet och sen han var hemma hos mig en runda för lunch och promenad. I båda fallen rann det bara ut i sanden - båda var trevliga, men sen blev det bara inte något mer, delvis för att jag själv hade väldigt mycket att göra just då och har svårt att hålla kontakten med folk.

 

[Malibu_Stacy]

De flesta träffas inte via fest eller krog, det tas dock alltid upp i sådana här trådar som
anledning till att man inte haft ett förhållande.
Herregud jag var singel under hela 20-års åldern, festade och gick ut på klubb otroligt mycket framförallt de första fem åren då jag pluggade utomlands.
Annars var jag mest hemma eller tränade hund.
Min nuvarande partner träffade jag på jobbet och min första i gymnasiet.
Nästan alla i min bekantskapskrets har träffats på andra sätt än på fest (de flesta via dejtingapp eller gemensamma bekanta).

 

[athena_arabians]

De flesta träffas inte via fest eller krog, det tas dock alltid upp i sådana här trådar som
anledning till att man inte haft ett förhållande.
Herregud jag var singel under hela 20-års åldern, festade och gick ut på klubb otroligt mycket framförallt de första fem åren då jag pluggade utomlands.
Annars var jag mest hemma eller tränade hund.
Min nuvarande partner träffade jag på jobbet och min första i gymnasiet.
Nästan alla i min bekantskapskrets har träffats på andra sätt än på fest (de flesta via dejtingapp eller gemensamma bekanta).

Ja, jag har aldrig haft ett längre eller vettigt förhållande med någon jag träffat på krogen. Första seriösa förhållandet var en jag träffade i min kursares korridor (han var kompis med hennes granne) och min nuvarande träffade jag på jobbet.

Däremot tror jag verkligen på att prata med allt och alla, oavsett kön, och visa intresse för andra. Det ger träning i att kommunicera och förhoppningsvis uppfattas man som en trevlig prick.

 

[Tranan]

Ja, jag har aldrig haft ett längre eller vettigt förhållande med någon jag träffat på krogen. Första seriösa förhållandet var en jag träffade i min kursares korridor (han var kompis med hennes granne) och min nuvarande träffade jag på jobbet.

Däremot tror jag verkligen på att prata med allt och alla, oavsett kön, och visa intresse för andra. Det ger träning i att kommunicera och förhoppningsvis uppfattas man som en trevlig prick.

Helt min uppfattning med, prata! Det är underbart när någon vill prata med en.

 

[TheRedLightning]

Eller så sitter det i ditt huvud?

Jag tycker den där kommentaren va väldigt onödig och uppfattas inte som välmenande.

 

[Human]

Jag tror att en bra teknik är att hitta ett nytt sammanhang för man kan träffa människor, exempelvis via någon ny fritidssysselsättning såsom dans. Sen tänker jag att man, väl där, inte bara behöver rikta in sig på potentiella singlar av rätt kön. Om man börjar på en ny säg danskurs så behöver det inte vara misslyckat bara för att det just i det rummet inte fanns en potentiell partner. Men kanske blir kompis med någon på kursen, och den personen i sin tur kanske visar sig ha en kompis/syskon/granne som man faller för.

Genom att bredda sitt kontaktnät så ökar chansen att träffa någon "genom bekanta". Sen är det absolut lättare sagt än gjort för oss introverta, men just därför föredrar jag när det sker samtidigt som man gör någon aktivitet man gillar.

 

[athena_arabians]

Jag tycker den där kommentaren va väldigt onödig och uppfattas inte som välmenande.

Men det är ju sant, ofta när man uppfattar sig som ointressant/flamsig/korkad är det i ens huvud det sitter. Dvs hur man uppfattar sig själv är inte hur andra uppfattar en.

 

[Avalbane]

Jag är så frustrerad xD Fyller snart 29 år och har aldrig varit i ett seriöst förhållande och endast gått på några få dejter som inte lett till något.
Tycker det är så sjukt svårt att träffa någon. Har försökt med dejting appar, gå ut på krogen. Men de funkar aldrig. Jag är blyg som person o blir jättenervös när jag pratar med killar å kan börja babbla om helt knasiga grejer, å det känns som jag alltid lyckas skrämma bort dem.


Någon mer som känner sig totalt hopplös när det kommer till killar, kärlek och dejting?

Jag är i samma ålder som dig. Ser och känner mig blyg och tycker mig själv vara rätt så socialt bortkommen bland folk. Både i mindre och större grupper.
Detta har blivit bättre ju mer jag umgåtts med andra och börjat inse att det inte behöver vara ett problem. Jag är som jag är. Bara för att jag ser mig själv på ett sätt, betyder det inte att det är fel eller att andra uppfattar mig lika.

