Att dejta/ svårt att hitta kärlek

[Amha]

Håller helt med. Ärligt talat har jag inte varit mitt bästa jag nästan alls sen jag träffade sambon. När vi träffades var jag extremt lynnig. Vi mötes ofta upp sena nätter efter fest och jag var full och känslosam, antingen stod jag på borden och shottade eller grät på toaletten. Eller så hade jag gått hem med någon annan och försökte sopa det under mattan. Jag var också sjuk nästan jämt, alltså jag fick svinkoppor när vi dejtat en månad och sen har jag haft något år långt hudbesvär som kanske eller kanske inte var skabb Vi vet inte. Halsfluss, hosta, bruten tå på semestern och undersökning av knöl i brötet. När vi blev tillsammans fick jag klamydiabrev hem så vi fick testa oss. Jag pratar nästan alltid för mycket och rör upp himmel och helvete hemma när jag är känslomässig över någonting. Bara denna vecka har jag fått med mig hans nycklar hemifrån vid hela tre tillfällen så han inte har kunnat komma hemifrån Jag skriver det här främst för att belysa vilken mess till människor de allra flesta av oss är och att folks förhållanden sällan är så perfekta som de kan se ut utåt. Kärlek handlar som tur är om helt andra saker. Jag minns så väl när jag fastande för mitt ex. Det var hans enorma engagemang när han pratade om saker han brann för. Han kunde flyga upp från soffan och gestikulera och visa med hela kroppen vad han menade. Han kunde flytta sitt vinglas 3-4 gånger med foten på soffbordet för att han tyckte att det stod fel (OCD) och han kunde skratta åt saker så himla länge ibland. Jag kan fortfarande börja skratta när jag tänker på hur genuint roligt han tyckte att vissa saker tydligen var. Sen var han den största röran till människa som jag någonsin träffat och han ifrågasatte ofta min kärlek till honom. Men han kunde ju inte veta att jag fallit för alla hans märkliga egenheter och struntade fullständigt i om vi satt på golvet i vargadsrummet och åt hamburgare eller om han kunde ta ut mig på finmiddag eller inte.

Jag har inte levt i samma problem som dig men har en jäkla historia bakom mig med sjukdomar och elände som orsakat problem här. Orsakar delvis fortfarande problem pga hjärntrötthet. Mitt i pannkakan har vi 2 kids. Vid hjärntrötthet idag märker min partner att det går utför snabbare än jag märker det för att han går på helspänn och måste vara beredd på att gå all in som ensam förälder medan jag är däckad i dagar.

Det har funnits oro, det har funnits frustration, det har funnits massa andra bekymmer och nu stressen då. Däremot nu, när saker börjat komma i balans osv, kan jag säga att herrejäklar vilken relation vi fått. Det märks tydligt att det varit mycket skit men vi har fått ett nytt sätt att se på varandra. Jag är glad att vi hamnade här även om jag önskar att jag sluppit uppleva så mycket skit.

@Tossa90 : mitt tips till dig är att försöka slappna av lite. Placera dig i situationer där du träffar nya människor utan att gå på den där jakten på partner och ta det som det kommer. Avslappnade grejer alltså. Om du har problem med nervositet borde det vara den enklaste lösningen gissar jag.

 

[athena_arabians]

Ni har haft en jävla resa @Amha

 

[Amha]

Ni har haft en jävla resa @Amha

Ja fy fan. Det har inte varit lätt. Men nu flödar kärleken och vi har börjat få en vardag, även om den inte är som alla andras

 

[TinyWiny]

Alla vill vara den ende. När någon letar PARTNER dvs. inte efter någon speciell utan bara någon blir det oftast inte så särskilt bra. Vi är människor allihop och jag tror få känner sig smickrade över att vara en i mängden för sin (potentiella) partner. Om man slutar tänka på alla man möter som potentiell partner så får man genast ett rejält försprång. Att leta partner som ett kvart i tre ragg fungerar i normalfallet inte även om undantag såklart finns där med. Att börja prata, och då inte för att få någon intresserad av en relation med en utan helt förutsättningslöst, ger iallafall för mig bättre förutsättning för en mer genuin och äkta kärlek.

Var man träffas spelar ingen roll alls. Det viktiga är att man inte är så fokuserad på partnerjakten att man missar alla de fina människorna runt omkring som kan bli nya vänner. Jag har träffat mina partners på bussen, i skolan, på lekplatsen (som ensamstående med småbarn, kanske otippat), på krogen, på en fest hemma hos mig, på fest hos andra och på diverse andra ställen alltså på de flesta platser och det alla tillfällen har haft gemensamt är att jag inte har tänkt på personen som potentiell partner utan som människa, någon som väcker min nyfikenhet och som jag vill lära känna.

Jag har gått på en dejt i hela mitt liv. Det mest märkliga jag någonsin har varit med om och all form av lust och önskan om att bli vi två försvann fortare än vinden för mig. Så stelt och så knepigt när båda visste att den andre enbart var ute efter en partner, vilken som helst, bara det var en partner. För mig kommer vänskapen först. Det yttre kan aldrig slå det inre och det är det inre som känns rätt för mig jag vill ha. Visst har det hänt att jag i efterhand har fattat att blixten slog ner vid första ögonkastet men vänskapen och att lära känna har varit viktigare och om båda variablerna stämmer, ja då är det ju toppenbra! Om jag inte känner personen på ett vänskapligt plan så vet jag ju inte heller om det är någon jag vill lägga någon energi på.

Vad gäller personlighet, knasiga vanor/ovanor osv. så är ju det en del av en och det är något man vinner på att vara ärlig med. Jag träffade en gång en person som rakt och ärligt sa att utseendet går först för hen för det det är svårare att förändra än det inre. Som om människor vore någon slags lera som partnern var fri att ändra om hur som helst. Det gjorde mig så ledsen och så nedslagen just för att tanken om att inte älska den man har framför sig utan den man vill förändra hen till, ge hen de egenskaper man drömmer om, är så oerhört vanlig bland både kvinnor och män. Hur många gånger har man inte hört om tjejer som tror att de ska kunna förändra en riktig skitstövel och player till något helt annat och hur många gånger har man inte hört om män som tar förgivet att deras kvinnliga partner ska fixa allt i hemmet, bete sig som både hans mamma, knulldocka och trofé trots att inget av det ligger för henne alls. Den du ser är den du får och det du visar ska vara den du är. Det är en bra start.

Människor är olika svåra att leva med och vissa är mycket svåra att leva med men när man hittar rätt så kvittar det.