Krogen och liknande har aldrig fungerat för mig av olika anledningar. Trodde först det var lösningen på mitt problem med att träffa någon. "Alla andra" träffade ju någon där/på fester osv.
Men det har inte alls varit min grej då jag inte alls gillat miljön och inte alls känt mig bekväm.
Dejtingappar har jag inte hunnit prövat. Var på väg att testa av ren nyfikenhet, men dök upp annat/annan längs vägen.

Min första kille/sambo träffade jag genom en studiekamrat. Vi var tillsammans i flera år innan vi valde att gå skilda vägar.

Min nuvarande dejt träffade jag genom jobbet. I början tänkte jag inte alls på honom på något romantiskt sätt han bara var där och vi pratade om de få jobbrelaterade saker som dök upp. Efter årens lopp fick jag upp ögonen för honom mer och mer, och vi började hamna i flera jobbrelaterade situationer.

Fick en dag frågan om jag ville ta en fika och tackade ja. Tydligen fungerade jobbsvammel bra i mitt fall. =)

Jag tror att jobba med sig själv och vara med i sociala situationer kommer du långt på.
Tacka ja till fikan som erbjuds, kompisars picknick med okända, eller kollegorna som vill prova på en ny aktivitet. Hittar du själv något ny aktivitet som känns intressant? Prova, även fast det känns dumt, fel, "varför jag" som bara är blyg och blir nervös?.

Även fast du kanske inte träffar någon där och då tror jag ändå det kan hjälpa dig att känna dig mindre nervös, blyg och det kommer kännas lättare att prata med olika personer (killar i ditt fall) ju mer du utsätts för det och där målet inte är att träffa någon i första hand.

 

[Malibu_Stacy]

Jag tycker den där kommentaren va väldigt onödig och uppfattas inte som välmenande.

Den var dock välmenande. Jag tror på att sluta leta fel eller klanka ned på sig själv och istället acceptera den man är och låta andra göra detsamma. Jag vet själv hur det är, hur man tror att man uppfattas på ett visst sätt eller att andra tycker si eller så när det är precis tvärt om. Att man kanske tror att en person tyckte att man var jobbig när man babblade på om allt eller inget när personen i själva verket tycker att det var helcharmigt. Mycket som alltså beror på ens egna negativa tankar om en själv, som till slut blir en sanning.
Det är så lätt, framförallt som kvinna, att tänka att det var mig det var fel på när en dejt inte gick bra eller vad det nu kan vara istället för att se det för vad det är. Det kanske var den andra perosnen det var fel på, eller så passade vi bara inte ihop.

 

[the_connemara]

Den var dock välmenande. Jag tror på att sluta leta fel eller klanka ned på sig själv och istället acceptera den man är och låta andra göra detsamma. Jag vet själv hur det är, hur man tror att man uppfattas på ett visst sätt eller att andra tycker si eller så när det är precis tvärt om. Att man kanske tror att en person tyckte att man var jobbig när man babblade på om allt eller inget när personen i själva verket tycker att det var helcharmigt. Mycket som alltså beror på ens egna negativa tankar om en själv, som till slut blir en sanning.
Det är så lätt, framförallt som kvinna, att tänka att det var mig det var fel på när en dejt inte gick bra eller vad det nu kan vara istället för att se det för vad det är. Det kanske var den andra perosnen det var fel på, eller så passade vi bara inte ihop.

Precis det där jag ägnat de senaste 3 åren åt. Förutom att jag mår en miljon gånger bättre själv så upplever jag också att jag har lättare för att träffa och umgås med människor överhuvudtaget. Jag tycker fortfarande inte om människor generellt och jag har fortfarande en massa svårigheter men jag börjar verkligen se utdelningen på min ansträngning. Ju mer bekväm jag blir med att vara mig själv desto mer kan jag ens uppskatta relationer med andra.

Och ang att träffa en partner så personen jag träffar nu hade jag ALDRIG kunnat träffa för 3 år sedan. Jag hade satt så många käppar i hjulet för mig själv att det aldrig gått och jag hade aldrig vågat öht.

 

[ekra]

Följ dejtingtråden ett tag här för att få lite inblick i oss andra nervvrak som försöker hitta kärleken. Där får du massa support och goda råd! Du är inte ensam att känna som du gör.

Jag är 10 år äldre än dig, och har inte haft någon långvarig ”seriös relation”. Och det såg jag länge som ett tecken på att det var mig som person det var fel på, utseendet, hur jag var, hur jag klädde mig osv. Men det är det inte. Snarare har det berott på egen självbild, och otrygghet, jag har inte varit öppen för att släppa in någon på det viset i mitt liv, och jag har inte vågat lita på att folk faktiskt gillar mig för den jag är, SOM jag är. Det tar tid att våga öppna upp och bli tillfreds med sig själv. Och jag har fått jobba en del med sorgen över insikten att det faktiskt mest är jag själv som begränsat mig. Men nu blickar jag framåt, och har landat i att jag kanske behövde all den tiden som singel, och att det gett mig många styrkor jag inte hade fått om jag ständigt levt i parrelationer.

Jag insåg också häromåret att jag helt hade slutat flirta, att jag sällan själv valt någon, utan väntat på att bli vald. Det är ju en onödig begränsing.

Steg ett för dig är kanske att bara bli bekväm med att prata med folk av motsatt kön, det finns säkert någon som inte känns så läskig som du kan börja med. Och man kan ju prata med folk utan att man har andra baktankar än att det är trevligt att prata. (Och känner du ingen sån så välj ut de på dejtingsidorna som ser absolut snällast och mest tillmötesgående ut. Så vågade jag börja dejta)

Jag tycker att "DEJT" är skitläskigt, men om jag avdramatiserar det som att jag bara ska träffa en främling och få mig en trevlig pratstund/tur så blir det inte lika dramatiskt. En dejt är bara ett avtalat möte mellan två människor. Man behöver inte göra några närmanden, eller ens flörta.

Förhoppningsvis märker man ganska snart om man tycker att den andra verkar lite intressant och när man ses en andra gång känns det ofta mycket mindre läskigt. Och det är helt ok att vara öppen inför en dejt med att man känner sig obekväm med dejtingsettingen. Jag har också en väldigt pratsam personlighet och kan babbla på om absolut ingenting i timtal. Vissa tycker det är slitsamt, och andra att det är roligt. Då väljer jag ju att umgås med dem som tycker att det är roligt och får mig att känna mig bekväm.

Förhoppningsvis hittar både du och jag så småningom den som vi tycker är det bästa som hänt, och att motparten tycker likadant. Det är vi värda.

Jag mötte efter vansinnigt långt singelskap en man ifjol som jag verkligen inte trott skulle tycka om mig som jag är, och jag tror det var mycket tack vare att jag inte trodde att han ens var ledig, och bara var helt och hållet mig själv utan filter när vi möttes första tiden som det blev så bra. Efter en tids vänskap så insåg jag att det nog var mer, och lyckades till min förvåning ragga upp honom! Och vi hade någon sorts relation i flera månader. Nu har det övergått till vänskap igen. Men det fick ur mig ur min dumma tankebubbla.

Det kan nog vara bra att också släppa tanken på att det måste vara för evigt och "go with the flow" lite mer. Det har man gott av.

 

[Twihard]

Liknande här, men är 28 år snart och har kanske lite andra anledningar. Jag har inte svårt att prata med killar, men jag är introvert och gillar att vara hemma - fester och krog och liknande är definitivt inte min grej, då skulle jag direkt vara obekväm och jag dricker inte själv någon alkohol. Jag kan också ha svårt att läsa av spänningar i rummet, signaler etc., och vet inte om jag i alla lägen skulle märka om någon flirtade med mig. Mina två hobbysar där jag lärt känna folk, hästar och hundar, är inte precis några mansdominerande områden - de få männen som finns där är normalt sett gifta och är där med sina fruar. Så jag har inte riktigt något normalt sammanhang där jag träffar män. Jag har testat en dejtingapp en gång, och tog bort den efter någon dag när jag inte längre orkade med den (eller orkade med dem, borde jag kanske säga ). Jag har totalt sett träffat två killar. En via dejtingappen som jag fortsatte prata med efter jag deletade appen, där vi var på en "dejt" på ett flygmusem. Och en via jobbet, där vi dels tog några promenader på jobbet och sen han var hemma hos mig en runda för lunch och promenad. I båda fallen rann det bara ut i sanden - båda var trevliga, men sen blev det bara inte något mer, delvis för att jag själv hade väldigt mycket att göra just då och har svårt att hålla kontakten med folk.

Jag har aldrig smakat alkohol och festar aldrig heller, träffar typ aldrig folk :/ Guillar att vara hemma